Samskandinavisk: samnorm for stavning av skandinaviske sprák

[Giancarlo]

Enormt jobbigt att läsa. Finns väl ingen riktig anledning till det heller.

[Jurgen Wullenwever]

Jag har ibland tänkt att jag skulle skriva ett fullständigt svar till detta stavningsförslag, men jag mäktar aldrig med det när jag försöker, så det blir bara droppvis och osammanhängande.

Den rettstavning som yag har utvìklat kan beskrivas under fylgande punkter:
De aksenter, som vanligen finns i alle databehandlingssystem og som kan kombineras med nestan alle vokaler i vanlig Windows milyo, tas i bruk for att ersette <å> og <ä>. Samtidigt anvends aksenterne pá et motsvarande sètt for at skilje àt opet og slutet <o> og for at merke vokaler som skrivs avvikande pá svensk og dansk/norsk.

AKSENTERNE ER VALFRIE OG ANVENDS BARE I TRYKKT TEKST OG TEKST SOM KAN GENOMGA SPELLCHECK. DEN ENSKILDE INDIVIDEN FORUTSETTS INTE KUNNA ANVENDE AKSENTSYSTEMET. EN TEKST HELT UTAN ACCENTER KAN VERE HELT LESLIG, PRAKTISKT TAGET LIKE LESLIG SOM MED AKSENTER.
Jouppe

Den här aspekten, att språkbrukarna inte själva skulle kunna stava fullständigt, är inte det att helt underkänna språkförmågan?

Om det nu är så hemskt med diakritiska tecken, varför i så fall bemänga texten med en mängd nya sådana, i stället för de gamla?

Nuförtiden är språkinställningarna ganska tillgängliga på datorerna, så det här internationaliseringsproblemet borde bara uppträda när man använder någon annans dator, och i det fallet går det ju någorlunda att klara sig utan exakthet, och det är bara en tidsfråga innan det mesta är förenklat, om det inte redan har skett.

Vi skriver nästan likadant i danska, svenska och norska. Om man genomför en ny gemensam stavning så borde den kunna behålla det som är befintligt, i stället för att skapa en ny skriftbild i onödan. Jag har nog skrivit det förut, men jag tror att du är inne på fel spår när du tar stor hänsyn till hur orden stavas idag i de olika språken,men inte ser till det befintliga gemensamma. Varför skulle någon i sin stavning bry sig om att svenskan har k i baka men g i bagare, och att danskan har g i båda bage/bager, och vi får här baqe/bagere, eller något sådant? En gemensam stavning kräver nog snarare att ett gemensamt standardskriftspråk införs, och att detta skulle tillåta en stor variation för att inhysa alla önskemål, eller inrikta sig mot enhetlighet utan att beakta dagens variation. Du tyckte att det var fel av mig att enbart utgå från centralsvenskan, men en korrekt stavning utgående från vardera av de primära varieteterna skulle föra ganska långt i enande riktning, fast i standardspråkens tidevarv är det kanske för sent att skapa ett nytt språk.

Bortsett från stavningen så finns det andra sidor av det skandinaviska. Vi kunde ju börja med att använda de andra ord och betydelser som finns i danskan och norskan och isländskan och färöiskan och i de gamla skandinaviska dialekterna, och på den vägen se om språken kan växa samman. Jag har intrycket att svenskan i stället i stor utsträckning har rensat ut ord för att skapa ett fattigare språk. Min erfarenhet från universitetsuppsatser är att det från omgivningen brukar klagas över arkaismer.

[Bjolf]

Efter att ha tagit del av diskussionen angående et samskandinaviskt språk eller åtminstone en samskandinavisk stavning, anser jag føljande. For at en samskandinavisk ortografi skal vinna gehør hos bredare lager får den inte stå i konflikt med nationella værden. Om en ortografi anses osvensk, onorsk eller odansk kommer den inte at genomføras, så enkelt er det. Et av syftena med en tillnærmning av de nordiska språken er at dessa skal kunna hevda sig gentemot engelskan og få en starkare stellning internationellt. Om vi helt struntade i nationell særart kunde vi lika gerna anvenda engelskan. Då forsvinner frågan hvarfor vi vill hevda de skandinaviska språken. De flesta av oss forstår ju gott engelska. Det finns altså en nationell aspekt. Vi er måna om de skandinaviska språkens øverlevnad. At slopa de gamla nordiska boksteverna som uttrykker vår særart er derfor et stort misstag, oavsett tankens praktiska betydelse. Det går stikk i stev med sjelva syftet.

Om vi tittar på norska og danska så ser vi at dessa tvo språk øverenstemmer betre i ortografiskt henseende enn med svenskan. Man har der bevarat DE GAMLA NORDISKA boksteverna "æ" og "ø", medan man i Sverige istellet ersatt dem med DE TYSKA BOKSTEVERNA "ä" og "ö". En annan iaktagelse man gør nær man tittar uteslutande på den norska språksituationen er at man i Norge lykkats enas om et gemsamt sett at stava for de båda varianterna "bokmål" og "nynorska", trots att de i sina mest ekstrema former avviker lika myket från hvarandra som från andra skandinaviska språk.

Av detta kan vi for svenskans del læra oss føljande. At ersetta ''ä'' og ''ö'' med "æ" og "ø", gør inte svenskan mindre svensk utan tvertom. Så stavade vi ursprungligen orden even i detta land. Det er det nordiska settet. For inte så lenge sedan antog norrmenn og danskar den svenska bokstaven "å" istellet for "aa". Er det inte vår tur nu att anta eller återta "æ" og "ø". For alla skandinaviska språks rækning kan vi vidare dra stor lærdom av den norska språksituationen. Det er fullt møjligt at enas om en gemensam stavning av ord som er lika. Detta er det førsta steget mot en tillnærmning, et steg som inte gør brott mot nogot av de skandinaviska folkens særart utan snarare sterker den samtidigt som den unika skandinaviska gemenskapen fordjupas.

Ovanstående tekst er skriven med en tiltenkt gemensam nordisk ortografi.

Ord som idag stavas olika men i princip er samma får en gemensam stavning. T ex
väl - vel - vel = vel
gick - gikk - gik = gikk
Ske - skje - ske = ske


En gemensam stavning for "e-" og "æ-" ljud oaktat om de uttalas som "e" eller "æ" i respektive språk, der den norska stavningen får stå som modell. Avskaffande av "skj-" stavning for "skje"-ljud i norskan, inførande av dubbelkonsonanter i slutet av ord for danskan, återførande av "hv" istellet for enkelt "v" i vissa ord i svenskan etc.

