Varför försvann olika verbböjningar?

[lovikavantaR]

Varför försvann de olika verbböjningarna under 1400-talet (?) i svenskan, och varför finns de kvar i tyskan och franskan?
En fråga som jag har gått runt och funderat på ett tag. (alltså - vi kallom -I kallin osv)
Kan det vara de tyska invandrarna som hellt enkelt inte orkade lära sig ett komplicerat system, utan förenklade det och svenskarna tog efter?

Islänningarna har ju kvar kasus och verbböjning och hela köret. Varför har inte vi det?

[Carolus]

Varför försvann de olika verbböjningarna under 1400-talet (?) i svenskan, och varför finns de kvar i tyskan och franskan?
En fråga som jag har gått runt och funderat på ett tag. (alltså - vi kallom -I kallin osv)
Kan det vara de tyska invandrarna som hellt enkelt inte orkade lära sig ett komplicerat system, utan förenklade det och svenskarna tog efter?

Islänningarna har ju kvar kasus och verbböjning och hela köret. Varför har inte vi det?

Jag är grammatiskt intresserad, men kass på formerna...
Du menar alltså att vi i Sverige inte har franskans, tyskans och engelskans le, the och die? Istället för "the street" så har vi "gataN".?

[Martin Lundvall]

Jag är grammatiskt intresserad, men kass på formerna...
Du menar alltså att vi i Sverige inte har franskans, tyskans och engelskans le, the och die? Istället för "the street" så har vi "gataN".?

Det är verbformer som han efterfrågar.

Jag leker
Du leker
Han leker
och så vidare

Jämför med tyskan

Ich spele
Du spielst
Er spielt

/Martin

[Belisarius]

Det enda jag kan tänka på är att engelskan inte har böjning på verben heller (förutom 3:e person singular med tillägget -s). Men det angliska inflytandet på det svenska språket torde väl ha varit minimalt under senmedeltiden?

[lovikavantaR]

Det enda jag kan tänka på är att engelskan inte har böjning på verben heller (förutom 3:e person singular med tillägget -s). Men det angliska inflytandet på det svenska språket torde väl ha varit minimalt under senmedeltiden?

Nej, det var snarare tvärtom. Vikingarna påverkade engelsmännen.

Dock så har de kvar olika verbböjningar för "be" och "have".

i am
you are
he is
osv.

Jag funderade på varför svenskan, danskan och norskan har mist sina olika verbböjiningar, när andra språk (tex det germanska tyskan) har kvar olika verbböjningar.
En teori som jag har är som sagt att de tyska invandrarna kanske inte orkade lära sig ett komlicerat system. Eller att våra förfäder helt enkelt ansåg att olika verbböjningar var onödigt, men varför inte fransmännen eller tyskarna gjorde det fårstår jag inte....

Många frågor utan svar ....

[Probstner]

Just sådana frågor hör till dem som lingvister grunnar mest över. Att verben inte böjs i modern svenska är ju inte så konstigt eftersom böjningen inte bidrar till betydelsen. Men på vilket sätt bidrar den i t ex modern tyska? Jag har haft långa och animerade diskussioner med lingvister där jag har försökt hävda att irrationella inslag i språk är dömda till undergång. Men de hävdar (med långt mer på fötterna än jag) att det inte är så enkelt och att det är ett misstag att utgå från rationella drag i det egna språket vid betraktandet av andra språk. Jag säger som lovikavantaR: många frågor utan svar...

/ Probstner

[lovikavantaR]

Just sådana frågor hör till dem som lingvister grunnar mest över. Att verben inte böjs i modern svenska är ju inte så konstigt eftersom böjningen inte bidrar till betydelsen. Men på vilket sätt bidrar den i t ex modern tyska? Jag har haft långa och animerade diskussioner med lingvister där jag har försökt hävda att irrationella inslag i språk är dömda till undergång. Men de hävdar (med långt mer på fötterna än jag) att det inte är så enkelt och att det är ett misstag att utgå från rationella drag i det egna språket vid betraktandet av andra språk. Jag säger som lovikavantaR: många frågor utan svar...

