Gammaldagliga ändelser(, typ)

[Den skitande apan]

I gammaldaglig svenska kunde man ju, åtminstone skriva, t.ex. "Du skymma min sikt" jmfr. "Du skymmer min sikt/Du skymmer sikten för mig". Är de tvenne olikheterne egentligen lydande samma regel?

Och även

Var det fordom så, att substantivens bestämda ändelser ofta var -ur. Som i dagens insländska? För en modern svensk låta ju det snarare som plural om man säga skola; en hästur

Vadan och varför?

Mvh

[lampros]

I gammaldaglig svenska kunde man ju, åtminstone skriva, t.ex. "Du skymma min sikt" jmfr. "Du skymmer min sikt/Du skymmer sikten för mig". Är de tvenne olikheterne egentligen lydande samma regel?

Och även

Var det fordom så, att substantivens bestämda ändelser ofta var -ur. Som i dagens insländska? För en modern svensk låta ju det snarare som plural om man säga skola; en hästur

Vadan och varför?

Mvh

"Skymma" i exemplet i början är plural. Det ska i så fall heta: "de skymma, du (han, hon) skymmer".

Sådan är regeln, inget annat.

[Hexmaster]

Eget länktips: http://faktoider.blogspot.com/2007/10/v ... ormer.html

Var det fordom så, att substantivens bestämda ändelser ofta var -ur.

När är "fordom"? Känner inte igen detta.

[Jurgen Wullenwever]

Ändelsen -ur förekommer i isländskan som obestämd nominativändelse för en del maskulina ord, och detta har utvecklats ur ett tidigare -r. Den motsvarande svenska ändelsen är -er som i huvudsak är gången enär vi nyttjar den ändelselösa ackusativformen för dessa ord, men ändock återfinns i några ord (minns inte exempel) och är vanligt i diverse ålderdomliga uttryck (ästu alldeles rysker, goder afton).

[Jouppe]

I fornsvenska hade svaga femininer ofta pluraländelsen -ur i st.f. nysvenskt -or, speciellt om de föregicks av kort rotstavelse: alltså gatur, vikur (gator, veckor). Dessutom fanns en del sällsynta former i substantiven, där -ur uppkommit i sk. r-stammar. Till exempel oblik kasus av fader bör ha varit (*)fadhur. I nysvenskan har vi en relikt av en r-stam (=historisk indo-europeisk s-stam) med -ur, nämligen vädur. De äldsta beläggen för sjön Vättern är vetur och vätor.

Allt detta har förstås inget att göra med isländskans regelbundna -ur, vilket är en särutveckling som Jurgen har beskrivit.

[Jurgen Wullenwever]

I fornsvenska hade svaga femininer ofta pluraländelsen -ur i st.f. nysvenskt -or, speciellt om de föregicks av kort rotstavelse: alltså gatur, vikur (gator, veckor).

Jovisst, jag tänkte inte på den feminina pluralen.

Dessutom fanns en del sällsynta former i substantiven, där -ur uppkommit i sk. r-stammar. Till exempel oblik kasus av fader bör ha varit (*)fadhur. [/i].

Formerna faþir och faþur är välbelagda i runinskrifterna, 12 och 702 gånger. Dock verkar det som om det snarare är faþiR och faþur, men det kanske beror på materialet. Jag såg åtminstone ett faþuR, fast det kan ju vara en felskrivning.

[Jouppe]

I fornsvenska hade svaga femininer ofta pluraländelsen -ur i st.f. nysvenskt -or, speciellt om de föregicks av kort rotstavelse: alltså gatur, vikur (gator, veckor).

Jovisst, jag tänkte inte på den feminina pluralen.

Dessutom fanns en del sällsynta former i substantiven, där -ur uppkommit i sk. r-stammar. Till exempel oblik kasus av fader bör ha varit (*)fadhur. [/i].

Formerna faþir och faþur är välbelagda i runinskrifterna, 12 och 702 gånger. Dock verkar det som om det snarare är faþiR och faþur, men det kanske beror på materialet. Jag såg åtminstone ett faþuR, fast det kan ju vara en felskrivning.

Samgången av fonemen /r/ och /R/ tillhör ju runsvenskans tidevarv så det kan väl vara fråga om ren grafemsammanblandning av skrivarna. Man borde väl förvänta sig -r < *-rR < *-rVR enbart i genitiven och inget **fađuRR däremellan.

Skrivformen faþiR tycks bekräfta hypotesen om skrivfel, för etymologiskt har vi ju inget *-R alls i nominativen: nominativen på urindoeuropeiska var ju *ph2té:r > förgermanska *padhé:r > urgermanska *fáđe:r > osv.

