Svärson, svärmor osv

[Nina]

Möjligen finns denna information här på forumet någonstans men jag har letat och inte hittat... därför ställer jag frågan här och hoppas att någon kan svara - vad kommer/menas med ordet "svär" i t.ex. svärson, svärmor, svärdotter? Varför heter det egentligen "svär" - ordet är ju inte så positivt laddat tycker jag, snarare tvärtom.
Någon som vet hur det ligger till?

[lampros]

"Svära en ed" är väl inte så negativt - och det är ju det man gör när man gifter sig. Man svär sin maka trohet, och får på köpet en moder och en fader. Alltså svärförädrar, i motsats till ens biologiska föräldrar.

[Engan]

"Svära en ed" är väl inte så negativt - och det är ju det man gör när man gifter sig. Man svär sin maka trohet, och får på köpet en moder och en fader. Alltså svärförädrar, i motsats till ens biologiska föräldrar.

Det där låter väldigt troligt och förnuftigt, och är vad jag också själv länge trodde. Tills jag kollade upp språkhistorien bakom. Det verkar som om hela kopplingen till "svära" är en efterhandskonstruktion ("folketymologi").

Kolla till exempel svensk etymologisk ordbok:
http://runeberg.org/svetym/1011.html

I fornsvenska hette det inte svärmor, svärfar utan svära och sväre. Det verkar som om uttrycken går långt tillbaka i urindoeuropeiskan (i och för sig inte så förvånande egentligen, släktskapsord brukar vara gamla) och där hette *suekura och *suekuro. Förstavelsen "sue" har med "själv,egen" att göra. Eftersom orden tydligen ursprungligen bara användes om mannens föräldrar (kvinnans mor var alltså inte svärmor åt mannen, men mannens mor var hustruns svärmor) är detta ganska logiskt i ett patriarkaliskt samhälle. Om jag är mannen och utgår från mig själv är "svärmor" ju då min egen.

På tyska heter det numera "schwiegermutter", vilket där gett upphov till en helt annan (och alldeles galen) folketymologisk tolkning som många tyskar verkar tro på, nämligen att ordet skulle komma från "schweigen", att tiga, något man då tänker sig att många skulle önska att svärföräldrarna kunde göra lite oftare. Det verkliga ursprunget är förstås detsamma i tyskan.

[lampros]

Sweet.

Så är det nog Engan. "Själv" heter ju på sanskrit "svayam", i prefixform i sammansättningar "sva-" och det är i linje med ditt resonemang. (Skt är en av de äldsta bevarade utgreningarna av urindoeuropeiska.)

[Markus Holst]

Har vi några romanska exempel på dessa ord? Engelskan har ju tagit en annan vändning och hänvisar till den lagvigdes föräldrar, "mother in law".

Svåger och svägerska borde också passa in i sammanhanget. Är det en gammal benämning på mannens syskon? orden finns ju även på tyska.

Vi har ju fler intressanta släktskapsord, varav väl en del är på väg ut. Måg används väl sällan numera. Min mormor använde det. Vad heter en kvinnlig måg? Mäg känns inget bra. Är kanke dessa ord besläktade med make/maka?

Och så då alla dessa intressanta ord för att ange avgreningar. Dessa skiljer sig ju åt i olika ländsändar. Kusin och tremäning är väl synonyma. Nästkusin har jag hört i Skåne, vilke torde motsvara pyssling och fyrmänning.

[Kvaen-Jukk]

Och så då alla dessa intressanta ord för att ange avgreningar. Dessa skiljer sig ju åt i olika ländsändar. Kusin och tremäning är väl synonyma. Nästkusin har jag hört i Skåne, vilke torde motsvara pyssling och fyrmänning.

I Österbotten har vi ett lite annorlunda system, åtminstone i folkmun. I fallande (!) ordning: kusin, småkusin, tremänning (tribeiling kallas det i norr), fyrmänning osv.

[Kvaen-Jukk]

I Österbotten kallades svärdotter på folkmål "sonakono". Nu använder väl bara gamla människor den benämningen, men det finns också en sång som lever kvar som heter "Tå Jeppas Mattas sonakonon bóförd".

[Kreuz]

Den djupare etymologin verkar inte vara helt klarlagd angående svärfar och svärmor. Tydligen så är det bara i vissa grupper av de indoeuropeiska språken som gör denna distinktion mellan makarnas föräldrar. I latin t.ex används samma ord för både mannens och kvinnans föräldrar socer respektive socrus. Detta och en hel del annat intressant kan man läsa här. (sidan 215 om inte länken funkar riktigt)

[Engan]

Tack för länken, Kreuz! Det där känns som en bok man kanske skulle önskat sig i julklapp (lite sent nu )

Nej, det är ju aldrig lätt när det gäller så gamla ord att vara säker på vad den korrekta tolkningen är och var. Full klarhet blir nog svårt att uppnå.

[Olof Trätälja]

Kusin och tremäning är väl synonyma. Nästkusin har jag hört i Skåne, vilke torde motsvara pyssling och fyrmänning.

Nej tremänning är detsamma som syssling, nästkusin, småkusin osv. Pyssling betyder vanligen fyrmänning eller brylling men kan också användas för ytterligare ett led.

[Jurgen Wullenwever]

Kusin och tremäning är väl synonyma. Nästkusin har jag hört i Skåne, vilke torde motsvara pyssling och fyrmänning.

Nej tremänning är detsamma som syssling, nästkusin, småkusin osv. Pyssling betyder vanligen fyrmänning eller brylling men kan också användas för ytterligare ett led.

Det tydligaste systemet är kanske syskon - syskonbarn - syskonbarnbarn ... även om de kan missförstås av en nutida svensk. Min norske granne nämnde en gång att hans söskenbarn var äldre än hans enda syster, vilket förbryllade mig innan jag fick klart för mig hur det hängde ihop.

[Markus Holst]

Min norske granne nämnde en gång att hans söskenbarn var äldre än hans enda syster, vilket förbryllade mig innan jag fick klart för mig hur det hängde ihop.

Och hur hängde det ihop?

[Jurgen Wullenwever]

Min norske granne nämnde en gång att hans söskenbarn var äldre än hans enda syster, vilket förbryllade mig innan jag fick klart för mig hur det hängde ihop.

Och hur hängde det ihop?

Jag trodde att det framgick av mitt inlägg, att syskonbarn är kusin/tvåmänning, syskonbarnbarn är syssling/nästkusin/tremänning och söskenbarnen var alltså hans kusiner, som följaktligen var äldre än hans syster.

Enligt SAOB är syskonbarn i denna äldre betydelse tydligen "knappast bruklig" i svenskan nuförtiden, men den är väldigt logisk, jämfört med allt trassel med diverse beteckningar som förekommer.

"pyssling" - jojo ... fast SAOB säger dock:

[urspr. skämts. anv. av 1, i anslutning till SYSSLING]

(vard.) om person i hans släktskaps­ förhållande till sina föräldrars fyrmänningars (bryllingars) barn, femmänning; stundom äv.: brylling.
Högförnäma svågrar och svägerskor, kusiner, sysslingar och pysslingar. HELLBERG Samtida 1: 9 (1870).
Kontrahenterna äro femmän­ ningar eller pysslingar, som termen lyder. SvD(B) 1943, nr 264, s. 10.

Så om vi då har syskon/enmänning - kusin/tvåmänning - syssling/tremänning - brylling/fyrmänning - pyssling/femmänning, har någon stött på en motsvarande benämning för sexmänningar och sjumänningar?