Ären I => äre ni, upp å => upp på – fler fall?

Diskussioner om språkhistoria, allmän språkvetenskap och den komparativa språkforskningen. Värd: Hexmaster
JohnAJ
Medlem
Inlägg: 7
Blev medlem: 07 jan 2013 00:55
Ort: Skövde

Ären I => äre ni, upp å => upp på – fler fall?

Inläggav JohnAJ » 08 jan 2013 20:54

Som I säkerligen veten, kom pronominet ni ifrån tidigare I, förmodligen genom verbböjningen "ären I", som blivit till "äre ni". Prepositionen har ett snarlikt ursprung, från tidigare å, genom uttrycket "upp å", som blivit till "upp på".

Vet någon om fler ord finns, som förändrats på samma sätt i historien?
John A. J.

Signaturer äro migh sällan gagneliga. Men iagh antager, att iagh gör ett försök att skriffua en.
--
För att ett budskap i mitt intresse med denna signatur bringa, säger jag: återinför genusen maskulinum, femininum, reale och neutrum.

Användarvisningsbild
Göstring
Medlem
Inlägg: 1476
Blev medlem: 25 feb 2004 06:59
Ort: Skåne/Dalarna

Re: Ären I => äre ni, upp å => upp på – fler fall?

Inläggav Göstring » 08 jan 2013 21:09

Duger fransk-engelska ord?
A napron omtolkades som an apron

http://en.wiktionary.org/wiki/apron

JohnAJ
Medlem
Inlägg: 7
Blev medlem: 07 jan 2013 00:55
Ort: Skövde

Re: Ären I => äre ni, upp å => upp på – fler fall?

Inläggav JohnAJ » 08 jan 2013 21:20

Göstring skrev:Duger fransk-engelska ord?


Jovisst, onekligen intressant fenomen på vilket språk det än gäller. Min tanke var ursprungligen annat än förväxling av "a n-" med "an", men finner det ändå intressant. Tråden mår inte sämre av expansion :-)
John A. J.

Signaturer äro migh sällan gagneliga. Men iagh antager, att iagh gör ett försök att skriffua en.
--
För att ett budskap i mitt intresse med denna signatur bringa, säger jag: återinför genusen maskulinum, femininum, reale och neutrum.

Ephraim
Medlem
Inlägg: 228
Blev medlem: 01 apr 2009 19:50

Re: Ären I => äre ni, upp å => upp på – fler fall?

Inläggav Ephraim » 09 jan 2013 13:43

Ett liknande fall kan vara det indoeuropeiska s mobile. Många indoeuropeiska rötter förekommer i två varianter, en som börjar med s+konsonant och en som saknar detta s. Det går inte att hitta någon systematisk betydelseskillnad mellan de två formerna och det finns ingen systematik i vilka grenar av språkfamiljen som bevarat formen med s, respektive utan s.

Några exempel:
[*] Lat. taurus, sv. tjur, forneng. stēor. PIE *(s)teh₂wr-
[*] Lat. squalus, sv. val, forneng. whale. PIE *(s)kʷeh₂l-
[*] Lat. curtus, gr. κείρω, sv. skära, forneng. shear. PIE *(s)ker-

En tänkbar förklaring till detta kan vara att det måste ha varit väldigt vanligt i urindoeuropeiska att ord slutade på -s då detta var bland annat nominativ singularis-ändelse för många ord.

Det är lite oklart i vilken riktning detta har gått. Det är alltså oklart om dessa rötter ursprungligen började på s eller inte.
1. *snusos keryeti h₂eblom → *snusos (s)keryeti h₂eblom
2. *snusos skeryeti h₂eblom → *snusos (s)keryeti h₂eblom
(exemplet ska betyda ungefär 'svärdottern skär ett äpple')

Ephraim
Medlem
Inlägg: 228
Blev medlem: 01 apr 2009 19:50

Re: Ären I => äre ni, upp å => upp på – fler fall?

Inläggav Ephraim » 09 jan 2013 13:58

Orange är möjligen ett exempel.
Från sanskrit nāraṅga, till persiska nārang, till arabiska nāranj som sedan lånats in i flera europeiska språk (som namnet på frukten apelsin; färgen har fått sitt namn från frukten). Jämför exempelvis spanskans naranja.

Svenskans orange är förstås lånat från franskan (nödvändigtvis inte direkt), som i sin tur torde ha fått det från fornoccitanskans auranja.
Den fornoccitanska formen har troligen förlorat sitt n p.g.a. att det misstagits för en del av obestämd artikel:
*un(a) nauranja → un(a) auranja.

