Försvinner svenskan i Finland?

[Per-Åke Lindblom]

”FÖRSVINNER SVENSKAN I FINLAND?” - seminarium om finlandssvenskan och åländskan torsdagen 26/11 2009.

Svenska har talats i Finland sedan tidig medeltid och var dessutom administrativt huvudspråk till tidigt 1900-tal. Men hur står det egentligen till med svenskan idag? Andelen finländare med svenska som modersmål fortsätter att sjunka. Riskerar den att försvinna? Vad görs och vad bör göras för att stärka svenskan i Finland? Och vilket ansvar har vi i Sverige?

Inledare: Andrea Reuter, filmvetare och projektledare på Svenska Filminstitutet; Björn Sundell, utredningsansvarig på tankesmedjan Magma; Reinhold Enqvist, författare; Anders Eriksson, lagtingsledamot och ordförande för partiet Ålands Framtid; samt Ida Asplund, jurist, Finlandssvenskarnas riksförbund i Sverige.

Möteslokal: Fabiansalen, ABF-huset, Sveav. 41, Stockholm - tid: 18.00 – 20.30. Inträde: 50 kronor.

Samarrangör: ABF

Nätverket Språkförsvaret
http://www.sprakforsvaret.se/sf/
E-post: sprakforsvaret@sprakforsvaret.se
sprakforsvaret@yahoo.se

[Jurgen Wullenwever]

[Jag undrar vad vi kan få den här tråden att spåra ur till att handla om. ]

En massiv invandring av svenskspråkiga till något lämpligt område skulle förstås göra svenskan i allmänhet mer livskraftig i Finland, men om det handlar om de finlandssvenska dialekternas fortbestånd så beror det på om gruppen själv vill använda språket, och för den delen om talarna skaffar tillräckligt många barn. Alla ändrar sina språk med generationsväxlingarna, och i ett läge med flera språk i samma miljö så sägs det alltid vara ett som ökar på det andra språkets bekostnad. Språkutvecklingen kan inte styras, men genom yttre åtgärder kan den taga ett annat förlopp än den eljes skulle ha fått. Finns det någon utveckling som är mer eller mindre önskvärd i detta fall?

[Schwemppa]

Vilka muppar de har samlat ihop...

http://sv.wikipedia.org/wiki/Ida_Asplund

"Personligen, så krymper jag inte"

[Camilla.dk]

Per-Åke Lindblom skrev:
Svenska har talats i Finland sedan tidig medeltid och var dessutom administrativt huvudspråk till tidigt 1900-tal. Men hur står det egentligen till med svenskan idag? Andelen finländare med svenska som modersmål fortsätter att sjunka. Riskerar den att försvinna? Vad görs och vad bör göras för att stärka svenskan i Finland? Och vilket ansvar har vi i Sverige?

Hvornår laver I et seminar som hedder: Danska har talats i Skåne sedan tidig medeltid och var dessutom administrativt huvudspråk till sent 1600-tal och var endå huvudspråk for många under tidligt 1900-tal. Men hur står det egentligen till med danskan idag? Andelen skåninge med danska som modersmål fortsätter att sjunka. Riskerar den att försvinna? Vad görs och vad bör göras för att stärka danskan i Skåne? Och vilket ansvar har vi i Sverige?

[Schwemppa]

Tja, Jurgen, du frågade visst efter det...

http://www.ling.helsinki.fi/~fkarlsso/tal.pdf

[Giancarlo]

Jag är intresserad av att veta hur ni som bor i Finland skiftar mellan svenska och finska. När och var använder ni respektive språk och hur ofta? Hur är era kunskaper i respektive språk anser ni själva (frågan är inte bara riktad till de med svenska som modersmål).

T.ex om du är finlandsvensk hur ofta använder du finska, när gör du det och är du lika duktig på finska som svenska?

[Per-Åke Lindblom]

[/quote]

Hvornår laver I et seminar som hedder: Danska har talats i Skåne sedan tidig medeltid och var dessutom administrativt huvudspråk till sent 1600-tal och var endå huvudspråk for många under tidligt 1900-tal. Men hur står det egentligen till med danskan idag? Andelen skåninge med danska som modersmål fortsätter att sjunka. Riskerar den att försvinna? Vad görs och vad bör göras för att stärka danskan i Skåne? Och vilket ansvar har vi i Sverige?

