Pluralbildningens utveckling/etymologi

Diskussioner om språkhistoria, allmän språkvetenskap och den komparativa språkforskningen. Värd: Hexmaster
Användarvisningsbild
Markus Holst
Stödjande medlem
Inlägg: 3005
Blev medlem: 04 sep 2006 14:28
Ort: Västergötland

Pluralbildningens utveckling/etymologi

Inläggav Markus Holst » 21 apr 2014 10:22

en tång, flera tänger.
en stång, flera stänger.
en spång, flera spänger.

Men:
en sång, flera sånger.
en gång, flera gånger.
Beroende på vilken gång, kan det även bli
en gång, flera gångar.

Hur kan det ha blivit så? Vad styr här?

Ephraim
Medlem
Inlägg: 227
Blev medlem: 01 apr 2009 19:50

Re: Pluralbildningens utveckling/etymologi

Inläggav Ephraim » 21 apr 2014 16:14

Svaret blir väldigt snabbt väldigt komplicerat. Orden böjdes på olika sätt redan i protogermanskan (PG, urgermanska). Vi kan utvecklingen bakåt i historien till PG och protoindoeuropeiskan (PIE) men även där böjdes de olika. Det visar sig dock att många av orden inte utvecklats regelbundet från PG utan att de bytt böjningsmönster genom historien. Jag har därför nedan tagit med några andra ord som "lånat ut" böjningsmönster.

Jag tror inte att alla orden faktiskt fanns i PIE men vi kan utgå från något slags hypotetiska former – det viktigaste är ändelserna. Här är nominativ singularis och pluralis:
tematisk o-stam (m) — sg: *sóngʷʰos — pl: *sóngʷʰoes > *sóngʷʰōs
tematisk o-stam (m) — sg: ǵʰónǵʰos — pl: *ǵʰónǵoes > *ǵʰónǵōs
i-stam (m) — sg: gʰóstis — pl: gʰósteyes
akrostatisk rotböjd stam (f) — sg: *nókʷts — pl: *nókʷtes
eh₂-stam (f) — sg: *donḱéh₂ > *donḱā́ — pl: *donḱéh₂es > *donḱấs
eh₂-stam (f) — sg: *stonḱéh₂ > *stonḱā́ — pl: *stonḱéh₂es > *stonḱấs
eh₂-stam (f) — sg: *sponḱéh₂ > *sponḱā́ — pl: *sponḱéh₂es > *sponḱấs

I PG hade formerna utvecklats till:
(m) sg: *sangwaz — pl: *sangwōz
(m) sg: *gangaz — pl: *gangōz
(m) sg: *gastiz — pl: *gastīz
(f) sg: *nahts — pl: *nahtiz
(f) sg: *tangō — pl: *tangôz
(f) sg: *stangō — pl: *stangôz
(f) sg: *spangō — pl: *spangôz

Dessa utvecklades till protonordiska:
(m) — sg: *sangwaʀ — pl: *sangwōʀ
(m) — sg: *gangaʀ — pl: *gangōʀ
(m) — sg: *gastiʀ — pl: *gastīʀ
(f) — sg: *naht(ʀ) — pl: *nahtiʀ
(f) — sg: *tangu — pl: *tangōʀ
(f) — sg: *stangu — pl: *stangōʀ
(f) — sg: *spangu — pl: *spangōʀ

Notera att det fortfarande bara är ändelserna som växlar. Efter detta stadie uppstod dock omljuden. Det viktiga här är u-omljuden som påverkade vokaler som följdes av w och u, samt i-omljuden som påverkade vokaler framför i och j.

I (tidig) fornnordiska hittar vi dessa former:
(m) — sg: sǫngʀ — pl: sǫngvaʀ
(m) — sg: gangʀ — pl: gangaʀ
(m) — sg: gæstʀ — pl: gæstiʀ
(f) — sg: nātt ~ nǭtt — pl: pl: nǣttʀ
(f) — sg: tǫng — pl: tangaʀ ~ tængʀ
(f) — sg: stǫng — pl: stangaʀ ~ stængʀ
(f) — sg: spǫng — pl: spangaʀ ~ spængʀ

Det som hände när ändelsevokalerna föll bort är dock att olika deklinationer successivt kom att blandas samman. De lånar både ändelser och omljudsformer av varandra. I fornnordiskan finns både de gamla och de nya formerna parallellt med varandra. Det verkar exempelvis som att de gamla feminina konsonantstammarna (PG *nahts) och feminina ō-stammarna (PG *stangō) kom att låna former mellan varandra så därför hittar vi både nātt och nǭtt i singularis (den första är regelbunden, den andra har u-omljud i analogi med de gamla ō-stammarna). Vi hittar också både den regelbundna former stangaʀ i pluralis och formen stængʀ bildat analogt med konsonantstammarna. Vi hittar dessutom stangir i fornvästnordiska, men detta är en typisk västnordisk utveckling som inte påverkat svenskan.

