Inlägg
av alamein » 26 augusti 2007, 19:55
I början av oktober utkommer min bok Stockholms glömda bunkrar - guiden till Stockholms fasta försvar, och jag saxar ur inledningen:
”Visst är det märkligt, men de värn och ställningar som fortfarande står kvar runtom i Stockholmstrakten har fortfarande en förmåga att beröra. Under arbetet med denna bok visar det sig att de fångar människors intresse kanske mer än tidigare. För mig var de ett naturligt och även lite suggestivt inslag i Stockholms innerstad på 1950-talet. Nu märker jag att också yngre talar om det fantasieggande i lämningarna. Vad är det då som gör att de, utom en tillbakablick på barndomsupplevelser, intresserar idag? För mig är svaret givet: Gustav Vasa och dalkarlarna räcker inte, vi behöver allt mer den nutida historien för att hantera framtiden. Ta bara bilskroten på en mosse i Småland som skulle städas bort. Idag är den en sevärdhet som lockar turister. Men det var inte intresset för turismen som gjorde skroten viktig, utan det ökande intresset för nutidshistorien, här i form av bilismens utveckling.
En liknande nutidshistoria är berättelsen om beredskapen under andra världskriget. Den glider långsamt över till äldre historia då de som själva upplevt den går ur tiden. Visserligen finns det kunskap om beredskapen i arkiv och databaser. Men det behövs också konkreta platser som väcker intresse. Platser som visar på den berättelse som rymmer både ett hot och stora uppoffringar. Några idag kvarblivna stridsvagnshinder en bit från Gullmarsplan kostade 1944 mindre än tjugoåtta tusen kronor att bygga. Men de är bara en bråkdel av de tusentals fältbefästningar som uppfördes under beredskapen runt våra gränser. Och den till synes blygsamma summan motsvarar idag en halv miljon kronor. Först med sådana exempel kan man börja förstå vad beredskapen innebar av uppoffringar. Och då slapp vi ändå både krig och ockupation.
Anledningen till att de står kvar på platsen är enkel: ingen ville betala för att få bort dem. Likadant är det med den imponerande Draktandsspärren mittemot Stockholms Universitetet. Den skulle idag vara försvunnen - om medel funnits. Stockholms försvarsrester från beredskapen är inte skyddade i lag, inte förrän 2044 uppnår dessa stridsvagnshinder fornlämningsskydd. Men de kan ha försvunnit långt innan dess. Trots att vi behöver våra minnen, även om de är från en mörk tid. Kanske ännu mer för att de är från en mörk tid.
Samtidigt som denna guidebok utkommer riktar jag en uppmaning till Riksantikvarieämbetet att just denna spärr skall kulturminnesmärkas och ges det skydd som den faktiskt förtjänar. Den har precis undgått att förstöras i det senaste programmet för att radera ut Stockholms närhistoriska minne från 1939-1945. Ge framtida generationer berättelsen om beredskapen i huvudstaden, och det är dessutom billigare att låta spärren stå istället för att riva den! Platser som denna väcker vår nyfikenhet, och nyfikenheten behövs för att söka vidare om hur vi levt och kommer att leva. Istället förstör vi glatt de konkreta föremål som kommande generationer behöver i detta arbete!
Allt är inte borta, en hel del finns kvar att se. Mer finns under jord, och med en behändig handhållen GPS-mottagare, rymdteknikens gåva till oss jordbundna varelser, kan den exakta platsen för de dolda lämningarna upptäckas. Själva upptäcktsfärden kan bli ett litet äventyr i närmiljön. Luftförsvarets pjäsvärn och bunkrar finns alltid på högt belägna platser som bjuder på fina utsikter. Skyttevärnen ligger under dina fötter på promenaden runt Blockhusudden. Och draktandsspärren står ju fortfarande kvar ute vid Frescati. I själva verket har du passerat åtskilliga bunkrar och värn utan att veta om det. Kanske har du suttit på den där parkbänken ovanpå en diskret betongkant. Nu kan du få veta mer om de sammanhang betongen under dina fötter en gång ingick i.
Karl-Gunnar Norén