[/quote]

Språkförsvarets språkpolitik vilar på tre ben: försvar av svenska språket, särskilt gentemot engelskans expansion, mångspråkighet och mellannordisk språkförståelse. Det betyder också att vi har goda kontakter med flera liknande danska organisationer. Du kan jämföra svenskans ställning i Finland med danskans i Sydslesvig.

Parallellen i övrigt är felaktig. Fram till mitten av 1600-talet talades östdanska dialekter i Skåne, Blekinge, Halland och Bornholm. Det skriftspråk som användes var danska, men detta var inte standardiserat lika lite som svenskt skriftspråk vid den tiden. Efter 1660, då erövringen av de tre förstnämnda landskapen konfirmerades, har dialekterna i dessa tre landskap utsatts för en kraftig påverkan av rikssvenskt skriftspråk, ut- och inflyttning och blandäktenskap. Man talar inte längre östdanska dialekter i Skåne, Blekinge och Halland utan sydsvenska med regionala särdrag.

Dessutom finns det inga skarpa dialektgränser i Norden. Den ena dialekten övergår i den andra i ett dialektkontinuum. Du kan färdas från södra Jylland ända upp till Överkalix eller Nordkap och förstå alla dialekter på vägen (med några undantag), men ytterpolerna kommer inte att förstå varandra, om de bara talar dialekt med varandra. De sydsvenska (östdanska-) dialekterna utgör övergångsdialekter mellan ödanska och götamålen.

En överväldigande majoritet av skåningarna anser att de talar svenska men med regionalt uttal och med användning av vissa regionala ord. De skriver definitivt på svenska. Det finns i och för sig enskilda, som anser att skånska är ett eget språk, och tydligen också vissa som anser att det fortfarande talas danska i Skåne.

Man måste komma ihåg att Skåne idag är en helt integrerad del av Sverige. Skåningar ingår i svensk maktelit på samma villkor som övriga svenskar; minst en statsminister har varit skåning och självklart massor med ministrar. Belysande är att när den svenska regeringen tillsatte en språklagsutredning, ”Värna språken”, leddes den av en enmansutredare, som var skåning, men även sekreteraren var skåning.

Huvudfrågan idag är att danska, norska och svenska som språk betraktade samtliga är hotade av engelskans expansion och att vi har ett gemensamt intresse av att värna de nordiska språken, inte bara de fastlandsskandinaviska. Det är därför som Språkförsvaret på sin webbplats – http://www.sprakforsvaret.se/sf/ - förtecknar all språkdebatt i Norden på de språk vi förstår, d.v.s. svenska, danska och norska. Den som inte förstår detta gemensamma intresse spelar engelskans framryckning i händerna.

[Camilla.dk]

Jeg mener ikke parallellen er fejlagtig. I så fald taltes jo også østsvenske dialekter i Finland og ikke svensk. Der taltes ganske rigtigt østdansk dialekt i Østdanmark, nemlig i Nordvestsjælland, Halland, Skåne, Blekinge og Bornholm. Hele Danmark talte sådan set dialekt, da der ikke var et rigssprog. Men man havde alligevel en form for standarddansk, og dette blev også grundlaget for det konstruerede skriftssprog, som man kan definere som rigsdansk. Det nytter ikke noget bare at sige, at der ikke fandtes noget standardsprog, for det er meget unuanceret og ikke rigtigt. Man HAVDE faktisk et konstrueret standardiseret rigsdansk skriftsprog, men det var ikke standardiseret i forhold til moderne definition, altså indeholdende retstavning. Det betyder at man havde et standardmål indeholdende de ord, som man kunne skrive på og som ikke indeholdt dialekt ord fra de forskellige egne af Danmark.

Rigssproget var det konstruerede sprog, hvor man tog den dialekt, man syntes var pænest og ”mest rigtigt” dansk, og det var dialekten omkring Øresund. Denne dialekt taltes i storbyerne omkring Øresund og var tillige overklassesprog. Dertil havde man også en mængde “underklassesprog” nemlig det som taltes af almuen (bønderne). Hvis man skal være helt korrekt, så er det således ikke nok blot at sige at der taltes østdansk dialekt i Østdanmark, der taltes nemlig både 1) et standarddansk storbysprog, der ikke var voldsomt påvirket af dialektmålet og 2) et almuesprog, der var dialektmål.

