erich lespenhalt skrev:Intressant tråd, denna. Nu kan vi alltså enas oss om att man på 1800-talet sa "ni" till främlingar, föräldrar och överhetspersoner. Givetvis fanns geografiska undantag som Dalarna. På 1920-talet började folk att tilltala varandra med yrkestitlar, (önskar byrådirektören mera kaffe?). Det modet fick namnet "titelsjukan". Titelsjukan gick tillbaka på 30- och 40-talen för att ersättas med "ni". Tiden gick och Sverige nivellerades och folk började allt oftare tilltala varandra med "du" tills chefen för Medicinalverket förbjöd användandet av "ni" på arbetsplatsen.
20 år senare börjar den tågluffande generationen att säga "ni" för att vara artig mot främlingar. Bruket har tågluffarna snappat upp på kontinenten. Cirkeln är sluten.
Nej, jag tror inte att detta är korrekt, så vi kan nog inte enas. Det finns en bok som jag läste för något decennium sedan som behandlade tilltalsreformer i svenskan. Olyckligtvis har jag glömt dess titel och författare, men den nämnde att det fanns en reform som föregick
ni-reformen, och den var
han-reformen (om jag minns rätt), där det mycket invecklade titulatursystemet skulle ersättas av de personliga pronomina
han och
hon. Den sade också att underklassen allltid hade sagt
du sinsemellan, så som bruket fortfarande är, och de misslyckade
han- och
ni-reformerna var konstruktioner från medelklassen (nu låter jag som en klasskampsretoriker under 1970-talet) i likhet med
du-reformen, som egentligen blott innebar att det folkliga bruket upphöjdes till norm.
En annan sak är hur vanligt pronominet
ni var förr i tiden. den tidigare formen var
i, och den nya formen
ni spreds från östra Mälardalen med början under 1600-talet och betraktades fortfarande under 1800-talet som mycket kränkande på många håll i landet, vilket gav upphov till negativt tonade ramsor av typen "ni sitter i helsicke och smir spik" vid motpartens bruk av detta pronomen som tilltal.
När jag efter att ha skrivit ovanstående tänkte att det kunde vara lämpligt att rådfråga de norrländska dialektordböcker som jag råkade köpa häromåret, så framträder en helt annan bild, som i viss utsträckning ger herr Erik rätt.
Lulemålet verkar nyttja
i enbart som plural.
Öre-Långselemålet i södra Lappland använder både
i och
je alternativt, vid samtal med gamla föräldrar för att visa aktning.
Nysätramålet i Nordvästerbotten har
ji (i nom dat ack) av barn oavsett ålder när de tilltalar föräldrarna, och av yngre personer när de talar till äldre.
Hössjömålet i Sydvästerbotten har
je (subj och obj) dels som plural, dels av yngre till äldre, av barn till föräldrar, och oberoende av ålder av underordnade till överordnade.
Enångersmålet i Hälsingland har
ni (subj)
er (obj) vid tilltal till flera personer men också som hövligt tilltal till en person, förr även av barn till föräldrarna.
Arnäsmålet i Ångermanland har
je (subj obj) utan kommentar, men betydelsen 'ni, er; Ni, Er' anvisar att den både var plural och hövlighet.
De ovanstående dialektproven var ungefärligen från början av nittonhundratalet, men den mycket äldre ordboken över Umemålet, från 1804, säger sålunda:
gje (nom ack plur) Är tillika ett höflighets ord, ty det anses för ohöfligt att kalla någon
du som man bör visa aldrig så liten aktning, utan då säges altid
gje ehuru man blott tilltalar en enda, och ännu mera då man tilltalar flere, såsom herrskap, föräldrar, husbönder, ålderstigit folk etc.
Här står jag då slagen till slant, men finns det något jag säga för att rädda min ära? Ack, sådant finnes! Formen
ni finns endast i en av dialekterna, och de andra har
je eller
ji eller
i, så
ni var åtminstone inte allmänt förekommande, trots att hövlighetspronomen med andra person plural i singular var det!
Resultatet är dock, om alla konstateranden är riktiga, att bilden är invecklad.
För övrigt:
Ni var ett kränkande tilltal, medan
i/je var det hövliga som användes för aktningsvärda personer. Att
ni sågs som kränkande berodde delvis på bruket att tilltala underordnade så, medan den överordnade fick sin titel, men den historien har jag inte nämnt här, fast den är viktig i sammanhanget om man vill förstå en del av motviljan till niandet.
Det verkar finnas en skillnad mellan niande och jeande, och den är att niande sker mellan obekanta personer som visar sitt avståndstagande, medan jeande sker från en underordnad som visar sin vördnad för en aktningsvärd bekant.