Karta över kasusbruk i nordiska dialekter

[Trotux]

kartan gjord av jkvatterholm



lite om målet i Uppland

[Markus Holst]

Fascinerande! Vet man när bruket av objekten försvann i de gråmärkta områdena? Jag funderar ofta på hur objekt förhåller sig till prepositioner. Mycket av det som i dagens svenska uttrycks med prepositioner uttrycks ju i finskan med kasus-suffix. Var urgermanskan, och kanske även fornsvenskan, fattigare på prepositioner till förmån för fler kasus? I dagens tyska använder man ju både ock, oftast samtidigt.

[Gavrilo Princip]

Intressant. Dock vore det en klar fördel om den engelska texten byttes ut mot svensk dito.

[koroshiya]

Infon om vokativ var intressant, och att det står att vi kanske hade det i Västergötland. En rest är ju dô, vokativ av du. Jag har också hört norrmän använda det.

[Markus Holst]

"Du" är väl så att säga alltid vokativ. Det används bara vid tilltal.

[koroshiya]

Jag är osäker, men visst används andra person i förhållande till den första, men det måste vara möjligt att använda det på olika sätt. Jag tror du är nominativ och dig och din står för andra kasus eller användningar. Det är också på liknande sätt i andra språk.

Vad jag vet säger man i Göteborg, "dô, kan du säga mig".

[Ephraim]

Intressant karta!

Jag funderar ofta på hur objekt förhåller sig till prepositioner. Mycket av det som i dagens svenska uttrycks med prepositioner uttrycks ju i finskan med kasus-suffix. Var urgermanskan, och kanske även fornsvenskan, fattigare på prepositioner till förmån för fler kasus? I dagens tyska använder man ju både ock, oftast samtidigt.

Fornsvenskan liknade i detta avseende modern isländska och standardtyska. Det fanns fyra kasus: nominativ, ackusativ, dativ och genitiv. Olika prepositioner styrde olika kasus, ofta ackusativ för riktning till och dativ för befintlighet eller riktning från. Ett fåtal prepositioner styrde genitiv, det mest kända exemplet är nog til. Ingen preposition styrde nominativ. Vissa prepositioner kunde styra flera olika kasus med skillnad i betydelse, exempelvis kunde prepositionen i följt av ett substantiv med ackusativ betyda 'in i' (dvs. riktning till inuti något), medan prepositionen med dativ snarare betydde 'inuti' (dvs. befintlighet inuti något). Redan under fornsvensk tid fanns dock en tendens till att ackusativ allt mer tog över från dativ efter preposition.

Det fanns nog inte markant färre prepositioner i fornsvenskan än i dagens svenska, men möjligen användes enkla prepositioner som i lite oftare till följd av möjligheten att särskilja olika betydelser med olika kasus. Dativ utan preposition användes nog också ibland för att uttrycka att något görs ’för’ eller ’till’ någon, där vi idag ofta använder en prepositionsfras.

I fornsvenskan kunde också verb styra olika kasus på ett sätt som kan tyckas ganska främmande ur ett modernt svenskt perspektiv. Det var inte så att subjektet nödvändigtvis stod i nominativ* och det direkta objektet i ackusativ utan det berodde på vilket verb som användes. Fornsvenskan var dock inte lika extrem i detta avseende som isländskan och i synnerhet fornisländskan.

Protogermanskan torde ha fungerat ungefär på samma sätt, men man brukar rekonstruera två ytterligare kasus: vokativ och instrumentalis. Totalt sex kasus alltså. Instrumentalis motsvarade ungefär prepositionen med i användning, och återfinns (dock ganska marginellt vad jag förstår) i fornengelskan och fornhögtyskan. Vissa prepositioner, bl.a. *midi som gett med, torde ha styrt instrumentalis men ingen styrde vokativ. Instrumentalis utan preposition lär också ha kunnat användas. Det är möjligt att det fanns fler kasus i protogermanskan men de har i så fall inte lämnat några spår i belagda germanska språk och kan därför inte rekonstrueras.

Protoindoeuropeiskan hade totalt åtta kasus som vi med säkerhet kan rekonstruera. Förutom ovan nämnda fanns även lokativ, som markerade befintlighet (i, på, vid etc.), och ablativ som markerade riktning från. Möjligen fanns också ett nionde kasus, allativ, som markerade riktning till. Troligen var protoindoeuropeiskan mer som finskan i det avseendet att nakna kasusböjda substantiv användes för att uttrycka plasts, riktning m.m. Dock fanns inte lika många kasus som kunde uttrycka mer konkreta betydelser, så lokativ kunde exempelvis inte skilja mellan att vara i, på eller vid något. Protoindoeuropeiskan verkar inte heller ha haft prepositioner (eller postpositioner) i egentlig mening, men däremot fanns en grupp partiklar/adverb som kunde uttrycka fler nyanser av rumslig betydelse. I dotterspråken utvecklades dessa senare ofta till prepositioner, postpositioner och/eller verbprefix.

*Vissa språkvetare verkar i och för sig mena att dativsubjekt och liknande inte är ett subjekt i egentlig mening...

"Du" är väl så att säga alltid vokativ. Det används bara vid tilltal.

Det är inte riktigt samma sak. Om vi tar ett exempel som "Enkidu, du kan väl komma förbi och dricka öl" så är "Enkidu" i det fallet en vokativfras medan "du" helt enkelt är subjekt. Så om vi haft ett mer utvecklat kasussystem i svenskan hade "Enkidu" markerats med vokativ och "du" med nominativ. I ett exempel som "jag kan hjälpa dig, Enkidu" är "Enkidu" fortfarande en vokativfras, men "dig" objekt. Så "Enkidu", "du" och "dig" refererar till samma person, och är mycket riktigt den person som tilltalas, men syntaktiskt fungerar orden på olika sätt. En vokativfras är ganska fristående från satsen i övrigt, och är mer ett inskott för att markera vem som tilltalas.