Artig början på svenska brev?

Probstner · Inlägg av **Probstner** » 8 oktober 2005, 01:27

Skillnaden är väl att man aldrig har niat i Sverige. Det var antingen Du eller tredje person. Niande ansågs vara mycket nedlåtande.

/ Probstner

Carolus · Inlägg av **Carolus** » 8 oktober 2005, 09:19

Probstner skrev:Skillnaden är väl att man aldrig har niat i Sverige. Det var antingen Du eller tredje person. Niande ansågs vara mycket nedlåtande.

/ Probstner

Knappast. Man niade folk fram till och med 1960-talet. Socialstyrelsens vd Bror Fexel(?) införde 1967 regler på arbetsplatsen att alla skulle vara du. Det anses vara en avgörande skiljelinje.
Ni eller "I" hade man sagt ett bra tag i Sverige, sin riktiga uppgång fick det iochmed den frankofile Gustav III.

Kreuz · Inlägg av **Kreuz** » 8 oktober 2005, 09:31

Hexmaster skrev:?? I engelskspråkiga länder duar man ju även när man niar, för att ta till en lika halsbrytande liknelse - det går inte att jämföra olika språk på det sättet.

Inte för att det har någon praktisk betydelse men är det inte precis tvärt om? "You" är ju egentligen en objektiv plural. De gamla singularformerna "thee" och "thou" används väl bara i bibeln numer? Även den gamla formen i nominativ plural "ye" är ju så gott som utdöd (O ye of little faith!). Engelsmännen har alltså hamnat i samma situation som vi med ett tilltal oavsett med vem man tilltalar, men de har hamnat där från andra hållet så att säga.

Carolus · Inlägg av **Carolus** » 8 oktober 2005, 11:23

Kreuz skrev:
Hexmaster skrev:?? I engelskspråkiga länder duar man ju även när man niar, för att ta till en lika halsbrytande liknelse - det går inte att jämföra olika språk på det sättet.
Inte för att det har någon praktisk betydelse men är det inte precis tvärt om? "You" är ju egentligen en objektiv plural. De gamla singularformerna "thee" och "thou" används väl bara i bibeln numer? Även den gamla formen i nominativ plural "ye" är ju så gott som utdöd (O ye of little faith!). Engelsmännen har alltså hamnat i samma situation som vi med ett tilltal oavsett med vem man tilltalar, men de har hamnat där från andra hållet så att säga.

Man säger väl att engelsmännen niar alla utom Gud?

Gutekrigaren · Inlägg av **Gutekrigaren** » 8 oktober 2005, 16:39

Carolus skrev:
Probstner skrev:Skillnaden är väl att man aldrig har niat i Sverige. Det var antingen Du eller tredje person. Niande ansågs vara mycket nedlåtande.

/ Probstner
Knappast. Man niade folk fram till och med 1960-talet. Socialstyrelsens vd Bror Fexel(?) införde 1967 regler på arbetsplatsen att alla skulle vara du. Det anses vara en avgörande skiljelinje.
Ni eller "I" hade man sagt ett bra tag i Sverige, sin riktiga uppgång fick det iochmed den frankofile Gustav III.

Knappast tillbaks.

Probstner har helt rätt, i Sverige har "ni" använts i nedåttilltal. Istället för "ni" sa man "herrn", "frun", "fröken", "herr/fru/fröken Lindgren", "doktorn" eller liknande. "Ni" enbart i kombinationer som "Dr Lindgren, skulle ni kunna vara så vänlig...". Det moderna koketterandet med "ni" sker i total omedvetenhet om detta.

Bror Rexed införde inte regler, han bad om att inte bli kallad "herr generaldirektören", utan Bror eller "du".

Carolus, blanda inte in anti- och sympatier mot olika politiska partier i tråden. Tyskland har under långa perioder styrts av socialdemokrater, och niar. Italien 1947-1993 av kristdemokrater, likväl duar man rätt omgående där och mellan ungdomar även okända. Det har alltså lite med politik att göra, därmed också tråden.

Mvh Petter

Donkeyman · Inlägg av **Donkeyman** » 8 oktober 2005, 20:19

Men faktum är att man inte kunde säga "ni" till vem som helst heller. Man borde använda lite mer formella ordalag till fint folk.