Jag kom på ett exempel till: bastu/bastur < bađstu(fa)/bađstu(fu)r

[Jurgen Wullenwever]

Samgången av fonemen /r/ och /R/ tillhör ju runsvenskans tidevarv så det kan väl vara fråga om ren grafemsammanblandning av skrivarna. Man borde väl förvänta sig -r < *-rR < *-rVR enbart i genitiven och inget **fađuRR däremellan.

Skrivformen faþiR tycks bekräfta hypotesen om skrivfel, för etymologiskt har vi ju inget *-R alls i nominativen: nominativen på urindoeuropeiska var ju *ph2té:r > urgermanska *fađé:r > osv.

Den här saken är jag alls icke haj i, men inskrifterna har vanligen faþiR och faþur, och dessa former är också de som förekommer i transskriptionen till normaliserad runnordiska, så de verkar vara vad som betraktas som rätt.
Iversen i Norrön grammatikk anger för fader i urnordiskan -R endast i plural nom-ack, övriga former -r, om den är något att gå efter. Inskrifterna verkar ha ordet i singular, så nu är jag förvirrad ...

[Jouppe]

Ja alltså vissa kasusformer hade haft ett extra *-s > *-z (> *-R), t.ex. gen. sg. *ph2trós hade väl kunnat ge förgermanskt (post Verners lag men före Grimms lag) *padhráz > tidigt urgermanskt *fađraz (jfr. gotiskans broþrs) men när vi kommer till urnordiskan måste vi anta att den ursprungliga akkusativen *ph2térm > urgermanskt *fađ(a)run > fornnordiska *fõđur övertagit genitivens funktion, och som synes i akkusativen hade aldrig funnits *-z > *-R.

I nom. & akk pluralis hade ordet också haft ett *-z

Kanske runristarna lade ett -R i st. f. -r i nominativen i analogi med nästan alla andra maskulina nominativer som hade -R. Kanske analogi till förmån för -R oxå verkade i någon dialekt vid den tiden (tvärtemot isländskans annarr o.dyl.)? Jag är ingen runolog. Men jag har en ny bok jag kan kolla med: Gun Widmark behandlar frågan ingående från s.136 framåt i sin bok "Det språk som blev vårt. Ursprung och utveckling i svenskan". Men först ska jag sova...

[Jurgen Wullenwever]

Den här grammatiken företer ytterligare egendomligheter för det här fallet, fast den redogör inte för någon urnordisk eller runnordisk form, men den urgermanska borde ha någon bäring för detta fall:

http://www.utexas.edu/cola/centers/lrc/ ... html#3_2_4

3.2.4. The r- stems
In Proto-Indo-European the form of the stem in the r-stems varied considerably. With the strong tendency to regularization in Germanic, the variation gradually was eliminated; but regularization apparently was incomplete in Proto-Germanic: from the differing paradigms in the individual dialects, it seems that the process must have continued after the time of Proto-Germanic. Explanation of the individual forms is therefore problematic in the treatment of the dialects. The word atta has replaced the inherited word for father in Gothic except for one instance of the vocative form, fadar, so the word for brother is given here.

PGmc Go. ON OE OHG
Nom.sg. faðēr brōþar faþer fæder fater
Gen.sg. faðrez brōþrs fǫþur fæder(es) fater(es)
Dat.sg. faðer(i) brōþr feþr fæder fater(e)
Acc.sg. faðerun brōþar fǫþur fæder fater
Nom.pl. fað(e)riz brōþrjus feþr fæderas fatera
Gen.pl. faðrōn brōþrē feþra fædera fatero
Dat.pl. faðrumis brōþrum feþrum fæderum faterum
Acc.pl. faðruns brōþruns feþr fæderas fatera

In the Gothic plural the nominative has adopted the u-stem ending, as have the dative and accusative, with -u- in the dative probably on the pattern of the accusative. In Old Norse the base vowel of the nominative plural was extended to the three other forms. The Old English and Old High German forms illustrate how endings of the o-stems were extended to other paradigms.

Inte heller där nämns något -R/-z i sing nom.

[Jurgen Wullenwever]

Den gambla skriften Urgermanische Grammatik (1900) är kanske starkt föråldrad, men dess åsikt i detta fall kan vara relevant. Angående faþiR på rökstenen med R i stället för förväntat r säger den (s. 250) att det beror på inflytelser från nominativer med urgermanskt z (om jag förstår den tyska texten rätt).

Du nämnde också den möjligheten ovan:

Kanske runristarna lade ett -R i st. f. -r i nominativen i analogi med nästan alla andra maskulina nominativer som hade -R.