Dialektmålene var blandingssprog, det indeholdt dels en mængde forældede danske ord, der i andre områder af Danmark var gået ud af brug flere århundreder tidligere, foruden egne dialektord, der er opstået regionalt og altså ikke fandtes andre steder i Danmark samt nye indoptag af ord fra det dansk, som taltes i storbyerne.

Hvis man kigger på skånske dokumenter fra 15- og 1600-tallet, vil man således finde at de IKKE er skrevet på dialektmål, men på standarddansk men med mindre optag af enkelte dialektord fra det enkelte område. I Skåne skriver man således standarddansk med enkelte skånske dialektord, på Lolland-Falster skriver man standarddansk med enkelte Lolland-Falsterske dialektord etc.

I Skåneland som blev isoleret fra det danske hovedssprog i 1600-tallet, forsatte både dialektmålet og det danske at være talesprog, selvom det officielle sprog blev svensk og langsomt blev også både dansk og skånelandsk almuesprog forsvensket, men fuldstændigt udryddet og erstatte af svensk blev det aldrig. Dette skulle i øvrigt også være ganske imponerende hvis det skulle være lykkes, at fuldstændigt udrydde en så stor landsdels sprog på bare få hundrede år. Du må huske på at for bare få hundrede år siden var der ingen, der talte svensk i det område. Man havde ganske vist forbud mod danske bøger i Skåne helt frem til 1854, og endnu i begyndelsen af 1900-tallet, var det en del af skånske skolers ordensregler at forbyde eleverne at tale dansk indbyrdes. Det viser i øvrigt også at der endnu op i 1900-tallet, fandtes familier, der talte dansk hjemme og svensk offentligt. Der findes desuden stadig gamle mennesker i Skåne, der således kommer fra hjem hvor der taltes dansk hjemme selvom det var forbudt at tale det offentligt.

Når man således taler om de ”sprog” eller ”dialekter” der tales i Skåne, så findes der både et skånelandsk mål, som er det gamle regionale østdanske almuesprog, som i den svenske del af sprogområdet har indoptaget svenske ord også, men i det ægte dialektmål, er bevaret de tre grupper af østdansk som nævnt ovenfor: 1) forældede gamle danske termer, 2) egne regionale ord og 3) de ord der var nye optag i 15-1600-tals dansk (inden overgangen). Dette regionale sprog kan sammenlignes med islandsk, der oprindeligt var en vestnorsk dialekt, men som på grund af afstand og isolation ikke forandrede sig i takt med norsk, hvorved det oprindeligt ene sprog ikke længere var indbyrdes forståeligt. De ”moderne” danske ord, der således findes i skånelandsk, taltes i resten af Danmark på den tid Skåne blev svensk, men bruges i mange tilfælde ikke længere og er forældet dansk. Dette mål tales i øvrigt også på Bornholm, der blev afskåret fra Danmark, da Skåne blev svensk.

Dertil findes også det danske sprog, som endnu taltes af en del af befolkningen op i 1900-tallet, dette fortsatte med at udvikle sig i takt med rigssproget på grund af kontakten til Danmark. Dertil kommer at også mange skåninge nu lærer sig dansk og der har de sidste 100 år været en stadig større kontakt med Danmark. Dermed har der været et fortsat dansksprogligt kontinuum i området igennem den tid Sverige har haft området.

I både den danske og den svenske del af Skåneland, tales derudover også et ikke-dialektmål, men det pågældende lands rigsmål med dialektområdets accent. I den svenske del tales der således svensk med skånsk accent og i den danske dansk med bornholmsk accent. Men disse er IKKE de eneste slags mål,d er findes i området. Der findes således både udøvere af rigtigt dansk og rigtigt skånelandsk samtidig.

Slutteligt skriver du

Den som inte förstår detta gemensamma intresse spelar engelskans framryckning i händerna

Hvordan hænger det sammen? Det er vel ikke sådan at bare fordi man også har en dialekt eller regionalt mål, så truer det de skandinaviske sprog? Ded skandinaviske sprog er sammensat af dialekter. Det er jo ikke sådan at enten taler man dialekt eller også taler man amerikansk – det er jo en vanvittig ide. Der er i øvrigt intet der taler for at personer med et mindretalssprog eller regionalt sprog ikke også samtidig kan tilegne sig rigssproget i det pågældende område. Det gælder eksempelvis børn som taler jiddish, som samtidigt udmærket er i stand til også at tale dansk eller svensk. Eller mener du at alle minoritetssprog og regionale sprog i Skandinavien skal fjernes for at give plads til dansk, svensk og norsk for at undgå engelsk?
I øvrigt så er alle de danske sprogforeninger både interesseret i at bevare dialekt-, de regionale og rigssprogene i de enkelte områder – og altså ikke kun rigssproget som du indikerer.