Jag minns mycket väl när den unge Donkeyman (som tidvis var en slyngel) hade inkallats till skolans rektor för att få en avhyvling (och kvarsittning). Vid tilltal använde Donkeyman "ni"-form varvid rektorn blev blodröd i ansiktet och började kippa efter luft. När han hade kommit sig vrålade personen över skrivbordet: "Jag är inte ni med er. Jag är rektor xxxxxxxxxx." Varefter det blev extra kvarsittning.

Garibaldi · Inlägg av **Garibaldi** » 8 oktober 2005, 22:22

Donkeyman skrev:Men faktum är att man inte kunde säga "ni" till vem som helst heller. Man borde använda lite mer formella ordalag till fint folk.

Jag minns mycket väl när den unge Donkeyman (som tidvis var en slyngel) hade inkallats till skolans rektor för att få en avhyvling (och kvarsittning). Vid tilltal använde Donkeyman "ni"-form varvid rektorn blev blodröd i ansiktet och började kippa efter luft. När han hade kommit sig vrålade personen över skrivbordet: "Jag är inte ni med er. Jag är rektor xxxxxxxxxx." Varefter det blev extra kvarsittning.

Får mig att tänka på chefen för ett av varuhusen i Norrköping. Då de anställda i informationen sökte honom över varuhusets högtalarsystem kallades han för "Direktör Karmfors", (lite osäker på namnet dock). Detta pågick fram till slutet på 70-talet.

jj · Inlägg av jj » 15 oktober 2005, 02:16

Vi hade som sagt titelsjuka i dethär landet, mycket opraktiskt. Att vissa medlemar av den yngre genarationen tror att de är artiga är bara ett ytterligare utslag av deras obildade konservatism.

F.ö. blir man snabbt tillsagd att säga du även i Tyskland, enligt mina erfarenheter.

Amazon · Inlägg av **Amazon** » 15 oktober 2005, 18:40

Hmmm,
jag är ju lite halvgammal jag och har dessutom fått en klart kvinnlig uppfostran...

Brev till en mottagare jag är vän med inleder jag med "Hej NN" eller "Kära NN". Kära är ett mycket neutralt uttryck helt i klass med engelskan "Dear NN", och säger alltså inget annat än att man är vänligt inställd. Till min man och resten av familjen skriver jag hellre "älskade" eller "min käraste".

Om jag inte känner mottagren är det en fråga om vad brevet handlar om. Jag är varm anhängare av "rubrikmetoden" som Gutekrigaren beskriver väl. Då funkar det också att skriva "Till NN" och fortsätta med "Jag skriver med anledning av..."

Jag tycker att en hej-inledning kan fungera men verkar rätt slarvig. Det går definitvt bra när man skickar e-post annars beror det på vilken relation man föreställer sig ha till mottagaren. Skriver man till någon som är äldre? Vill man få en tjänst utförd? Vill man anmärka på något man är missnöjd med? Söker man ett jobb? Då är rubrikmetoden oslagbar.

hangatyr · Inlägg av **hangatyr** » 31 oktober 2005, 08:15

"Till den det berör" kanske kan vara något om du inte vet exakt vem som är mottagare?

Probstner · Inlägg av **Probstner** » 31 oktober 2005, 09:25

hangatyr skrev:"Till den det berör" kanske kan vara något om du inte vet exakt vem som är mottagare?

Inte så dumt, men jag tror att det kan finnas viss risk för att en sådan inledning kan uppfattas som lite snorkig. Enligt min mening känns ett enkelt "Hej!" oftast bäst - jag får inga direkta associationer till nonchalans. Däremot kan t ex "Hej Britta!" eller "Hej Gustav Persson!" kännas väl intimt på t ex en arbetsansökan.

/ Probstner

Axial · Inlägg av **Axial** » 29 juli 2007, 19:51

hangatyr skrev:"Till den det berör" kanske kan vara något om du inte vet exakt vem som är mottagare?

