och

[Dûrion Annûndil]

Enligt Ord med historia (Gösta Bergman 2001) kommer -ch ifrån inflytandet av den medeltida lågtyskans skrivvanor. Där skrevs k med ch, likt det gjordes i Bibeln från 1541, där "makt" skrivs macht (inget ach-uttal alltså).

(Har för mig att "och" är samma ord som "öka", och förekommer i såväl ordet ök-namn som förledet av Augustus, "den upphöjde".)

Enligt Bergman: i gotiskan har man stammen aukan (öka), likt latinets augere (öka), som i Augustus blivit "upphöjd, hög". Öknamn likt i isländskans aukanafn, "tilläggsnamn".

Mvh -Dan

[Hexmaster]

Och var hade jag läst till mig detta? - Hos Bergman, givetvis. Den karln är oslagbar. Kom bara inte ihåg att han hade med och.

[Jrgen]

Tack för intressanta svar på min fråga.

[Jouppe]

Stavningen "ch" för k-ljud är inte ovanlig i personnamn, t ex Christer, Christian, Christina, Christoffer.

Ändringen av "oc" till "och" beror säkert, som Hellquist säger, på att konsonanten uttalades frikativt (dvs som ach-laut). Från senmedeltiden och några hundra år framåt skrev man "th", "dh" och "gh" för frikativt t, d respektive g. Sedan försvann h-et från stavningen när frikativorna hade övergått till att uttalas som klusiler. Att den udda stavningen har bevarats just i ordet "och" beror på att det är så vanligt. Man lär sig tidigt hur "och" stavas och skriver ordet ofta, och då tar det emot att ändra stavningen.

Frikativt uttal kan säkert ligga bakom med följande randvillkor:

Svenskan har inre haft en tonlös velar frikativ i sitt ljudsystem sedan den urgermanska tonlösa velaren i urnordisk tid försvann i alla ställningar utom i början av ord (jfr. tyskans nacht och lachen fornnordiskt nátt skandinaviskt le 'skratta' (<*hlahjan).

Den tonande motsvarigheten var däremot alltid frikativ efter vokal, därför skrev man förr slogho, sågho osv.

Därför har ordet "och" antingen uttalats ock eller ogh (jfr. spanskans luego), andra alternativ finns inte (om inte begränsat och villkorligt i allofonisk ställning).

Belägg för att det äldre uttalet ock övergått i det förmjukade tonande ogh i trycksvag ställning finns i övertygande hög grad:

1) analogi: iak blev jagh och i uttal senare ja'
mik/thik/sikh blev migh/digh/sigh och i uttal senare mej/dej/sej
nokorn/nokort blev någhon/någhot och i uttal senare nå'n/nå't
osv. osv. alla i trycksvag ställning.

2) Norskans og (och eg/meg/deg/seg) vittnar om samma övergång i Norge. Samma övergång i trycksvag ställning finns till och med i nyisländskan, den har varit ett svepande allmänt.

3) Också det talspråkliga uttalet å' vittnar on den tonande frikativan gh. Ett tonlöst ok hade inte kunnat förlora slutkonsonanten.

Varför man skrev och i.st. för det förväntade ogh (eftersom ljudet var tonande och som man gjorde i andra ord) står väl oförklarat. Någotslags tyskt stavningsmode kan man tänka sig eller upprätthållande av en bättre visuell enhet med besläktade ord som "ock" & "också"?

[Jurgen Wullenwever]

Att ingen i denna tråd tar upp själva yttrandet om dagens stavning av och.

Ur "Kortfattad svensk språkhistoria" av Gösta Bergman, s. 90-91

Om stavningen och uttalet av och har man ett uttalande från 1670-talet av Samuel Columbus, som i "En svensk ordeskötsel" säger :

I taal säger man og. eller åg. men skrifwes ock. och. . .Jag har frågat åtskillige Booktryckiare, hwij de ha tryckt stundom ock stundom och, då ha de refererat sig på Ignatius Meurer, derföre han så tryckte. Iag gick inckom til Ignatius, ok fråga'n: då swarade Gubben (då 85 åhr gam*al:) at man boorde åtskillja den partiklen när hon betyder auch skrifwes ock, ok när hon betyder und skrifwes och."

Och därvid blev det, kan man säga.