[Per-Åke Lindblom]

Jag är ingen dialektforskare, men det förvånar mig ändå att Camilla talar om skåneländska och skånska som om det vore enhetliga språkliga varieteter. Ola Svensson skriver i artikeln ”Klargörande om skånska som eget språk” http://www.sofi.se/5171:

”Det finns inte en samlad skånska. De olika målen runt om i Skåne är rent språkligt sinsemellan mycket olika. Dessa olikheter återfinns på alla språkliga nivåer. De skånska dialektala dragen följer inte alls landskapets gränser. Inte heller följer de de gamla före detta danska, numera sydsvenska, landskapens gränser. I stället finns dialektgränser som har att göra med t.ex. diftonger eller försvagade vokaler kors och tvärs genom landskapet och genom angränsande landskap, både på den danska och på den svenska sidan. De skånska dialekterna glider utan några enhetliga språkliga gränser gradvis över i sina granndialekter i Blekinge, Småland och Halland. Dessa i sin tur glider på samma sätt över i dialekterna i de landskap de gränsar till. Bilden är den normala för just dialekter.”

Jag är helt överens med Ola Svensson i denna beskrivning, eftersom de stämmer med mina egna erfarenheter. Jag har nämligen bott i Malmö i flera omgångar, 1964, 1967 och 1970 – 1974, besökt alla skånska städer och de flesta viktiga tätorter och dessutom under denna tid huvudsakligen umgåtts med ”tvättäkta” skåningar. Det finns inte en skånsk dialekt – utan flera. Det räcker att åka från Skanör-Falsterbo upp mot Malmö, Lund, Landskrona, Helsingborg och Ängelholm, så kommer dialekterna att ändra sig hela tiden.

Jag har absolut inga fördomar mot dialekter; jag är själv uppvuxen med en sådan i Hälsingland. Naturligtvis kan jag påstå att jag talar hälsingemål, men i själva verket talar jag en speciell hälsingdialekt, eftersom hälsingedialekterna skiljer sig åt i lika hög grad som de skånska. Som barn räckte det för mig att åka tre mil genom en skog till Järvsö för att uppleva en radikalt annorlunda dialekt. Min skola spelade en fotbollsmatch en gång mot ett skollag från Järvsö. Jag hörde en järvsöelev säga ”Hä fjorta minuta kvör”. Jag vände mig förvånat om till en klasskamrat och påpekade att järvsöeleven inte kunde prata svenska. Det hette ju ”dä fjorten minuter kvâr” – inte ett ord var identiskt. Min morfar kunde, precis som professor Higgins, t.o.m. säga från vilken socken en hälsing kom genom att lyssna på hans/hennes dialekt.

Jag skrev tidigare att det finns två kriterier på vad ett språk är, nämligen:

1. Ett språk är en dialekt med armé och flotta, d.v.s. utnämningen av språk är politisk. Historiskt sett har det därför i Skandinavien bara funnits tre språk: danska, norska och svenska, som samtliga går tillbaka till urnordiskan.
2. Språkvarieteten är så olik andra varieteter att den inte förstås av användare av dessa andra varieteter. Den enda varietet i Skandinavien som uppfyller detta andra kriterium är älvdalskan, som befinner sig lika långt från svenskan, norskan och danskan som isländskan.

Det hör till saken att de nordiska språknämnderna, den nordiska språkdeklarationen (och därmed regeringarna) bara räknar med fem nordiska språk, d.v.s. danska, färöiska, isländska, norska och svenska.

Nu skriver Camilla:

”Det rigtige skånelandske kan dermed defineres som en oprindeligt østdansk dialekt, der dels udviklede sig mere konservativt end storbysproget og derfor indeholdt 1) flere gammeldags (oldnordiske) ord, der allerede var gået af mode i middelalderen, 2) egentlige dialektord, der ikke har paralleller i dansk, men kun findes i skånsk og 3) gammeldags danske ord fra 1500-1600-tallet, hvoraf mange ikke længere bruges i nutidsdansk.