Fast risken är att det inte berör någon alls. Det har iallafall jag fått lära mig när det gäller t ex ansökningar om utannonserade jobbi den anglosaxiska världen:
""To whom it might concern" might not concern anyone at all"

Fast i det byråkratiska Sverige är det väl mindre troligt att ett brev som inleds med "Till den det vederbör" skulle lämnas helt utan åtgärd.

jag har också problem med att lägga hälsningsfrasen på en lagom nivå. Antingen blir det ett informellt "Hej" (alternativt ett hurtfriskt "Hallå" eller "God dag") eller så blir det en rubrik som hänsyftar till ärendet ("Angående Er besvärsskrivelse av den...")

Hur sjutton gör man egentligen?

Johan Olofsson · Inlägg av **Johan Olofsson** » 11 augusti 2007, 21:02

hangatyr skrev:"Till den det berör" kanske kan vara något om du inte vet exakt vem som är mottagare?

Ja, det är utmärkt i till exempel introduktionsbrev och liknande som överlämnas av den man introducerar eller rekommenderar till en viss uppgift, etc, och tämligen olämpligt i brev som man skickar med posten. I de fallen finns det ju en adressat.

På engelska är det kutym att man inleder brev till obekanta med Dear Sirs, eller motsvarande. Något liknande behövs enligt min erfarenhet och övertygelse inte alls i brev på svenska. Ett brevhuvud med datering och uppgift om avsändare och mottagare är tillsammans med en understruken ärendemening det som behövs när man skriver till företag och myndigheter.

Ett "Hej!" på egen rad under ärendemeningen kan kanske passa ibland, men knappast alltid.

Privatbrev till bekanta ska givetvis inledas med datering och lämplig hälsningsfras. Där vore en understruken ärendemening ett lika stort klavertramp som "Käre kundtjänstansvarige!" vore i en reklamation.

Men allt det här är så klart en fråga om tycke och smak, och definitivt något som avslöjar avsändarens grepp om sociala koder och dess förändring. Frågan är om man vill tas seriöst, eller om man redan från början ska betraktas som en loser.

Schwalbe · Inlägg av **Schwalbe** » 11 augusti 2007, 22:15

Även om det var en jobbansökan så skulle jag börja med "Hej!".
Om det var någon jag har stor respekt för så skulle jag börja med "Bäste Herrn".

Johan Olofsson · Inlägg av **Johan Olofsson** » 12 augusti 2007, 01:01

Carolus skrev:Jag förstår faktiskt inte den här underliga klassynen på Niande i Sverige. Utomlands Niar man helt utan problem. Man niar de man inte känner och duar de man känner. Simple as that.

Något enhetligt "utomlands" där man "niar utan problem" känner jag inte till, och ändå har jag bott i flera olika länder.

Det är väldigt mycket med språk och kultur som man inte kan "förstå" rent förnuftsmässigt, utan som man helt enkelt måste acceptera.
(Och språkliga förändringar är en av de saker som man också måste acceptera. ...Tyvärr!

)

När jag började arbeta i Tyskland för väldigt många år sedan var det inte alls något problem att öva upp förmågan att säga "Sie" och rätt verbform till folk, men det var betydligt jobbigare att upptäcka och ta till sig de kulturella reglerna för hur underordnade och överordnade bör bete sig gentemot varandra i arbetslivet.

Själv finner jag det fullkomligt naturligt att på svenska bli niad i Helsingfors, men förbryllad när det händer i Skåne. Men det är alltså min personliga reaktion. Man får väl anta att det är nån slags ungdomsrevolt, eller någon slags ungdomlig övertygelse om att man bättre än de äldre generationerna förstår hur världen bör ordnas...

Någon "klass-syn" handlar det inte om för mig, utan mest om hur man visar att man respekterar eller är missnöjd med den man talar till. Själv är jag, som är född på 1960-talet, uppfostrad med att olika former av tredjepersonstilltal är det (enda) respektfulla distanserade tilltalet. Hemma (dvs i Skåne) bör man, så är jag uppfostrad, anstränga sig för att komma ihåg namn på folk - och sedan använder jag deras namn för att bekräfta att de är viktiga för mig. Mina språkliga förebilder har bara niat folk som de velat markera sitt missnöje mot. Distanserat tredjepersonstilltal blev sedan allt ovanligare.

Jag förstår mycket väl att yngre generationer ser annorlunda på den här saken, men jag önskar att de förstod att alla inte nödvändigtvis ser saken på samma sätt som de.