Än hur jag sökte på nätet kunde jag inte hitta någonting om vad detta museum innehöll men fantasierna skenade iväg och när jag efter många om och men närmade mig i det ökenliknande landskapet så steg förväntningarna.
Jag hade en adress och efter att taxichauffören lyckats fråga sig fram så hamnade vi här framför själva muséet, en byggnad som om jag förstått rätt var någon form av fransk administration fram till 1945.
Tydligen var jag den ende besökaren på flera år vad jag förstod eftersom inte ens personalen ansåg att det fanns något att se och i efterhand så förstod jag dem, det fanns faktiskt ingenting att se. Efter att ha fått skaka hand med museiledningen som bestod av sex-sju kostymklädda män så blev det en ung tjej som fick sköta visningen eftersom hon pratade några mycket få ord engelska.
Utställningen bestod av några gråstenar som hon lyckades förmedla (tror jag) använts som verktyg för länge sedan, vidare var det fotografier av kommunistiska talare på banketter under årens lopp
och i sista montern låg det en kulspruta som man hade hittat i sanden – Thats it! 
Försökte få chauffören att hitta en plats att ta lite bilder av den naturliga hamnen och kanske få med lite aktuell marin verksamhet men inte ens det lyckades. När vi äntligen kom till ett hamnområde så släpptes jag inte in som utlänning och att ta lite foton var inte ens att tänka på.
Fick ändå ta ett kort på ett monument som sades hylla gemensamma Sovjet-Vietnamesiska marina prestationer.
Fast sägas ska ju att om jag inte hade åkt den långa resan dit alls så hade jag säkert undrat vad jag gått miste om.
!