Disse faktorer er faktisk nok til at kvalificere skånelandsk som et sprog idet, det er en oprindelig dialekt, der har adskilt sig fra og ikke fulgt med sprogudviklingen i modersmålet dansk, og ikke har erstattet dialektordene med svenske ord.”

Det inställer sig flera frågor:

1. Hur stor andel av befolkningen i Skåne talar ”riktig” skånska?
2. Hur stor andel av orden i denna riktiga skånska är särskånska, d.v.s. finns inte i dialekterna på Själland, på Bornholm, i Halland eller Blekinge eller i götamålen?
3. Kan du ge exempel på dessa särskånska ord? Det är först när du anger konkreta exempel, som saken kan kontrolleras.
4. Innehåller skånskan fler egna ord än andra varieteter i Skandinavien?

En språklig varietet kan naturligtvis upphöjas från dialekt till språk. Om tillräckligt många i ett samhälle, uppfattar det som ett språk, och inte som en dialekt av ett annat språk, kan det vinna acceptans som språk. Meänkieli (tornedalsfinskan) gick från att ses som en finsk dialekt till att få status som minoritetsspråk. 1984 skrev jag i en artikel om meänkieli:

”Tornedalsfinnarna befinner sig, trots att de är fler än samerna, i en svårare situation. Deras dialekt, en nordfinsk dialekt, som både har arkaiska drag och är starkt uppblandad med svenska, skiljer sig så starkt från riksfinskan att det är en öppen fråga om det riksfinska skriftspråket längre tjänar som ett stöd för tornedalsfinskans bevarande.

Bland tornedalsfinnarna råder det också delade meningar om det är möjligt att bevara tornedalsfinskan eller om den är dömd att dö ut. Men i varje fall är det ett rättvisekrav, särskilt med tanke på den svenska statsmaktens tidigare förföljelser mot tornedalsfinskan, att tornedalsfinskans möjligheter att överleva understöds.”

De i Tornedalen som ville bevara meänkieli insåg snart att undervisningen inte kunde ske på riksfinskans grund. Därför utvecklades successivt ett eget skriftspråk, egna grammatikor och egna ordböcker, vilket var förutsättningen för att stabilisera språket.

Det finns redan fyra skriftspråk i Skandinavien, d.v.s. bokmål, danska, nynorska och svenska. Varför ska man i den situationen utveckla ytterligare ett? Jag är helt säker på att den överväldigande majoriteten av skåningarna inte vill delta i en sådan process. Det är inte mödan värt helt enkelt. Dessutom finns det viktigare språkfrågor att syssla med nämligen att försvara nationalspråken danska, norska och svenska gentemot engelskans expansion på deras bekostnad. Detta är huvudfrågan idag.

Jag skrev i mitt förra inlägg angående detta: ”Den som inte förstår detta gemensamma intresse spelar engelskans framryckning i händerna.”

Du svarade:

”Hvordan hænger det sammen? Det er vel ikke sådan at bare fordi man også har en dialekt eller regionalt mål, så truer det de skandinaviske sprog? Ded skandinaviske sprog er sammensat af dialekter. Det er jo ikke sådan at enten taler man dialekt eller også taler man amerikansk – det er jo en vanvittig ide. Der er i øvrigt intet der taler for at personer med et mindretalssprog eller regionalt sprog ikke også samtidig kan tilegne sig rigssproget i det pågældende område. Det gælder eksempelvis børn som taler jiddish, som samtidigt udmærket er i stand til også at tale dansk eller svensk. Eller mener du at alle minoritetssprog og regionale sprog i Skandinavien skal fjernes for at give plads til dansk, svensk og norsk for at undgå engelsk?

I øvrigt så er alle de danske sprogforeninger både interesseret i at bevare dialekt-, de regionale og rigssprogene i de enkelte områder – og altså ikke kun rigssproget som du indikerer.”

Du kritiserade Språkförsvaret för att vi inte tog upp skånskans ställning på vårt seminarium den 26/11 i Stockholm, som f.ö. betraktas som en dialekt av nästan alla språkvetare i Norden. Kritiken är lika obefogad, som om vi skulle kritisera Grenseforeningen för att den inte toge upp de östsvenska dialekterna i samband med ett seminarium i Köpenhamn om danskan i Sydslesvig.

