Tilltal (titulering) under medeltiden, 1300-talet

[Adrian]

Hej,

Jag har trotts att jag plöjt igenom det mesta jag hittat om medeltiden fortsatt inte fullt fått ihop hur man tilltalade varande, särskilt de ogifta.
Som jag uppfattat det så tilltalar man:
Frälse gifta kvinnor som "fru" (eller domina)
Ofrälse gifta kvinnor som "mor"
Frälse män som "herr" (eller domine)
Frälse ogift kvinna som "jungfru"

Men sedan får jag inte riktigt ihop det
Ofrälse ogift kvinna?
Ofrälse man?

Hade titulering något med ålder att göra för kvinnor eller män? I sig eller i förhållande kanske till den som tilltalar?
Jag är som sagt mest ute efter hur man tilltalade varandra på (senare) 1300-talet.

Tack på förhand!

[a81]

Med tanke på hur man tilltalade kvinnor senare, så skulle jag gissa att "hustru" användes som tilltal för gifta ofrälse kvinnor, men säkert även "mor". Ofrälse ogifta kvinnor titulerades i alla fall senare "piga" (inte bara = hembiträde på landet). Ofrälse man tilltalades kanske med yrket/social status, alltså till exempel "bonde", ogift sannolikt "dräng". Jag kan också tänka mig att ofrälse tilltalades med förnamn (men troligen inte "du" om man inte var väldigt nära).

Jag kan tänka mig att en fräsleman tilltalade sin landbo med förnamn och denne i sin tur svarade med "herrn". Exempel:

Frälsemannen: "Jag kan se att Per inte har betalat årets avrad än."
Landbon: "Ursäkta herrn, jag lovar att betala."

Observera att jag bara gissar, hoppas att någon annan kan mer om detta.

[StefanZ]

Med tanke på hur man tilltalade kvinnor senare, så skulle jag gissa att "hustru" användes som tilltal för gifta ofrälse kvinnor, men säkert även "mor". Ofrälse ogifta kvinnor titulerades i alla fall senare "piga" (inte bara = hembiträde på landet). Ofrälse man tilltalades kanske med yrket/social status, alltså till exempel "bonde", ogift sannolikt "dräng". Jag kan också tänka mig att ofrälse tilltalades med förnamn (men troligen inte "du" om man inte var väldigt nära).

Jag kan tänka mig att en fräsleman tilltalade sin landbo med förnamn och denne i sin tur svarade med "herrn". Exempel:

Frälsemannen: "Jag kan se att Per inte har betalat årets avrad än."
Landbon: "Ursäkta herrn, jag lovar att betala."

Observera att jag bara gissar, hoppas att någon annan kan mer om detta.

Säkerligen en god arbetshypotes.

Observera att pige och drenge finns fortfarande i skandinaviska språk, iofs i första hand för att beteckna minderåriga flickor resp pojkar, men iaf. Det lär ha varit den vanliga beteckningen för ogifta gemene man långt upp i tiden, ja långt in i 1800-talet. Det var mig en rask dräng! = det var mig en duktig ung man!

Hustru eller mor? EN gissning är att mor användes i första hand för bokstavligen gift mor, kunde också användas för äldre kvinnor med viss pondus. Säg byns medicinkunniga, även om hon var barnlös / ogift.

[a81]

Lite om du och ni m.m.:

https://popularhistoria.se/kultur/sprak/du-eller-ni
https://www.svd.se/ni-eller-du

Sammanfattningsvis skulle jag gissa att jämbördiga och jämnåriga ofrälse tilltalade varandra du på 1300-talet, medan man titulerade "fint folk" ("herrn", "frun", kanske "fader" för prästen , etc.) eller tilltalade med "han"/"hon". "Fint folk" sade nog "du" till underordnade. Föräldrar lär väl ha tilltalats "far"/"mor". Exempel: "Vill far ha lite bröd?"

[Adrian]

Tack för flera bra inpass, jag har letat lite vidare också i mellantiden och uppfattar att man helt enkelt (som ni också skriver) tilltalar med namn (yrke)för ofrälse. Jag har också sett just dräng / piga så det har nog sin riktighet.
Och tänker man efter så är det kanske ganska troligt att ofrälse kvinnor "får" en titel (mor / hustru) först när de gifter sig, innan var man ju inte mycket annat än på jakt efter ATT gifta sig (eller bli nunna)
Män som inte uppbar titel var ju likaledes "bara" sitt yrke...

Stort tack!

[koroshiya]

I äldre västgötalagens rättlösabalk använder man allmänt du när man tilltalar en annan. Det handlar dock om okvädningsord, och kanske hade man inget större intresse av att vara hövlig i samband med dem.

Du används också i Hednalagen.

https://project2.sol.lu.se/fornsvenska/

[Adrian]

I äldre västgötalagens rättlösabalk använder man allmänt du när man tilltalar en annan. Det handlar dock om okvädningsord, och kanske hade man inget större intresse av att vara hövlig i samband med dem.

Du används också i Hednalagen.

https://project2.sol.lu.se/fornsvenska/

Tack för bra länk - den var mycket användbar!

[koroshiya]

Jag kom att tänka på att det kan vara bättre att leta efter dialog i medeltida sagor, krönikor och ballader istället.

I Erikskrönikan säger kung Birger så här till sina bröder.

Mynnes jder nakot aff hatwna leek
fulgörla mynnes han mik
Thenne er ey bätre än hin

Ider där är väl dock inte heller så hövligt eftersom han just är på väg att slänga dem i fängelsehålan i Nyköping.

[StefanZ]

Ers nåd, ers höghet mm, förekommer mycket i Fantasy med historiskt tema. Jag antar att de måste ha förekommit under medeltiden å, bland finare adel?

Nu har Sverige inte haft så jättemycket riddare, många även mäktiga män kunde titulera sig med väpnare som bäst.

[a81]

Tror att vi har svaret här:

Det ursprungliga svenska I, som så småningom blev ni, började på 1200-talet efter latinsk förebild användas som en hövlighet gentemot kungligheter, adel och präster. Barn tilltalade också föräldrar och äldre med I. De svarade i sin tur med du.

På så sätt uttryckte tilltalsorden ett hierarkiskt förhållande och befäste det. I det medeltida ståndssamhället tilltog användandet av titlar, vilka uttryckte en än mer detaljerad rangordning.

Källa: https://popularhistoria.se/kultur/sprak/du-eller-ni