[Jurgen Wullenwever]

Det stora problemet i dagens svenska är det alltmer utbredda läsuttalet, och för att motverka dettas felaktighet bör lämpligen stavningen i första hand vara mer fonematisk. Ett närmande till norska och danska skulle komma i andra hand, men det innebär ju inte nödvändigtvis att avstå från den. Förenklade skrivningar där olika vokaler stavas lika är av dagens svenska att döma förkastliga, enär de medför felaktiga uttal. Ett sätt att ange stumma konsonanter behövs ock, men hur skulle det se ut? Ett steg i den riktningen fanns före 1906, där "-dt" visade att ändelse-t skulle uttalas i perfekt particip, medan "-t" visade att ändelse-t var stumt i supinum. Tidigmodern stavning angav frikativorna med efterställt h, som i dh th gh ch men detta ströks när frikativorna försvann, varefter det felaktiga läsuttalet införde klusiler efter skriften. Man skulle kunna stryka dessa stumma bokstäver helt, men om man utgår från äldre talspråk så försvinner väldigt mycket av orden, så det är kanske olämpligt.

Hur som helst, "hv" och danskans "æ" och "ø" är inte så stora övergångar, men vinner vi så mycket med det? En nystavning bör vara komplett från början, och om vi ändå inte får en helt gemensam stavning och ett helt gemensamt språk - med viss inre variation för att inhysa den nationella särarten - så kvarstår problemet att svenskan, danskan och norskan avlägsnar sig från varandra och att den ömsesidiga förståelsen minskar. I det norska fallet finns de två standardformerna i samma stat, med stor ömsesidig kontakt, men när vi till den lägger en dansk centralisering och en svensk centralisering, och mötet mellan dessa är av ringa omfattning jämfört med deras inre, så krävs något mer.

[Bjolf]

• Det stora problemet i dagens svenska är det alltmer utbredda läsuttalet, och för att motverka dettas felaktighet bör lämpligen stavningen i första hand vara mer fonematisk. Ett närmande till norska och danska skulle komma i andra hand, men det innebär ju inte nödvändigtvis att avstå från den. Förenklade skrivningar där olika vokaler stavas lika är av dagens svenska att döma förkastliga, enär de medför felaktiga uttal.

Du forutsetter her at uttalet er lika i hela Sverige nær det de fakto skiljer sig åt mellan olika landsdelar og dialekter. Blott i myket få språk er stavning og uttal dessutom lika. Se bara på engelska og franska. At nærma skrift til talspråk innebær for Sveriges rækning endast at skriften nærmar sig Stokkholmskan. Det har øvriga Sverige ingen behållning av. Det er dags at vi i Sverige inser at skrift- og talspråk er helt olika saker. Den nynorska språkrörelsen faststellde føljande: Skriv nynorsk, snakk dialekt!" Detta råd bør even vi i Sverige følja, i anpassad form der nynorsk byts ut mot rikssvenska forstås.

• Hur som helst, "hv" och danskans "æ" och "ø" är inte så stora övergångar, men vinner vi så mycket med det? En nystavning bör vara komplett från början, och om vi ändå inte får en helt gemensam stavning och ett helt gemensamt språk - med viss inre variation för att inhysa den nationella särarten - så kvarstår problemet att svenskan, danskan och norskan avlägsnar sig från varandra och att den ömsesidiga förståelsen minskar. I det norska fallet finns de två standardformerna i samma stat, med stor ömsesidig kontakt, men när vi till den lägger en dansk centralisering och en svensk centralisering, och mötet mellan dessa är av ringa omfattning jämfört med deras inre, så krävs något mer.

Jeg syns at et felles skandinavisk språk ikke kommer at møtes av altfor stor entusiasme, even om jeg sjelv tiltales av tanken. Jeg er redd at den kommer at ses på som altfor ekstrem. Utviklingen av det samme må kankse best genomføres succesivt i ulike skritt, der det første skritt er en felles stavning av ord som er like. Men for all del, det kunde endå være intressant at snikkre på tanken. Den tekst jeg nu skriver er et forslag til stavning av et samnordisk språk . Den bygger på en blandning av svensk, nynorsk og dansk der det som er felles avgør hvilken forme som skal brukes. Nynorsk i steden for bokmål, då jo bokmål egentlig er en slags dansk med norsk farge. Der de tre språkene har ulike former må den eldste tas i bruk (altså samme metode som Ivar Aasen nyttede då han skapede nynorsk). Når det gelder valet at av e og æ, har jeg gått på den norske linje då norsk bygger på gammal norrøn stavning. På den måten blir det even en tilnærmning til islandsk. Skapelsen av et nordisk samspråk (et skandinavisk interlingua) kan ske simultant som man begynner at bruke en felles stavning av riksspråkene. Hvad syns du?

[Jurgen Wullenwever]

Du forutsetter her at uttalet er lika i hela Sverige nær det de fakto skiljer sig åt mellan olika landsdelar og dialekter. Blott i myket få språk er stavning og uttal dessutom lika. Se bara på engelska og franska. At nærma skrift til talspråk innebær for Sveriges rækning endast at skriften nærmar sig Stokkholmskan. Det har øvriga Sverige ingen behållning av. Det er dags at vi i Sverige inser at skrift- og talspråk er helt olika saker. Den nynorska språkrörelsen faststellde føljande: Skriv nynorsk, snakk dialekt!" Detta råd bør even vi i Sverige følja, i anpassad form der nynorsk byts ut mot rikssvenska forstås.

De flesta svenskar förefaller idag tala en utjämnad standardsvenska med mycket få regionala inslag. Om jag drar ovanstående yttrande till sin spets, så skulle dessa svensktalande få försöka övergå till att tala de numera i huvudsak försvunna bygdemålen, utan att få något stöd för detta i skriften.

Stockholmstalspråket är intet att sträva efter. När jag säger att skriften helst borde stödja ett korrekt uttal, så menar jag att vokalerna skulle stavas så som de borde uttalas i standardsvenskan, och vi skulle då ha (som jag nog skrivit i något tidigare inlägg) tio betonade och en obetonad vokal, alltså elva vokaler. Detta är vad som gäller för den standardiserade svenskan i ett historiskt perspektiv, och tiovokalsstavningen föreslogs av Samuel Columbus, Johan Ihre och Sven Hof under sexton- och sjuttonhundratalen. Den obetonade schwa-vokalen (med fyra uttal éäö-) har inte brukat beaktas särskilt av nystavarna, utan mest sammanräknats med ”e”. Johannes Bureus som skrev de första svenska abc-böckerna i början av sextonhundratalet sägs vara den ende svenske nystavare som använt ä-ljudets tecken för schwa.