/ Probstner

En ska som jag just kom på är att i tyskan så måste man böja verben för att skilja på vem som gör vad:

Sie liest. (hon läser)
Sie lesen. (de eller ni läser)

Samma sak med franska:

Il lit (han läser
Elle lit (hon
Ils lisent (de, uttalas som han)
Elles lisent (de, bara tjejer, uttalas som hon)

Det vore i och för sig fortfarande lättare att ha ett annat pronomen för de och ni och skippa verbböjningen...det här kan inte vara hela orsaken.

[Hellbastard]

Jag har haft långa och animerade diskussioner med lingvister...
/ Probstner

For the record så kan jag intyga det som Probstner sa. Jag är lingvist, och har till och med ett särskilt intresse för just den här typen av frågor. Och visst, den pinsamma sanningen är att vi inte riktigt begriper detta.

Lovikavantars gissning att kontakt mellan olika språk tenderar att slipa bort en del saker tror jag i princip är rätt (och skulle tex kunna förklara varför isländska har kvar så mycket mer såna här saker än tex engelska), men det är inte självklart att det är just tyskt inflytande som har bantat ner formsystemet i just svenska.


Mikael Parkvall

[Karl H.]

Väl, de verbformer som det handlar om i tråden försvann inte på 1400-talet utan så sent som på 1800-talet, ex. vi hava (efter 3. pers. pl. jfr. dock vi äro < vir ärum), I haven, han haver, så förslag för någon tysk påverkning kan avslås.

Jag vill även nämna att det nordiska verbsystemet var starkt reducerat redan under vikingatiden. Bl.a. saknas dualformer. Som det nämns så är även engelskans verbsystem reducerat, och jag tror att dessa har att göra med de germanska språkens bruk av pronomina. Vi sätter ut pronomina i samband med verben och verbets böjning förlorar således sin viktighet. Detta görs mindre än sällan. I de latinska språken sätts pronomina endast ut vid markering (betonat).

[Hellbastard]

Nu försvann ju inte de här grejerna över en natt. I skriften var numerusmarkering kvar till efter kriget, och det finns fortfarande svenska dialekter som har kvar en del numerus- och personböjning. Men för den stora massan svensktalande får vi nog gå längre tillbaka i tiden än 1800-talet.

Angående germanska språks användning av pronomen så har ju exempelvis tyskan både hängslen och livrem -- såväl verbändelser som subjektspronomen. Samtidigt som språk i Östasien klarar sig utmärkt utan någondera (sic).


Mikael Parkvall

[Probstner]

Angående germanska språks användning av pronomen så har ju exempelvis tyskan både hängslen och livrem -- såväl verbändelser som subjektspronomen. Samtidigt som språk i Östasien klarar sig utmärkt utan någondera (sic).

Du menar typ ich spiele, du spielst? Kanske läge för en ny tråd, men jag är grymt nyfiken på de där ostasiaterna.

/ Probstner

[Hellbastard]

...jag är grymt nyfiken på de där ostasiaterna.

Tja, det är egentligen inte märkvärdigare än att man i dessa trakter kan uttrycka "ich spiele, du spielst" helt enkelt som "spelar/leker", punkt slut. I nästan alla fall är det solklart utifrån sammanhanget vem som gör vad. Ungerfär som vi kan sätta en lapp på dörren med texten "Ute. Snart tillbaka" utan att nån behöver fundera på vem som gör vad. Sen är det naturligtvis möjligt att lägga till ett pronomen i just de fall där ytterligare klargörande behövs.

[Probstner]

Låter coolt: "Spelar färdigt. Kommer snart. Lagar mat gör du."

/ Probstner

[Hellbastard]

Låter coolt: "Spelar färdigt. Kommer snart. Lagar mat gör du."

Vore knepigt att memorera Hallands floder om svenska funkade på det viset....

[Belisarius]

Låter coolt: "Spelar färdigt. Kommer snart. Lagar mat gör du."

/ Probstner

Fast den sista frasen blir snarare "Du gör maten lagar" ...