Om man som du pläderar för att skånskan är ett språk, inte en samling dialekter, så är detta riktat mot svenskan – inte mot engelskan, som är huvudsakliga hotet mot nationalspråken och därmed dialekterna. När engelskan expanderar inom den högre utbildningen, i näringslivet och i massmedia i Norden är det nationalspråken som trängs tillbaka, inte dialekterna. Samtidigt är just nationalspråken den främsta barriären mot engelskan, eftersom de stöds av en långvarig skriftspråkstradition. Faller nationalspråken, faller också dialekterna.

Vem har påstått at dialekterna skulle hota nationalspråken? Inte jag i varje fall. Det finns ingen täckning för detta i mitt tidigare inlägg. Vem har påstått att man inte samtidigt kan tala en dialekt och ett riksspråk, eller ett minoritetsspråk och ett majoritetsspråk? Inte jag i varje fall. Språkförsvaret försvarar svenskan, särskilt gentemot engelskans expansion, förordar mångspråkighet och mellannordisk språkförståelse. Denna inriktning genomsyrar alla dokument som vi antagit. Jag talade dialekt, innan jag lärde mig rikssvenska, och skriver nuförtiden på fyra språk förutom på svenska. Min yngsta dotter har vuxit upp med två modersmål. Jag förstår inte vem du argumenterar emot. Du angriper hjärnspöken.

Det är självfallet riktigt att sträva efter att bevara dialekterna. Det sker säkrast genom att man stannar kvar i det egna landskapet och helst heller inte ingår blandäktenskap. Jag har inte fört vidare min dialekt till mina barn, eftersom jag sedan länge är bosatt i Stockholm. Den fungerar inte här. Däremot ”slår” jag ”på” den, när jag passerar gränsen mellan Gästrikland och Hälsingland…

Det är givetvis riktigt att bedriva forskning om dialekterna, att förteckna dem och att bilda olika dialektsällskap. Problemet uppkommer då man försöker göra språk av en dialekt inom det fastlandsskandinaviska språkområdet, oavsett om det gäller Sverige, Danmark eller Norge. Det avleder uppmärksamheten från huvudfrågan, nämligen förhållandet till engelskan.

[Schwemppa]

Host...

Jag vill bara påpeka att tråden enligt rubriken handlar om svenskan i Finland...

[Per-Åke Lindblom]

Jag håller med, men det var inte jag som tog upp frågan om skånska är ett eget språk eller en samling dialekter.

[Schwemppa]

Jo, alldeles riktigt. Forumet rekommenderar i dylika fall att man startar en ny tråd med lämplig rubrik.

Ursäkta om jag hobbymodererar. Inget illa ment.

[Camilla.dk]

Jeg beklager det var mig der bragte det op - det blev vist lidt misforstået, for det jeg talte ikke i første hånd om skånsk men om dansk, det jeg mente var at det var mærkeligt at der var så stort fokus på svensk i Finland når man samtidig forsøger at udrydde dansk i det nuværende Sydsverige.

Jeg skulle gerne støtte op om alle de sproggrupper, der tales af både mindretal og majoriteter i Norden, men ikke hvis der kun er fokus på et sprog på bekostning af andre. Der er en anden tråd om skånsk dialekt versus mål - det kan flyttes dertil Og så var det en opfordring også - til at tage skånsk og dansk op i jeres forum, det skulle jeg gerne se og held og lykke med seminariet om svensk i Finland

[Camilla.dk]

Jeg kan ikke finde ud af at flytte indlæggene over i den anden tråd - det håber jeg moderatorerne gør.

Ganske kort: jeg har ikke hævdet at særskånsk var et eget sprog, jeg snakkede om skånelandsk, altså dækkende hele området inkl. Halland, Skåne, Blekinge og Bornholm. Her findes dels et fælles vokabularium dels indblanding af rigssprogene. Det svenske rigssprog er kommet så sent ind i sproget at det ikke hører til dialektmålet skånelandsk, men til bysproget og er dermed et rigssprog, er kan tales med skånsk accent - det er ikke skånelandsk.

Kort til at dialekter flyder over i hinanden - ja det er tilfældet for vikingetiden og middelalderen, men ikkei moderne tid. Jysk glider ikke automatisk over i Gøteborgsk og Københavnsk glider ikke automatisk over i Malmøsk fodi de liggr i toforskellige rigssprogsområder. At de skånske mål nu glider over i svensk, skyldes at der tales svensk pga forsvenskning, det gamle østdanske dialektområde glider således IKKE automatisk over i svensk og det gør hverken skånelandsk eller dansk. Det er to forskellige parametre for sprog og dialekt du taler om. Man kan sige at de oprindeligt gled over i hinanden - men ikke i nutiden, og det som er bevaret af det gamle sprog i området glider ikke over i moderne svensk bare fordi man har indført et moderne rigssprog.