Burei böcker använde dock runor, lustigt nog, men runorna är ju den genuina skandinaviska skriften och skulle vara ännu mer traditionella än den latinska skriften för att skriva samskandinaviska/fellesskandinavisk, enär de har använts i ungefär tvåtusen år här, mot ynka hälften så länge för de latinska.

Jeg syns at et felles skandinavisk språk ikke kommer at møtes av altfor stor entusiasme, even om jeg sjelv tiltales av tanken. Jeg er redd at den kommer at ses på som altfor ekstrem. Utviklingen av det samme må kankse best genomføres succesivt i ulike skritt, der det første skritt er en felles stavning av ord som er like. Men for all del, det kunde endå være intressant at snikkre på tanken. Den tekst jeg nu skriver er et forslag til stavning av et samnordisk språk . Den bygger på en blandning av svensk, nynorsk og dansk der det som er felles avgør hvilken forme som skal brukes. Nynorsk i steden for bokmål, då jo bokmål egentlig er en slags dansk med norsk farge. Der de tre språkene har ulike former må den eldste tas i bruk (altså samme metode som Ivar Aasen nyttede då han skapede nynorsk). Når det gelder valet at av e og æ, har jeg gått på den norske linje då norsk bygger på gammal norrøn stavning. På den måten blir det even en tilnærmning til islandsk. Skapelsen av et nordisk samspråk (et skandinavisk interlingua) kan ske simultant som man begynner at bruke en felles stavning av riksspråkene. Hvad syns du?

Ett gemensamt skandinaviskt språk behöver inte betyda att någon ger upp något. Det handlar snarare om att utvidga de skilda språkformerna till att omfatta även de andras egenheter. Det är ändå inte dagens språkbrukare som skulle ändra sitt språk från danska/svenska/norska till skandinaviska, utan de kommande generationerna som lär sig språket från början.

En gemensam stavning skulle underlätta ett samgående av språken, men förändringar brukar inte vara populära, och de får ofta motsatt effekt. Se den Fridtjuv Bergska stavningen av år 1906, som vi fortfarande lider av idag. Ett av dess syften var att v-ljudet ej längre skulle stavas med bokstaven f, och resultatet blev i stället att f-ljudet ibland stavas med bokstaven v (grovt, havs) och att okunniga nutida uppläsare av äldre text faktiskt uttalar ”fv” och ”f” efter bokstäverna, sålunda skapande uttal som tidigare aldrig funnits.

Att vilja närma sig isländskan är en sak, men varför inte helt övergå till en lätt modifierad fornvästnordisk stavning? Då skulle vi få njuta, icke blott av hviska, utan ock av hniga, hlaupa och hring.

I frågan om e och ä är dagens stavningar mycket olämpliga, oavsett vilket skandinaviskt språk man utgår ifrån, och problemet ligger inbyggt i den latinska skriften, som inrättades för ett språk med fem vokaler. Skillnader mellan é-ä eller y-ö-û eller å-ô eller á-â eller ó- ú och flera andra, kräver att skriften modifieras för att bemästra detta. När sedan dagens ideal är den engelska stavningen, 26 bokstäver utan krusiduller som andra bokstäver eller diakritiska tecken, så blir det tämligen ogörligt att tillfredsställa allas önskemål. Till saken kommer att engelskan har färre vokaler än svenskan/skandinaviskan. Med min utgångspunkt, elva vokaler som behöver varsitt beteckningssätt, så uppträder svårigheter för grupperna é-ä-schwa och ó-ô-å, medan a i u y ö inte är fullt så kvistiga.

Jag vill att varje vokal skall få sitt eget tecken. Att detta leder till skilda stavningar för vissa ord som uttalas olika borde inte göra så mycket så länge som den angivna vokalen betcknas på samma sätt oavsett vilket språk det rör. Om nu ä-ljudet har en egen bokstav, så behöver det inte därutöver använda bokstaven e. Frågan blir då hur é skall skijas från schwa. Vokalen e kan i huvudsak sägas härröra antingen från den gamla diftongen ai eller från gammalt kort i. I vissa norska ord används diftongstavningen ei där svenskan har e och därmed skulle saken kunna vara utagerad: é-ä-schwa skrivs ei-æ-e. En hake blir sammansättningar som veteindustri, men dessa borde kunna lösas.

Problemet med ó-ô-å är kanske enklare. Vokalen å är sig själv nog, och frågan blir då hur ó-ô skall skiljas åt. Båda tecknas av hävd med bokstaven o eftersom ó egentligen var den långa formen och ô den korta formen av samma vokal, och traditionellt har ó ibland tecknats oo. Frågan är dock om denna stavning är det bästa alternativet. Den är vanlig i namn (Krook) och så länge den inte möter ô så borde den vara tydlig. Den har dock vissa svagheter. Om vi är inne på spåret att bokstaven å är bättre än digrafen aa så är skrivningen oo tydligen mindre lämplig, och om vi inte skall införa nya diakritiska tecken eller teckenkombinationer i grundstavningen så behöver vi en ny bokstav. Språkhistorien visar att bokstaven w tidigare fanns som grafisk variant till u. Vokalerna o och u är närliggande, som vi kan se av exemplet hus-hos vilka tidigare var samma ord. Följaktligen skrivs då ó-ô-å som w-o-å.

[EDIT: Att ó-ljudet (som vokalerna i "god ost") skulle skrivas "w" är inte mitt eget påfund utan förekom i det sena artonhundratalets och det tidiga nittonhundratalets svenska rättstavningsdebatt, där några debattörer, exempelvis Esaias Tegnér d.y., föreslog att denna vokal skrevs antingen "ó" som i isländskan (det isländska ó är en diftong, men den motsvarar detta svenska ljud), eller med grekiskt omega, antingen öppet eller slutet, eller det med omega snarlika dubbelve. I den svenska landsmålsskriften används ett sådant tecken, likaså i SAOB:s enklare ljudskrift.]

Man kan klaga över att jag utgår från svenskan i mitt resonemang, men vokalsystemen i standardskandinaviskan är ungefär desamma, och svenskan är den skandinaviska som jag är bekant med och som jag upplever varande i starkt behov av rykt och ans. Om svenskan rättades till, och därtill gick i skandinavisk riktning (om det betraktas som önskvärt, vill säga) skulle skillnaderna mellan språken minska något, men även stavningen i danskan och norskan behöver kraftigt förbättras, enligt min mening, och när detta görs så skulle man ju kunna införa gemensam skandinavisk stavning så långt det är möjligt.

