Ären I => äre ni, upp å => upp på – fler fall?

[JohnAJ]

Som I säkerligen veten, kom pronominet ni ifrån tidigare I, förmodligen genom verbböjningen "ären I", som blivit till "äre ni". Prepositionen på har ett snarlikt ursprung, från tidigare å, genom uttrycket "upp å", som blivit till "upp på".

Vet någon om fler ord finns, som förändrats på samma sätt i historien?

[Göstring]

Duger fransk-engelska ord?
A napron omtolkades som an apron

http://en.wiktionary.org/wiki/apron

[JohnAJ]

Duger fransk-engelska ord?

Jovisst, onekligen intressant fenomen på vilket språk det än gäller. Min tanke var ursprungligen annat än förväxling av "a n-" med "an", men finner det ändå intressant. Tråden mår inte sämre av expansion :-)

[Ephraim]

Ett liknande fall kan vara det indoeuropeiska s mobile. Många indoeuropeiska rötter förekommer i två varianter, en som börjar med s+konsonant och en som saknar detta s. Det går inte att hitta någon systematisk betydelseskillnad mellan de två formerna och det finns ingen systematik i vilka grenar av språkfamiljen som bevarat formen med s, respektive utan s.

Några exempel:
[*] Lat. taurus, sv. tjur, forneng. stēor. PIE *(s)teh₂wr-
[*] Lat. squalus, sv. val, forneng. whale. PIE *(s)kʷeh₂l-
[*] Lat. curtus, gr. κείρω, sv. skära, forneng. shear. PIE *(s)ker-

En tänkbar förklaring till detta kan vara att det måste ha varit väldigt vanligt i urindoeuropeiska att ord slutade på -s då detta var bland annat nominativ singularis-ändelse för många ord.

Det är lite oklart i vilken riktning detta har gått. Det är alltså oklart om dessa rötter ursprungligen började på s eller inte.
1. *snusos keryeti h₂eblom → *snusos (s)keryeti h₂eblom
2. *snusos skeryeti h₂eblom → *snusos (s)keryeti h₂eblom
(exemplet ska betyda ungefär 'svärdottern skär ett äpple')

[Ephraim]

Orange är möjligen ett exempel.
Från sanskrit nāraṅga, till persiska nārang, till arabiska nāranj som sedan lånats in i flera europeiska språk (som namnet på frukten apelsin; färgen har fått sitt namn från frukten). Jämför exempelvis spanskans naranja.

Svenskans orange är förstås lånat från franskan (nödvändigtvis inte direkt), som i sin tur torde ha fått det från fornoccitanskans auranja.
Den fornoccitanska formen har troligen förlorat sitt n p.g.a. att det misstagits för en del av obestämd artikel:
*un(a) nauranja → un(a) auranja.

Ett annat exempel är engelskans "a nickname" från "an eke name" (ett extra namn).
Fler exempel:
http://en.wikipedia.org/wiki/Rebracketing

[JohnAJ]

http://en.wikipedia.org/wiki/Rebracketing

Åh, så "rebracketing" är benämningen på fenomenet. Eller mer specifikt false splitting.

[Ephraim]

http://en.wikipedia.org/wiki/Rebracketing

Åh, så "rebracketing" är benämningen på fenomenet.

Ja (känner tyvärr inte till någon svensk terminologi). Som framgår av Wikipedia-artikeln finns det många namn på dessa fenomen. Falsk uppdelning (false splitting) motsvarar nog närmast det fenomen som beskrivs i ursprungsinlägget, alltså där gränsen mellan två ord flyttas, men de förblir två ord. Rebracketing är ett något bredare begrepp som inkluderar exempelvis alla ord vi lånat in från arabiska med bestämd artikel (alkohol, alkemi etc.).

[Jurgen Wullenwever]

"tåf" av "utåf" (utav) förekom för några sekler sedan, i likhet med "ti" av "uti".

[Ephraim]

Intressant nog finns en motsvarande utveckling till svenskans ären ni också i de västnordiska språken och där tror jag rent av att den är äldre. I fornnorskan och fornisländskan var ju tredje person pluralis inte –in/–en som i fornsvenskan, utan –ið/–eð eller –uð/–oð. Ni hette på fornnorska och fornisländska ér om det avsåg flera personer (plural) och it om det avsåg två personer (dualis). Men redan i fornspråket användes ofta alternativa former þér (pluralis) och þit (dualis) som utvecklats på samma sätt som ni: eruð it > eru þit, eruð ér > eru þér.

I dagens isländska är þið det vanliga ordet för ni. Detta är alltså ursprungligen dualisformen þit < it som kommit att användas även om fler än två personer, medan den äldre pluralformen þér < ér förr användes som ett formellt pronomen.

Nynorska de ‘ni’ har samma ursprung, antingen dualisformen þit eller pluralformen þér (jag tror att det är dualisformen). Objektsformen dykk ‘er’ och ägandeformen dykkar eller dokkar ‘er’ kan dock bara härstamma från fornspråkets dualisform ykkr (nominativ och dativ) och ykkar (genitiv) med ett d som antagligen tillkommit genom analogi.

Bokmålets dere är tydligen från fornnorska iðr (även yðr) motsvarande svenska er < eder, som fått ett d på samma sätt som ovan.

Fornnorskan hade dessutom motsvarande utveckling i första person. Utöver dualisformen vit och pluralformen vér ‘vi’ fanns alternativa former mit och mér. De utvecklades alltså ur första person pluralis-ändelsen -um: erum vit > eru mit, erum vér > eru mér. Nynorska me ‘vi’ är antagligen utvecklad ur mit.

På älvdalska heter vi wįð. Det är alltså utvecklat ur dualisformen men det nasala į:et är oväntat. Antagligen har det utvecklats som norska me: irum *wið > irum wįð. Men istället för att låna hela m:et har vokalen blivit nasal.

[Ephraim]

Fler exempel kan vara engelska upon > 'pon som ju är etymologiskt identiskt med svenska uppå > på. I båda fallen är det kanske lite oklart om det ska förklaras som en falsk uppdelning eller en förlust av inledande vokal.

Precis som för norska som har nämnts ovan har många tyska dialekter mir för ‘vi’, standardtyska wir, som alltså får förklaras som bittēm wir > bittē mir (bitten wir på modern tyska).