Att ha hunger eller att vara hungrig

[Gen. Jack Ripper]

Något jag la märke till när jag lärde mig italienska är att man säger att man har hunger "Ho fame" istället för att man är hungrig.
Då jag började tänka på det så såg jag att man säger liknande på andra språk; "Habe hunger" på tyska och "Mám hlad" på tjeckiska.
Engelskan har däremot vår svenska form med sitt "I'm hungry"; dvs man är något istället för att ha något.

Är detta något svenskt/nordiskt som sedan exporterats med vikingarna till engelskan? Även norrmännen säger att de är "sulten".

[Markus Holst]

Även skåningar är sultna

[Gen. Jack Ripper]

Även skåningar är sultna

Men de har inte sult.

[Amund]

Blir det inte tvärtom med att man i svenskan att jag har bråttom, och italienaren är bråttom (sono in fretta).
Annars är det samma med att italienarna gör disken och gör duschen (fare) men vi tar en dusch.

[Gen. Jack Ripper]

Blir det inte tvärtom med att man i svenskan att jag har bråttom, och italienaren är bråttom (sono in fretta).
Annars är det samma med att italienarna gör disken och gör duschen (fare) men vi tar en dusch.

Bra poäng!
Kanske bara tillfälligheter som avgör hur vissa språk är eller gör något?

[Markus Holst]

Intressant emellertid att engelskan följer det nordliga exemplet och inte det germanska exemplet. Det finns fler syntaxiska, eller vad det månne heta, exempel där engelskan är mera nordisk än västgermansk. Ett exempel är följande mening:

I can play the piano
Som på svenska heter
Jag kan spela piano
Men på tyska
Ich kann Piano spielen

[koroshiya]

I Japan talar man om magens tillstånd, och förändringen är i fokus.

Onaka suita - centrum är tomt. Centrum är magen.
Hara hetta är mer grabbigt - magen har inte så mycket i sig.

Det används bara med folk man känner. Mer formellt slänger man på Onaka ga suite imasu.

https://www.youtube.com/shorts/Oliu3IDqCqE

[Markus Holst]

Hur kommer det sig att du kan japanska? Inget språk man direkt lär sig i skolan.

[koroshiya]

Det är genom anime och gospelande, och jag kan bara några fraser och lite kanji. Som mest kunde jag hiragana och katakana också, men har inte använt det på 15 år.

Många problemböcker är på japanska och kinesiska och då hjälper det ju att förstå vem som ska spela och vad man ska göra.

Kanji som vit 白, svart 黒, sten 石 och go 碁 är något som alla snappar upp. Man kan se en liten sten längst ner i tecknet för spelet.

Kanji passar egentligen inte alls särskilt bra till japanska och samma tecken kan uttalas på flera olika sätt, bland annat i namn. Det är väl därför de också har två stavelseskrifter. År 1900 tog man också bort olika varianter i hiragana. Ljudet ha kunde skrivas på flera olika sätt. De bortplockade varianterna kallas hentaigana och används som krydda i exempelvis vissa restaurangnamn. Det ser bättre ut med, ye olde Mitre, liksom.

[Blixten]

Och jag lärde mig japanska från boken och tv-serien Shogun! Och från någon termin karate, där fick man några ord och man fick lära sig räkna till tio.

Franskan har en bunt verb som man får lära sig. Att 'stjäla någor från någon' hetar att 'stjäla något till någon' på franska om jag inte missminner mig. I det läget gäller det att hitta mer logiska synonymer så slipper man att tänka på grammatik

[Markus Holst]

Lite japanska från Shogun kan jag också. Vakarimasen.

[adlercreutz]

Nama birru kudasai!

Språket i P1 pratade om öl idag, tydligen är det vanligaste ordet någon variant av beer/bier. I Nordeuropa har vi däremot öl, pivo i Östeuropa och cerveza/cerveja på spanska/portugisiska. Begränsat men ändå med viss variation. Tror det var oklart varifrån alla ord kommer, men de är gamla. Koreanernas Maekju avviker av någon anledning.