[Bjolf]

De flesta svenskar förefaller idag tala en utjämnad standardsvenska med mycket få regionala inslag. Om jag drar ovanstående yttrande till sin spets, så skulle dessa svensktalande få försöka övergå till att tala de numera i huvudsak försvunna bygdemålen, utan att få något stöd för detta i skriften.

Nej, det är inte vad jag menar. Många talar fortfarande dialekter som avviker från standardsvenska, exempel är värmländska, gotländska och skånska som forftfarande bevarar olika ändelser och, tillika på vissa håll tämligen stor skillnad i vokaluttal, bl a av e och ä.

Stockholmstalspråket är intet att sträva efter. När jag säger att skriften helst borde stödja ett korrekt uttal, så menar jag att vokalerna skulle stavas så som de borde uttalas i standardsvenskan, och vi skulle då ha (som jag nog skrivit i något tidigare inlägg) tio betonade och en obetonad vokal, alltså elva vokaler. Detta är vad som gäller för den standardiserade svenskan i ett historiskt perspektiv, och tiovokalsstavningen föreslogs av Samuel Columbus, Johan Ihre och Sven Hof under sexton- och sjuttonhundratalen. Den obetonade schwa-vokalen (med fyra uttal éäö-) har inte brukat beaktas särskilt av nystavarna, utan mest sammanräknats med ”e”. Johannes Bureus som skrev de första svenska abc-böckerna i början av sextonhundratalet sägs vara den ende svenske nystavare som använt ä-ljudets tecken för schwa.

Problemet här är att vokalerna uttalas olika i dialekterna (varmed jag syftar på dagens uttalsvariatoner och inte de gamla bygdemålen) inom Sverige och dessutom i olika Skandinaviska språk. Det är bättre med en standardiserad skrift som på ett ungefär representerar de olika uttalsvariationerna istället för en skrift som ligger nära ett uttal på en språkvariant i ett begränsat område, i synnerhet som språket är föränderligt och skriften därmed skulle behöva att ytterligare ändras efter någon generation. Standardsvenska är inget annat än den nordiska dialekt som talas i Mälardalen, i synnerhet i trakten Stockholm-Uppsala där den svenska makteliten nu och fordom innehar sitt säte. Problemet är därmed tvådelat, skriftspråket blir dels en dålig representant för hela nationen och dels blir det flyktigt och ohistoriskt. Dessutom blir språket krångligare, i synnerhet för de som inte talar standardsvenska. Jag står fast vid att man strängt bör skilja på talspråk och skriftspråk. Skriftspråket kan aldrig exakt återge det muntliga uttalet och borde inte heller göra det. Istället bör det vara fast förankrat i en historisk SKRIFTSPRÅKSTRADITION. När det gäller skapandet av ett gemensamt skandinaviskt språk måste målriktningen således vara att så långt möjligt tillmötesgå de olika SKRIFTSPRÅKENS hävd. Det enda sättet detta kan göras på är att låta majoritetsformen råda och där majoritetsform saknas, adoptera den äldsta formen. Återigen titta dig omkring på andra språk i världen. Månne är det endast finskan av alla tungomål och vissa naturspråk som uttalas ordagrannt. Majoriteten gör det inte och anledningen är skriftspråkshävd, som i sig innebäddar ett språks historia. Jag tycker inte att läsuttal utgör ett problem överhuvudtaget. Var och en må uttala skriften som han vill efter dialekt och skön. Huvudsaken att han gör sig förstådd.

Ett gemensamt skandinaviskt språk behöver inte betyda att någon ger upp något. Det handlar snarare om att utvidga de skilda språkformerna till att omfatta även de andras egenheter. Det är ändå inte dagens språkbrukare som skulle ändra sitt språk från danska/svenska/norska till skandinaviska, utan de kommande generationerna som lär sig språket från början.

Antingen gör man som jag föreslog ovan och inför gemensam stavning på ord som är lika genom att skapa en samfälld ortografi och låter utvecklingen ha sin egen gång och då behöver ingen uppge något som är väsentligt för den nationella språksärarten ur ett hisoriskt perspektiv. Eller så skapar man ett gemensamt skriftspråk helt och hållet, låt vara med ordförrådet i alla de tre skandinaviska tungomålen sammanslaget, men med en gemensam stavning av alla ord. Då måste var och en av de tre språken uppge något av sitt eget. Jag tror att den sista lösningen är svår att genomföra på ett praktiskt plan inom överskådlig framtid, även om jag själv, som skandinavisk nationalist vurmar för idén. Som ett teoretiskt exempel för entusiaster och kanske som ett slags nordisk interlingua i utveckling är den dock högeligen intressant. Någon eldsjäl kunde ju börja att skapa en hemsida, kanske i form av en wiki, liknande "Anglish Moot" eller något i den stilen, så kunde vi börja snickra på en grammatik och en ordlista enligt de riktlinjer jag lagt upp ovan. Kanske blir det ett frö till något stort.

Att vilja närma sig isländskan är en sak, men varför inte helt övergå till en lätt modifierad fornvästnordisk stavning? Då skulle vi få njuta, icke blott av hviska, utan ock av hniga, hlaupa och hring.

Därför att sådan stavning inte förekommer i de skandinaviska språken och eftersom de inte utgör majoritetsform.

[Jurgen Wullenwever]

Då har vi åtminstone förtydligat saken en smula. Du (Bjolf) vill jämka samman de nuvarande stavningarna utifrån vilken stavning som är vanligast, utan att anknyta till uttalet. Jag vill rätta till dagens felaktiga (dvs. ohistoriska) svenska uttal genom att göra stavningen mer fonematisk. Min justerade stavning skulle troligen inte bryta mot dialektala skandinaviska uttal i någon större utsträckning, eftersom den utgår från de dialektala uttalen. Det är antagligen så att de flesta orden har ungefär samma historiska vokalfonem överallt i Skandinavien, även om detta fonem realiseras på skilda sätt. Att vi har skillnader som svenskt "kvarn" mot äldre "kvärn", där den äldre formen bevarats på andra håll, hör till undantagen, men borde kunna inrymmas i en gemensam stavningsnormal. De befintliga stavningarna är inte särskilt lyckade om man ser till hur de avtecknar sina språks historiska uttal.

Problemet här är att vokalerna uttalas olika i dialekterna (varmed jag syftar på dagens uttalsvariatoner och inte de gamla bygdemålen) inom Sverige och dessutom i olika Skandinaviska språk.