Om svenskan helt regelbundet utvecklats ur PG hade vi förväntat oss följande former (med gammalt tregenus-system):
(m) — sg: sång — pl: sångar (grav accent)
(m) — sg: gång — pl: gångar (grav accent)
(m) — sg: gäst — pl: gäster (grav accent)
(f) — sg: natt — pl: nätter (akut accent)
(f) — sg: tång — pl: tångar (grav accent)
(f) — sg: stång — pl: stångar (grav accent)
(f) — sg: spång — pl: spångar (grav accent)

Jag tror alla regelbundna former fanns kvar i fornsvensk tid (parallellt med de nya) och vissa levde kvar en bra bit efter det. Både spångar och spänger förekommer ju exempelvis än idag. Det är alltså spångar som är den äldsta formen, till skillnad mot vad man kanske kunde tro. Det som också hänt i svenskan med sånger och gånger är att de lånat pluraländelsen från de gamla i-stammarna (som gäster). Pluralformen sångar fanns dock in på 1500-talet i alla fall och gångar lever ju kvar i vissa betydelser av ordet. De tycks dock inte ha gått så långt att de lånat böjningen från tänger, vilket delvis kan bero på att de var maskulina, medan tång exempelvis var feminint.

Användarvisningsbild
Markus Holst
Stödjande medlem
Inlägg: 3005
Blev medlem: 04 sep 2006 14:28
Ort: Västergötland

Re: Pluralbildningens utveckling/etymologi

Inläggav Markus Holst » 21 apr 2014 20:02

Intressant! Tack för ditt utförliga svar, som jag skall läsa några gånger till så jag verkligen förstår det. Det som förvånar mig är att tången finns med ända sedan PIE. Var en tång månne något annat då? Känns spontant som om den jorde uppfunnits senare.

Och om jag förstår dig rätt, uppstod tänger och stänger i fornsvenskan, dvs. Högmedeltid?

Ephraim
Medlem
Inlägg: 227
Blev medlem: 01 apr 2009 19:50

Re: Pluralbildningens utveckling/etymologi

Inläggav Ephraim » 21 apr 2014 21:14

Angående tång: roten är protoindoeuropeisk men jag vet inte om substantivet i sig självt är det. Formen *donḱéh₂ är en hypotetisk form motsvarande hur ordet hade sett ut i PIE om det funnits. Den underliggande roten *denḱ– finns dock belagd även i andra indoeuropeiska grenar, i sanskrit daśati och grekiska δάκνω, båda verb med betydelsen ’bita’. Det finns också ett albanskt substantiv darë som betyder just ’tång’ och som möjligen är bildat på samma sätt som det germanska ordet. Jag kan dock tänka mig att både albanska och germanska bildat sådana substantiv var för sig, och en bra bit efter att PIE förgrenat sig i olika underfamiljer. Att substantiv med betydelsen ’tång’ bildas från verb med betydelsen ’bita’ är ju ganska logiskt.

Det gäller förövrigt de flesta PIE-substantiv i listan att de är mer eller mindre hypotetiska former (som sagt, det är främst ändelsen som är intressant här). Det är bara *gʰóstis och *nókʷts som vi med viss säkerhet kan rekonstruera till PIE.

Angående pluralformerna tänger, stänger och spänger, det uppstod nog redan under tidig medeltid i fornnordiskan eller kanske rent av sen protonordiska. I äldre texter finns det en variation, de gamla och nya pluralformerna levde sida vid sida. I fornnordiskan finns åtminstone tre nominativ pluralformer av tǫng: tangaʀ, tængʀ och tangiʀ. Formen tangaʀ levde kvar längre i förnöstnordiskan medan den utvecklades till tangiʀ i fornvästnordiskan (detta är en regelbunden grammatisk utveckling, de gamla feminina ō-stammarna föll samman med i-stammarna i fornvästnordiskan). Den innovativa formen tængʀ (tengr på klassisk isländska) återfinns dock både i västnordiska och östnordiska parallellt med de övriga formerna. Fortfarande i modern isländska kan töng böjas antingen som tangir (<tangiʀ) och tengur (<tængʀ).

ted90
Medlem
Inlägg: 6
Blev medlem: 09 apr 2016 09:24
Ort: Stockholm

Re: Pluralbildningens utveckling/etymologi

Inläggav ted90 » 11 apr 2016 17:02

mycket intressant information, tack för en intressant inlägg!


Återgå till "Språkhistoria"

Vilka är online

Användare som besöker denna kategori: 0 och 0 gäster