Älvdalska

[Camilla.dk]

ah jo skrev forkert - tak. Men jeg troede at det var det som adskilte älvdalsk fra resten af Sverige at de har tre genus som på islandsk? Var ikke klar over det også var typisk for resten af Sverige også. I Danmark og i norsk bokmål bruges kun to genus: fælleskøn og intetkøn

[Giancarlo]

Min egen hemsnickrade definition är den, att en dialekt är ett talat språk, men om man fastställer en rättstavning för den, och faktiskt skriver med dialekten, så har den blivit ett språk. För älvdalskan gäller att den fick en officiell stavning för några år sedan, så då borde den vara ett språk, kan man tycka.

Återigen är detta en problematisk definition. Var finska inte ett språk innan det fick sin egna skriftspråk? Eller? Språkstandard är inte samma sak som ett språk.

Definitionen av språk jämfört med dialekter är helt godtycklig. Definitionen beror nästan bara på vilken status tungomålet har, hur användbart det är... I fallet med tungomål i Sverige så handlar det mer om identitetspolitiska strävanden än lingvistiska definitioner. Själv tycker jag att man ska ha en liberal syn på de mål som finns i det skandinaviska tungomålet. Istället för att kalla de för "svenska dialekter" kan man säga "öst-skandinaviska mål" etc. Tycker det faktiskt är smålöjligt när älvdalska, österbottniska etc alltid ska kallas för "svenska" av gammal hävd.

[Jurgen Wullenwever]

Återigen är detta en problematisk definition. Var finska inte ett språk innan det fick sin egna skriftspråk? Eller? Språkstandard är inte samma sak som ett språk.

Om man ser till hur begrepp har använts, så har stater språk, medan koloniala skriftlösa befolkningar har dialekter. (Så var det förr.) Finskan var en grupp dialekter, och sedan skapades den konstgjorda standardfinskan utifrån några av dessa, och samma sak med skandinaviskan.

Definitionen av språk jämfört med dialekter är helt godtycklig. Definitionen beror nästan bara på vilken status tungomålet har, hur användbart det är... I fallet med tungomål i Sverige så handlar det mer om identitetspolitiska strävanden än lingvistiska definitioner. Själv tycker jag att man ska ha en liberal syn på de mål som finns i det skandinaviska tungomålet. Istället för att kalla de för "svenska dialekter" kan man säga "öst-skandinaviska mål" etc. Tycker det faktiskt är smålöjligt när älvdalska, österbottniska etc alltid ska kallas för "svenska" av gammal hävd.

Jag brukar för egen del skilja mellan svenska dialekter (som talas i Sverige, även om de är finska och samiska), och skandinaviska dialekter (som alltså är nordgermanska, och talas i hela Norden).
Vi har begrepp som dialekt, dialektkontinuum och standardspråk, och dessa är hyfsat avgränsade och hanterliga. Sedan kommer frågan om vad som är ett språk. Ett enkelt svar är att varje standardiserad språkform är ett språk (åtminstone ett officiellt språk). Ett svårare svar, om vi har ett dialektkontinuum innefattande sinsemellan obegripliga dialekter är att på ett godtyckligt sätt avgränsa dialektkontinuet så att skillnaderna mellan delarna blir så stora som möjligt. Därvid används av en del forskare mätningar av förståelsen, och SIL har en nittiprocentsgräns för att skilja språk åt, eller om det var en annan siffra.

ah jo skrev forkert - tak. Men jeg troede at det var det som adskilte älvdalsk fra resten af Sverige at de har tre genus som på islandsk? Var ikke klar over det også var typisk for resten af Sverige også. I Danmark og i norsk bokmål bruges kun to genus: fælleskøn og intetkøn

Standardsvenskan av idag har blott tvenne genus, men det är en ny företeelse som har bredit ut sig under några sekler. Svenska akademiens ordlista angav senast m-f-n-genus för alla ord i sjätte upplagans andra tryckning 1902. Många svenska dialekter hade tre genus, men åtminstone någon dialekt har ett enda genus. Standardsvenskan har förenklat genussystemet, och verbens personböjning, och kasussystemet från fyra till två, och gynnat svag verbböjning, och minskat antalet vokaler. Alla dessa företeelser har förändrats även i dialekterna, men inte på samma sätt som standardspråket. Dialekterna kan ha kasusböjning och personböjning och föredrar starka verb och har ett annat antal vokaler, och en annan fördelning av dessa vokaler. Älvdalskan har bevarat många fornsvenska drag som dessa och andra, som nasalvokalerna.