Så stora skillnader finns väl inte? Ge något exempel. Fonetiska skillnader, som att vissa har viby-i och tjockt l, medan andra inte har det, saknar relevans för skriften. Ett ord med många skandinaviska uttal är "någon", där historiskt den andra vokalen är schwa, medan den första kan vara ó eller ô eller å eller á, och alla dessa är riktiga (på sitt håll, vill säga). Detta är dock ett extremfall. Räkneordet "en" har väl é/ei/ai i hela skandinavien, må var att mången svensk idag felaktigt uttalar det med kort ä, eftersom de inte längre skiljer kort e från kort ä till följd av en felaktig skrift som inte stödjer det rätta uttalet, vilket den behöver göra i läsuttalets tid.

Standardsvenska är inget annat än den nordiska dialekt som talas i Mälardalen, i synnerhet i trakten Stockholm-Uppsala där den svenska makteliten nu och fordom innehar sitt säte.

Det där är inte helt sant. Standardsvenskan är inte någon nordisk dialekt, utan en följd av ett flerhundraårigt samspel mellan en halvdan skriftbild och ett bildat talspråk som i viss utsträckning anknöt till östra Mälardalen, och av de missuppfattningar som tongivande personer haft. Ett talande exempel från Svenska Akademien är Rosenstein d.y.:s yttrande i företalet till "Afhandling om svenska stafsättet", 1801, angående dialektala uttal: "Dessa obehageliga ljud, hvilka, bland dem som tala väl, ej ens äro kända." De mälardalska dialekterna var ganska avlägsna standardsvenskan.

Vid sidan av ämnet:

Månne är det endast finskan av alla tungomål och vissa naturspråk som uttalas ordagrannt.

Standardfinskan är i likhet med standardsvenskan ett konstruerat språk, sägs det, så dess överensstämmelse med stavningen borde vara en sen företeelse. Vad är ett "naturspråk"?

Antingen gör man som jag föreslog ovan och inför gemensam stavning på ord som är lika genom att skapa en samfälld ortografi och låter utvecklingen ha sin egen gång och då behöver ingen uppge något som är väsentligt för den nationella språksärarten ur ett hisoriskt perspektiv. Eller så skapar man ett gemensamt skriftspråk helt och hållet, låt vara med ordförrådet i alla de tre skandinaviska tungomålen sammanslaget, men med en gemensam stavning av alla ord. Då måste var och en av de tre språken uppge något av sitt eget. Jag tror att den sista lösningen är svår att genomföra på ett praktiskt plan inom överskådlig framtid, även om jag själv, som skandinavisk nationalist vurmar för idén.

En intressant sak skulle vara att veta debattörers geografiska hemvist. Jag anar en aversion till Mälardalen (den enda plats där jag har bott), men det är ju alltid skoj att få veta bakgrunden till åsikterna, så hvarifrån (i geografien) utgår den Skandinaviske Nationalistens åsikter? (Jag är också för en skandinavisk språklig enhet, men uppenbarligen med andra prioriteringar.)

[Osprey]

En lite intressant del i sammanhanget som jag kommit i kontakt med en del det senaste på grund av min understundom frekventa vistelse i Falkenberg är Morpekanskan, eller om man så vill Morupikanskan. Det är en av de få Östdanska dialekter/språkgrenar som fortfarande finns kvar i vårt land...

[Bjolf]

Då har vi åtminstone förtydligat saken en smula. Du (Bjolf) vill jämka samman de nuvarande stavningarna utifrån vilken stavning som är vanligast, utan att anknyta till uttalet. Jag vill rätta till dagens felaktiga (dvs. ohistoriska) svenska uttal genom att göra stavningen mer fonematisk.

Helt riktigt. Jag anser inte att det är särskilt gagneligt eller nödigt att anpassa ett skriftspråk till ett standardspråk som inte alla talar. Min hållning är som sagt att man bör skilja på skriftspråk och talspråk. Skriftspråket skall representera den skriftliga traditionen, inget annat. Av samma skäl anser jag det vara helt rätt att återställa h framför v i t ex hvilka, trots att det är stumt, då det anknyter till gammal skrifttradition och då det närmar vårt skriftspråk till de övriga skandinaviska.

Så stora skillnader finns väl inte? Ge något exempel.

Ett bra exempel är ordet räv, som uttalas med ett typiskt ä-ljud i vissa dialekter, medan det i andra dialekter uttalas som ett -e. Nästan alla ord som innehåller ä eller e uttalas på olika sätt beroende på dialekt. Det kan uttalas som "ei"-diftong i t ex skånska och gotländska, som ett "é" eller nästan "ie" i söderstockholmska eller som ett "ä" i jämtländska. Ett skriftspråk bör utgå från språkhistorisk skrifttradition och inte ta hänsyn till någon enskild dialekt eller språkvariation, även om denna råkar vara centralortens. I ett gemensamt skandinaviskt språk finns dessutom ingen centralort.

Standardfinskan är i likhet med standardsvenskan ett konstruerat språk, sägs det, så dess överensstämmelse med stavningen borde vara en sen företeelse. Vad är ett "naturspråk"?

Alla skriftspråk är i högre eller mindre omfattning konstruerade. Det ligger i sakens natur. Icke desto mindre uttalas finskan tämligen ordagrant och det är poängen. Naturspråk kanske är en klumpig beteckning, men jag menar alltså här språk som saknar egentlig skrifttradition, t ex olika indianspråk eller afrikanska språk varför man i dessa skriver orden exakt såsom de uttalas. I länder med lång skrifttradition är detta mycket ovanligt. Skriftspråken bär där på språkhistoriska rester, vilka jag hävdar är kulturellt värdefulla.

En intressant sak skulle vara att veta debattörers geografiska hemvist. Jag anar en aversion till Mälardalen (den enda plats där jag har bott), men det är ju alltid skoj att få veta bakgrunden till åsikterna, så hvarifrån (i geografien) utgår den Skandinaviske Nationalistens åsikter? (Jag är också för en skandinavisk språklig enhet, men uppenbarligen med andra prioriteringar.)

Jag hyser inga aversioner till Mälardalen. Jag är själv bosatt här. Mina aversioner är gentemot ett skriftspråk som gör sig beroende av talspråket. Min fädernebygd och mina rötter söker du i Götaland.