Til sidst hvor mange der taler det - tja det kunn jo være interessant at undersøge, måske er det et nu uddødt sprog og det ville da være interessant at få afklaret om det er helt udryddet, i så fald behøver man jo ikke længere gøre sprogbevarende tiltag.

[Camilla.dk]

Nuvel jeg blev misforstået første gang og prøver igen - indenfor emnet: bevaring af de centraleuropæiske sprog i Norden. I både mit første og andet indlæg skrev jeg "dansk" og det var altså dansk versus "svensk" jeg forholdt mig til, og nævnte kun kort Skåne i den sammenhæng - hvilket så blev besvaret med hvad skånsk var. Så hvis vi går tilbage til dansk versus svensk.

Både dette og det foregående seminar omhandler bevaring af de centralnordiske sprogs stilling i Norden samt forsøgene på at dæmme op for engelsk i de centralskandinaviske sprog. Dette fordrer at der findes en slags solidaritet mellem de tre skandinaviske lande om at bevare sine sprog - dette er imidlertid ikke tilfældet. For i Sverige har dansk i generationer været betragtet som et mindreværdigt sprog, der helst bør udryddes - i alle fald måtte det ikke eksistere i Sverige. Dette har det danske mindretal, der levede i Skåne fået at mærke. Som jeg skrev tidligere var danske bøger forbudt i Skåne til sent i 1800-tallet, og endnu op til 1920'erne var det i skånske skoler en del af skolernes ordensregler, at børnene ikke måtte tale dansk indbyrdes. Du skrev tidligere at man ved overgangen til Sverige bare talte nogen foskellige østdanske dialekter, men dette er ikke sandt. man har i høj grad i storbyerne benyttet sig af storbydansk og de som talte det fulgte med sproget i resten af Danmark. De dansktalende i Skåne, talte således det dansk der også taltes storbyerne påSjællan op i nutiden. Da H.C. Andersen besøgte Skåne, skrev han at han blev overrasket over at børnene talte dansk og hvis man kigger på Sydsvenska dagbladet, så var den dansktalende del endnu så stor, at man oftere skrev anmeldelser af danske bøger og teaterstykker end svenske. Dette var ikke gamle forældede østdanske dialekter, der taltes af almuen og som kaldes skånsk, ej heller det sprog der ændredes til svensk og blev til svensktalende skåninge, men helt almindeligt dansk, der taltes af dansktalende i Skåne. I Sverige har man aldrig anerkendt et dansk mindretal i Sydsverige, tværtimod har man igennem de sidste århundreder påtvunget svensk skolegang, svensk sprog og svensk sædvane. Mange talte således kun dansk hjemme men skulle tale svensk offentligt.
Der findes endnu gamle mennesker i Sydsverige, hvis familier talte dansk hjemme og svensk ude, men størsteparten af befolkningen er nu svensktalende.

Så tilbage til målet med sprogforsvarets sprogpolitik - så er det en solidaritet mellem de tre skandinaviske sprog, mn hvordan er de muligt når dansk ikke anerkendes som et ligeværdigt sprog i Sverige? Hvorfor skal danskere solidarisere med politisk kamp om at bevare svensk sprog noget sted? Når politikken er atbevare svensk med den ene hånd og udrydde dansk med den anden?
Måske er det ikke underligt at mange danskere hellere vil tale engelsk med en svensker, for engelsk er et sprog man frivilligt har indoptaget og ikke under tvang - det er tillige et neutralt sprog, som ikke bliver set ned på. For hvorfor skulle man som dansker ønske at tale et sprog som modparten betragter som et mindreværdigt sprog?

Udover dette rent retoriske spørgsmål, så mener jeg helt personligt at selvfølgeligt skal svensk bevares i Finland, det er et gammelt sprog der har knyttet sig kulturen der i århundreder. Blot ville jeg ønske at sprogfosvaret ville kigge på Sveriges behandling af dansk i Sydsverige også. Dansk sprog i Sydsverige og i Slesvig er ikk to vidt forskellige ting andet end værtslandenes anerkendelse af dem.