Jag letar efter konjunktivformer av svenska verb, då jag håller på med ett arbete om gammelsvenska.
Vanligtvis blir stammar med -a till -e, t.ex. leva → leve (tillsammans med andra regler på http://sv.wikipedia.org/wiki/Konjunktiv), men jag är osäker vilka som är undantagen. Är konjunktiv av haffua (hafva, hava) som jag tror haffue (hafve, have)?
Någon som har mer information om moduset?
Uppdatering: Efter en stunds googlande fann jag denna tråd, där en Pistolero grundligt går igenom hur konjunktiv bildas. http://www.pluggakuten.se/forumserver/v ... p?id=80123
Uppdatering 2: Mindes just att jag själv som barn använt preteritum/imperfektum konjunktiv mer än "skulle"-konstruktionen (skulle jag vara i stf. vore jag), utan att jag tänkt på det. I stället för "Om fler skulle använda X, skulle Y hända" sade jag gärna "Använde fler X, skulle Y hända." Slog mig inte förrän nu att jag i själva verket användt preteritum konjunktiv och inte preteritum indikativ (skulle ett barn tänka på det, eller snarare tänke ett barn på det). Kanske har det att göra med att jag är uppvuxen i Västra Götaland.
Konjunktiv i svenskan
Konjunktiv i svenskan
John A. J.
Signaturer äro migh sällan gagneliga. Men iagh antager, att iagh gör ett försök att skriffua en.
--
För att ett budskap i mitt intresse med denna signatur bringa, säger jag: återinför genusen maskulinum, femininum, reale och neutrum.
Signaturer äro migh sällan gagneliga. Men iagh antager, att iagh gör ett försök att skriffua en.
--
För att ett budskap i mitt intresse med denna signatur bringa, säger jag: återinför genusen maskulinum, femininum, reale och neutrum.
Re: Konjunktiv i svenskan
Ja, "haffue (hafve, have)" är det. Du kan hitta konjunktivformer i SAOB, förutsatt att ordet finns med alltså.
Angående uppdatering 2: Preteritum konjunktiv var ju identiskt med presens indikativ för svaga verb så det går inte riktigt att avgöra från exemplet. Vilken form hade du använt av starka verb som springa?
Att använda (indikativ) preteritumformer som man tidigare använde preteritum konjunktiv är nog annars inget ovanligt. Det är kanske inte så vanligt i skrift men "sprang vi bara mer skulle vi inte vara så feta" tror jag man kan säga i alla delar av landet.
Angående uppdatering 2: Preteritum konjunktiv var ju identiskt med presens indikativ för svaga verb så det går inte riktigt att avgöra från exemplet. Vilken form hade du använt av starka verb som springa?
Att använda (indikativ) preteritumformer som man tidigare använde preteritum konjunktiv är nog annars inget ovanligt. Det är kanske inte så vanligt i skrift men "sprang vi bara mer skulle vi inte vara så feta" tror jag man kan säga i alla delar av landet.
Re: Konjunktiv i svenskan
Jo, förmodligen använde jag preteritum indikativ trots allt, alltså "sprang". :)Ephraim skrev:Angående uppdatering 2: Preteritum konjunktiv var ju identiskt med presens indikativ för svaga verb så det går inte riktigt att avgöra från exemplet. Vilken form hade du använt av starka verb som springa?
Upptäckte just att jag av någon anledning råkat skriva användt i stället för använt i inlägget.
John A. J.
Signaturer äro migh sällan gagneliga. Men iagh antager, att iagh gör ett försök att skriffua en.
--
För att ett budskap i mitt intresse med denna signatur bringa, säger jag: återinför genusen maskulinum, femininum, reale och neutrum.
Signaturer äro migh sällan gagneliga. Men iagh antager, att iagh gör ett försök att skriffua en.
--
För att ett budskap i mitt intresse med denna signatur bringa, säger jag: återinför genusen maskulinum, femininum, reale och neutrum.