Egentligen är mitt ideal Ivar Aasens nynorska som utgick från de västnorska dialekterna, inte favoriserade någon enskild dialekt utan representerade dem alla. Anledningen till att nynorska utgick från de västnorska dialekterna var att dessa härstammade från det fornvästnordiska språket, på vilket det fornnorska skriftspråket grundades, medan de östnorska dialekterna hade mer gemensamt med fornöstnordiskan. Aasen insåg värdet av skrifttraditonen och närmade i många fall dialektalt uttal till den fornnorska skriften i sin stavning. Exempelvis uttalaldes ordet "korn" såsom "kånn", "kån" eller "koun" i de norska dialekterna, men Aasen sammanförde dem alla i "korn", då detta var den fornnorska stavningen. "Kveld" uttalas som i svenskans "kväll", men stavas med ett d i slutet liksom i fornnorskan. "sjölv" (själv), uttalas "sjörl" eller "sjöll" o s v. För Aasen var det självklart att skriftspråk och talspråk inte var samma sak.

[Jurgen Wullenwever]

... Jag anser inte att det är särskilt gagneligt eller nödigt att anpassa ett skriftspråk till ett standardspråk som inte alla talar. Min hållning är som sagt att man bör skilja på skriftspråk och talspråk. Skriftspråket skall representera den skriftliga traditionen, inget annat. Av samma skäl anser jag det vara helt rätt att återställa h framför v i t ex hvilka, trots att det är stumt, då det anknyter till gammal skrifttradition och då det närmar vårt skriftspråk till de övriga skandinaviska.
...
Ett skriftspråk bör utgå från språkhistorisk skrifttradition och inte ta hänsyn till någon enskild dialekt eller språkvariation, även om denna råkar vara centralortens. I ett gemensamt skandinaviskt språk finns dessutom ingen centralort.
...
... [S]pråk som saknar egentlig skrifttradition ... skriver orden exakt såsom de uttalas. I länder med lång skrifttradition är detta mycket ovanligt. Skriftspråken bär där på språkhistoriska rester, vilka jag hävdar är kulturellt värdefulla.
...
Mina aversioner är gentemot ett skriftspråk som gör sig beroende av talspråket.

Egentligen är mitt ideal Ivar Aasens nynorska som utgick från de västnorska dialekterna, inte favoriserade någon enskild dialekt utan representerade dem alla. Anledningen till att nynorska utgick från de västnorska dialekterna var att dessa härstammade från det fornvästnordiska språket, på vilket det fornnorska skriftspråket grundades, medan de östnorska dialekterna hade mer gemensamt med fornöstnordiskan. Aasen insåg värdet av skrifttraditonen och närmade i många fall dialektalt uttal till den fornnorska skriften i sin stavning. Exempelvis uttalaldes ordet "korn" såsom "kånn", "kån" eller "koun" i de norska dialekterna, men Aasen sammanförde dem alla i "korn", då detta var den fornnorska stavningen. "Kveld" uttalas som i svenskans "kväll", men stavas med ett d i slutet liksom i fornnorskan. "sjölv" (själv), uttalas "sjörl" eller "sjöll" o s v. För Aasen var det självklart att skriftspråk och talspråk inte var samma sak.

Jag tror att det är ovanligt att, som i den Bjolfska stavningen, en nystavning uttryckligen varken strävar efter mer ljudenlighet, eller syftar till större etymologisk överensstämmelse. Enligt denna stavning skall de nuvarande skandinaviska skriftspråken yxas samman efter majoritetsprincipen, så att alla får offra sig, och den idag vanligaste stavningen för varje ord blir normen. Att göra så har föreslagits tidigare (minns just nu inte var, men under andra hälften av 1900-talet). Den "skriftliga traditionen" är dock ganska ny för dagens stavningar, som har ändrats i åtskilliga avseenden under de senaste seklerna, just i avsikt att minska inslaget av "kulturellt värdefulla" "språkhistoriska rester", sålunda tvärtemot den Bjolfska nystavningens principer. Är det då verkligen rätt att grunda sig på dem?

Trådens inledningsförslag, från Jouppe, grundade sig även det i huvudsak på den nuvarande stavningen, med ett ganska invecklat accentsystem och bokstavsbruk för att så långt möjligt urskilja dagens stavningar inuti den nya. Det verkar finnas ett gemensamt drag här, att båda ser dagens stavning som utgångspunkten för den skandinaviska stavningen. För mig, som språkhistoriskt och fonematiskt inriktad språkriktighetsivrare, är dock de nuvarande stavningarna i viss mån förkastliga och tämligen olämpliga som arbetsmaterial för en nystavning. Det förefaller finnas ett någorlunda gemensamt ljudsystem i skandinaviskan, och det vore, enligt min mening, bättre att utgå ifrån detta. I vissa avseenden föreligger skiljaktigheter, men det gör väl inte så mycket, kan man tycka. Något som däremot gör mig mycket ont, är de på skriften grundade feluttalen, men jag är kanhända allena om den åsikten.

[Bjolf]

Jag tror att det är ovanligt att, som i den Bjolfska stavningen, en nystavning uttryckligen varken strävar efter mer ljudenlighet, eller syftar till större etymologisk överensstämmelse. Enligt denna stavning skall de nuvarande skandinaviska skriftspråken yxas samman efter majoritetsprincipen, så att alla får offra sig, och den idag vanligaste stavningen för varje ord blir normen. Att göra så har föreslagits tidigare (minns just nu inte var, men under andra hälften av 1900-talet). Den "skriftliga traditionen" är dock ganska ny för dagens stavningar, som har ändrats i åtskilliga avseenden under de senaste seklerna, just i avsikt att minska inslaget av "kulturellt värdefulla" "språkhistoriska rester", sålunda tvärtemot den Bjolfska nystavningens principer. Är det då verkligen rätt att grunda sig på dem?

Ja alla får offra sig lite, men med andra metoder tycks det mig att alla får offra ännu mer. Skriftspråket har ändrat sig alltför många gånger i mitt tycke. Om ditt syfte med att närma skriftspråket till uttalet samtidigt skulle återknyta det till exempelvis äldre språkbruk, är jag inte principiellt emot det, men jag tror att det blir svårt att samsa sig om en gemensam stavning då, eftersom uttalet i de olika dialekterna är så skilda.

