Vinter 1916. Västfronten är blockerad i väntan på att medelmåttiga generaler skall kläcka nya dåliga idéer till krigets ut- och avveckling. Alpfronten stagnerar i kylan efter de katastrofala Isonzoslagen. Även östfronten ligger stilla i köldens grepp, Saloniki trögar det till sig, Palestina väntar på Englands nya planer, Mesopotamien är i belägringsstillestånd, liksom Gallipoli. I södra Afrika förbereder Jan Smuts angreppen mot von Lettow-Vorbeck.
Med andra ord, första världskriget ligger och väntar i startgroparna...om man inte är i Armenien. Den ryske generalen Yudenich har där under hösten 1915 byggt upp en slagkraftig styrka som närmar sig 300.000, inklusive armenier. De underlägsna ottomanska trupperna i området räknar blott 100.000. Som dessutom ligger i vinterläger...
10 januari rycker så Yudenich överraskande in i Armenien, krossar utan större kraftansträngning en stor del av den ottomanska tredje armén, resten förskansar sig i Erzerum. Hjälper inte mycket. I februari tar ryssarna Erzerum och den sydligt belägna staden Mus. En genuint lyckad kampanj, militäriskt sett. Yudenich förstod sig på att koncentrera sina angrepp, överraska fienden och visste att improvisera.
I slutet av februari 1916 vänder han sig nu norrut, de ottomanska trupperna, även de som frisläpptes efter Gallipoli, blir ordentligt tillbucklade och kan svårligen hindra de ryska avancemangen - trots att deras framgångsrika general Mustapha Kemal, sedermera Atatürk, tar över ledningen i Kaukasuskriget. Yudenich går över bergen mot vattnet och med hjälp av den ryska Svarta Havet flottan intar han också Trabzon. Under resten av året ligger han stilla. Den ryska ledningen anser den turkiska teatern sekundär - de har långsamt andra problem...!
Campaña_del_Caucaso.png
Vi har lämnat Erzerum och beger oss upp i bergen, norrut. Jag lyckas övertyga sonen - som har ett något äventyrligare gemyt än jag - att inte ta den direkta vägen mot Svarta Havet. Som går över den regionala D.915...
d.915b.jpg
d.915.jpg
... värre än de värsta sydamerikanska bergvägarna, sägs det- utan vi tar istället den inte mindre krokiga men längre passvägen västerut!
Och där längst uppe på toppen, på 2.406 m.ö.h., där vind och kyla även i juli biter ordentligt, hittar vi vårt minnesmärke. Långt borta från Gallipolis sargade kust hittar vi honom igen - Mustafa Kemal Atatürk...
DSC04318-2.jpg
som om han bjöd upp till dans - en livlig staty. Han står där som exempel för hur de ottomanska trupperna kämpade (och förlorade, mycket, men det nämns inte...) under 1916 års grymma kampanj. Hur många dog? 50.000? 80.000?
Nu minns man striderna här, högt uppe i bergen, 400 meter högre än Kebnekaise.
DSC04319-2.jpg
DSC04310-2.jpg
DSC04311-2.jpg
DSC04317-2.jpg
Vi färdas vidare, nedåt och norrut. En tunnel...
DSC04323-2.jpg
...och se där, på andra sidan, regnet!
DSC04326-2.jpg
Första gången på tre veckor. Vi närmar oss Svarta Havet och Trabzon.
Forts.
Du har inte behörighet att öppna de filer som bifogats till detta inlägg.