Ett annat exempel är engelskans "a nickname" från "an eke name" (ett extra namn).
Fler exempel:
http://en.wikipedia.org/wiki/Rebracketing

JohnAJ
Medlem
Inlägg: 7
Blev medlem: 07 jan 2013 00:55
Ort: Skövde

Re: Ären I => äre ni, upp å => upp på – fler fall?

Inläggav JohnAJ » 09 jan 2013 14:28

Ephraim skrev:http://en.wikipedia.org/wiki/Rebracketing


Åh, så "rebracketing" är benämningen på fenomenet. Eller mer specifikt false splitting.
John A. J.

Signaturer äro migh sällan gagneliga. Men iagh antager, att iagh gör ett försök att skriffua en.
--
För att ett budskap i mitt intresse med denna signatur bringa, säger jag: återinför genusen maskulinum, femininum, reale och neutrum.

Ephraim
Medlem
Inlägg: 228
Blev medlem: 01 apr 2009 19:50

Re: Ären I => äre ni, upp å => upp på – fler fall?

Inläggav Ephraim » 09 jan 2013 14:44

JohnAJ skrev:
Ephraim skrev:http://en.wikipedia.org/wiki/Rebracketing


Åh, så "rebracketing" är benämningen på fenomenet.
Ja (känner tyvärr inte till någon svensk terminologi). Som framgår av Wikipedia-artikeln finns det många namn på dessa fenomen. Falsk uppdelning (false splitting) motsvarar nog närmast det fenomen som beskrivs i ursprungsinlägget, alltså där gränsen mellan två ord flyttas, men de förblir två ord. Rebracketing är ett något bredare begrepp som inkluderar exempelvis alla ord vi lånat in från arabiska med bestämd artikel (alkohol, alkemi etc.).

Jurgen Wullenwever
Medlem
Inlägg: 1241
Blev medlem: 12 nov 2006 00:46
Ort: Närke

Re: Ären I => äre ni, upp å => upp på – fler fall?

Inläggav Jurgen Wullenwever » 09 jan 2013 17:28

"tåf" av "utåf" (utav) förekom för några sekler sedan, i likhet med "ti" av "uti".

Ephraim
Medlem
Inlägg: 228
Blev medlem: 01 apr 2009 19:50

Re: Ären I => äre ni, upp å => upp på – fler fall?

Inläggav Ephraim » 16 sep 2015 18:24

Intressant nog finns en motsvarande utveckling till svenskans ären ni också i de västnordiska språken och där tror jag rent av att den är äldre. I fornnorskan och fornisländskan var ju tredje person pluralis inte –in/–en som i fornsvenskan, utan –ið/–eð eller –uð/–oð. Ni hette på fornnorska och fornisländska ér om det avsåg flera personer (plural) och it om det avsåg två personer (dualis). Men redan i fornspråket användes ofta alternativa former þér (pluralis) och þit (dualis) som utvecklats på samma sätt som ni: eruð it > eru þit, eruð ér > eru þér.

I dagens isländska är þið det vanliga ordet för ni. Detta är alltså ursprungligen dualisformen þit < it som kommit att användas även om fler än två personer, medan den äldre pluralformen þér < ér förr användes som ett formellt pronomen.

Nynorska de ‘ni’ har samma ursprung, antingen dualisformen þit eller pluralformen þér (jag tror att det är dualisformen). Objektsformen dykk ‘er’ och ägandeformen dykkar eller dokkar ‘er’ kan dock bara härstamma från fornspråkets dualisform ykkr (nominativ och dativ) och ykkar (genitiv) med ett d som antagligen tillkommit genom analogi.

Bokmålets dere är tydligen från fornnorska iðr (även yðr) motsvarande svenska er < eder, som fått ett d på samma sätt som ovan.

Fornnorskan hade dessutom motsvarande utveckling i första person. Utöver dualisformen vit och pluralformen vér ‘vi’ fanns alternativa former mit och mér. De utvecklades alltså ur första person pluralis-ändelsen -um: erum vit > eru mit, erum vér > eru mér. Nynorska me ‘vi’ är antagligen utvecklad ur mit.

På älvdalska heter vi wįð. Det är alltså utvecklat ur dualisformen men det nasala į:et är oväntat. Antagligen har det utvecklats som norska me: irum *wið > irum wįð. Men istället för att låna hela m:et har vokalen blivit nasal.


Återgå till "Språkhistoria"

Vilka är online

Användare som besöker denna kategori: 0 och 0 gäster