Trådens inledningsförslag, från Jouppe, grundade sig även det i huvudsak på den nuvarande stavningen, med ett ganska invecklat accentsystem och bokstavsbruk för att så långt möjligt urskilja dagens stavningar inuti den nya. Det verkar finnas ett gemensamt drag här, att båda ser dagens stavning som utgångspunkten för den skandinaviska stavningen. För mig, som språkhistoriskt och fonematiskt inriktad språkriktighetsivrare, är dock de nuvarande stavningarna i viss mån förkastliga och tämligen olämpliga som arbetsmaterial för en nystavning. Det förefaller finnas ett någorlunda gemensamt ljudsystem i skandinaviskan, och det vore, enligt min mening, bättre att utgå ifrån detta. I vissa avseenden föreligger skiljaktigheter, men det gör väl inte så mycket, kan man tycka. Något som däremot gör mig mycket ont, är de på skriften grundade feluttalen, men jag är kanhända allena om den åsikten.

Ja du är nog relativt själv där. Men det vore ändå intressant att sig dig försöka. Kan du inte posta ditt nästa inlägg på din tilltänkta version av en samskandinavisk stavning. Skriv på svenska om du vill men använd de bokstavskombinationer du tycker är lämpliga för ett enhetligt skandinaviskt språk. Personligen är jag främst intresserad av när du väljer mellan ä och ö, samt mellan o och å. Jouppes försök var misslyckat eftersom det gick emot sitt syfte. Att stärka de skandinaviska språken gentemot engelskan kan inte ske på bekostnad av att det som särskiljer skandinaviskan beträffande stavning, dumpas. Dessutom var denna stavning estetiskt frånstötande och tillika svårläslig.

[Jurgen Wullenwever]

Ja, det är väl inte mer än rätt att jag, efter att skoningslöst ha rackat ned på andras stavningsförslag tar och framlägger ett eget, som andra får möjlighet att såga. Den primära frågan handlar om vilka nystavningsprinciper som skall tillämpas. Eftersom dagens danska, svenska och norska stavningar är ganska lika och fungerar någorlunda väl, må vara att de innehåller en myriad smärre skavanker, så finns det inte någon direkt anledning att ändra grundstavningen. En ny skandinavisk stavning borde få se ut ungefär som de nuvarande stavningarna, fast mer likartad.

Om den svenska konsonantstavningen betraktas som nöjaktig, så skall den blott ändras litet i skandinavisk riktning. Vi återinför hv och ändrar ck till kk efter norskt mönster. Huruvida partikelord bör dubbelstavas är en detalj, så de får kvarstå som nu, med ett par undantag: infinitivmärket att ändras till å, som i uttalet och i norskan, och ”ch” i ”och” blir ”g”.

Det viktigaste för mig, och som jag upprepade gånger har tjatat om, är de nuvarande stavningarnas felaktiga vokalangivelser. Vi har i alla tre stavningarna nio vokaltecken, och från officiellt svenskt håll brukar just nio vara språkets vokaler, vanligen utökade med särskilda öppnare allofoner av ä och ö före r, och stundom av den försvagade vokalen ”schwa”. Fonetiskt brukar ytterligare några svagtoniga tilläggas, och därtill vill de ibland slå samman kort e med kort ä. Detta kan ju vara gott och väl, för den som talar just så, men för mig, som inte talar riktigt så, och som ser språkhistorien och de traditionella dialekterna som grundläggande för hur svenskan borde se ut, så kommer saken i en annan dager. De gamla svenska dialekterna var visserligen olika, om man går in på detaljer, men många av dem uppvisar trots det geografiska avståndet en ganska stor överensstämmelse sinsemellan och med etymologin. Det är denna överensstämmelse som är viktig för mig. Den visar att språket borde stavas med åtminstone tio betonade vokaler (det finns fler, men de är inte fullt så allmänna, och har historiskt inte föreslagits förekomma i stavningen), och en svagtonig med varierande vokalkvalitet. Den tionde svenska vokalen är ô, som från officiellt håll behandlas som ett å-ljud, medan schwa ofta jämställs med kort e.

Hur skall då de elva vokalerna tecknas? Om vi skall följa historiskt givna mönster, som vi har i stavningen idag, så är visserligen sambanden mellan grafem och fonem något invecklade, men på det hela taget så gäller att bokstäverna aiuyö är ganska entydiga, och problemen gäller eä och oå. I båda fallen har vi tre vokaler och två bokstäver. Vi kan förenkla det, genom att fastställa att bokstäverna å och ä alltid är knutna till sin vokal. Då har vi bokstaven <e> för vokalerna /e/ och /schwa/, och bokstaven <o> för vokalerna /ó/ (som i god) och /ô/ (som i gott). Dessa betydelser behöver särskiljas, och akut accent används redan för /é/ i några ord. Detta är enkelt, och kan användas även för /ó/. Således är problemet med beteckningarna löst. Tillämpningen att visa hur varje ord skall stavas skulle kräva en ordlista, så för ögonblicket kan det räcka med denna text omstavad på svenska. I det skandinaviska perspektivet är det inte helt lyckat med svenska vokaler, så min tanke är att de får använda sina vokaler och ordformer, där det finns anledning. Det viktiga är att de skrivs efter samma beteckningsprinciper, så vissa har mjöl och mjölk och kvarn medan andra har mäl och mälk och kvärn.

XXXXXXXXXXXXXXXX

Ja, dæt ær væl inte mér æn rætt att jag, æfter å skóningsløst ha rakkat néd på andras stavningsforslag tar åg framlægger étt éget, som andra får møjlighét å såga. Dæn primæra frågan handlar om hvilka nystavningsprinciper som skall téllæmpas. æftersom dagens danska, svænska åg norska stavningar ær ganska lika åg fungérar nogerlunda væl, må vara att di/dé inneholler én myriad smærre skavanker, så/so finns dæt inte nogen dirækt anlédning å ændra grundstavningen. Én ny skandinavisk stavning bórde få sé/si ut ungefær som dé nuvarande stavningarna, fast mér likartad.

Om dæn svænska konsonantstavningen betraktas som nøjaktig, så skall dæn blott ændras litet i skandinavisk riktning. Vi återinfør hv åg ændrar ck téll kk æfter norskt mønster. Hurevida partikelórd bør dubbelstavas ær én detalj, så dé får kvarstå som nu, mæd étt par undantag: infinitivmærket att ændras téll å, som i uttalet åg i norskan, åg ”ch” i ”och” blir ”g”.

Dæt véktigaste for mæg, åg som jag upprépade gånger har tjatat om, ær dé nuvarande stavningarnas félaktiga vokalangivelser. Vi har i alla tré stavningarna nie vokaltékken, åg från officiællt svænskt holl brukar just nie vara språkets vokaler, vanligen utøkade mæd særskilda øppnare allofoner åv æ åg ø fore r, åg stundom åv dæn forsvagade vokalen ”schwa”. Fonetiskt brukar ytterligare nogra svagtóniga téllæggas, åg dærtéll vill dé ibland slo samman/sammen kort é mæd kort æ. Dætta kan ju vara gott åg væl, for dæn som talar just så, mæn for mæg, som inte talar réktigt så, åg som sér/sir språkhistórien åg dé traditiónella dialækterna som grundlæggande for hur svænskan borde sé ut, så kommer saken i én annan dager. Dé gamla svænska dialækterna var visserligen ólika, om man går in på detaljer, mæn många åv dæm/dom uppvisar trots dæt geografiska åvståndet én ganska stór øverénsstæmmelse sinsemællan åg mæd etymologin. Dæt ær dænna øverénsstæmmelse som ær véktig for mæg. Dæn visar att språket bórde stavas mæd åtminstone tie betónade vokaler (dæt finns flér, mæn dé ær inte fullt så allmænna, åg har históriskt inte foreslagits forekomma i stavningen), åg én svagtónig mæd variérande vokalkvalitét. Dæn tiende svænska vokalen ær ô, som från officiællt holl behandlas som étt å-ljud, mædan schwa ofta jæmstælls mæd kort é.

Hur skall då dé ælva vokalerna tékknas? Om vi skall følja históriskt givna mønster, som vi har i stavningen idag, så ær visserligen sambanden mællan grafém och foném noget invékklade, mæn på dæt héla taget så gæller att bókstæverna aiuyø ær ganska éntydiga, åg problémen gæller ”eæ” åg ”oå”. I båda fallen har vi tré vokaler åg två bókstæver. Vi kan forénkla dæt, génom å faststælla att bókstæverna å åg æ alltid ær knutna téll sin vokal. Då har vi bókstaven <e> for vokalerna /e/ åg /schwa/, och bókstaven <o> for vokalerna /ó/ (som i gód) åg /ô/ (som i gott). Dæssa betydelser behøver særskiljas, åg akut aksænt anvænds rédan for /é/ i nogra órd. Dætta ær énkelt, åg kan anvændas æven for /ó/. Således ær problémet mæd betékkningarna løst. Téllæmpningen å visa hur hvarje órd skall stavas skulle kræva én órdlista, så for øgenblikket kan dæt rækka mæd dænna tækst omstavad på svænske. I dæt skandinaviska pærspæktivet ær dæt inte hélt lykkat mæd svænska vokaler, så min tanke ær att dé får anvænda sina vokaler åg órdformer, dær dæt finns anlédning. Dæt véktiga ær att dé skrivs æfter samma betékkningsprinciper, så vissa har mjøl åg mjølk åg kvarn mædan andra har mæl åg mælk åg kværn.

[Bjolf]

Intressant læsning, men tyværr inte till mykken hjælp for den som har for avsikt att tillnærma de skandinaviska språken, hvilket borde vara det viktigaste i sammanhanget. Två av dina forslag gillar jag dokk, og det ær att man omgående øvergår till nordiskt alfabet istællet for det nuvarande tyska, att man stavar "och" såsom og (hellre "o" æn "å" dokk) att ordet "för" stavas "for" samt att man återinfør "h" framfor ord dær det historiskt varit ett "h". Detta ær relativt små forændringar som likvæl skulle gøra stora skillnader, om man betænker att æven norrmæn og danskar på sina håll anpassar sin stavning. Till en børjan kan detta vara tillrækkligt. Alltfor stora forændringar skulle krångla till det for folk og gøra dem villrådiga infor stavningen av sitt eget språk og dærmed negativt instællda. De ovannæmnda forændringarna ær inte større æn att næstan hvem som helst genast kan børja nyttja stavningsmodellen. Detta ær værdefullt. Næsta steg ær att inføra modellen jag foreslog i tidigare inlægg.

[Jurgen Wullenwever]

Det var olyckligt att jag inte besvarade det senaste inlägget omedelbart, för nu har nog diskussionen dött igen, men jag var i Danmark och mötte danskar och norrmän, så jag vet inte längre vad jag har för åsikt om språklig skandinavism.

Två av dina forslag gillar jag dokk, og det ær att man omgående øvergår till nordiskt alfabet istællet for det nuvarande tyska, att man stavar "och" såsom og (hellre "o" æn "å" dokk) att ordet "för" stavas "for" samt att man återinfør "h" framfor ord dær det historiskt varit ett "h".

Detta att använda danskans æø var Bjolfs eget förslag, och likaså detta att använda befintliga tecken (é finns i svenskan och norskan, ó i norskan (samt ò och ô, vilka jag inte använt)) och att skriva hv och kk. Jag har alltså blott tillämpat de Bjolfska principerna men ansatt vanliga svenska dialektala vokaler, varav följer ”åg” till skillnad från danskans och norskans ”og”. En del dialekter skiljer prepositionen ”för” (fôr) från verbet föra (föra), och denna skillnad gäller även med dem samhöriga ord.

Intressant læsning, men tyværr inte till mykken hjælp for den som har for avsikt att tillnærma de skandinaviska språken, hvilket borde vara det viktigaste i sammanhanget. [...] Detta ær relativt små forændringar som likvæl skulle gøra stora skillnader, om man betænker att æven norrmæn og danskar på sina håll anpassar sin stavning.

Jag tänkte mig, i mitt förslag, att alla skulle hålla fast vid sitt språkbruk, men att stavningens grundprinciper skulle bli enhetliga. För danskan skulle konsonantskrivningen (om svensk-norska konsonanter antas) medföra väldigt stora ändringar, och de är kanske inte möjliga. För norskan och svenskan skulle vokalerna ändras i vissa avseenden, men konsonanterna i stor utsträckning kvarstå. Att min stavning inte skulle förena de skandinaviska språken kan jag inte hålla med om. Vilken stavning som helst skulle föra språken närmare varandra, om den tillämpades av alla språken.

Alltfor stora forændringar skulle krångla till det for folk og gøra dem villrådiga infor stavningen av sitt eget språk og dærmed negativt instællda. De ovannæmnda forændringarna ær inte større æn att næstan hvem som helst genast kan børja nyttja stavningsmodellen. Detta ær værdefullt. Næsta steg ær att inføra modellen jag foreslog i tidigare inlægg.

En nystavning måste vara fullständig från början, annars blir den aldrig genomförd. Tanken att ändringar skulle ske i små steg förs ofta fram i nystavningssammanhang, men om detta skulle prövas, så skulle det nog gå som i Norge, att efter några steg kommer en motreaktion som upphäver vissa av förändringarna, och sedan avstannar alltihop.