Vad kul att vi blivit fler som diskuterar detta det behövdes verkligen.Midsommar var bra och jag bygger en "kopia" av prakthjälmen från grav nr 1 i Vendel, modifíerad för S.C.A-fighting.Vad bygger du för rustning?
Jag tror mitt resonemang blivit missförstått. Jag tror inte Oden kommit till Skandinavien från Svartahavet. Men jag funderar över om bilden av Oden som ryttare och vandrare samt spjutet Gugner kan ha kommit därifrån. En schamanistisk gud som Oden fanns förmodligen låååångt innan.Det finns en möjlighet att det skulle kunna vara ostrogoter som återvände till Norden, men det är på tok för sent att hävda att det skulle vara de som förde med sig Odenkulten. Ett annat folk, herulerna, som dessutom nämns i källorna som återvändare till Skandinavien, skulle också kunna tänkas. Men deras återtåg är också försent. Det folk vi måste leta efter borde ha invandrat till Norden runt år 0-200 e.kr.
För att uppnå sin visdom offrar Oden sig själv genom att genomborrad av ett spjut hänga i världsträdet, han plågar sig själv med eld hos kung Geirröd och han sticker ut sitt ena öga för att uppnå visdom. Därför måste även dödliga schamaner genom självoffer och självplågeri uppnå sin kallelse.Ödet hade bestämt att Oden och hans ättlingar inte skulle få stanna i Hel. De var utsedda att härska i världarna ovanför. Oden är inåtvänd och grubblande. Om något väcker hans hat kan hämnden bli grym. Samtidigt älskar han sina vänner och är ivrig att skydda dem mot ondska. Bröderna Lodur och Höner är visar stort mod om det behövs men är milda till ssinnet. Så därför bestämdes att Höner och Lodur passade bäst att styra undervärlden och upprätthålla den lagstadgade världsordninnggen medan Oden skulle härska över världarna ovanför. Så Oden klättrade därför upp i Ygdrasils topp för att se över de riken som tilldelats honom. Där såg han Ymer och hans skrämmande avkomma svärma över jorden. Oden kände vanmakt. Han visste att han var för ung och oerfaren för att vinna i strid mot Ymer. Därför bad han att få dricka ur Mimersbrunn. Men Mimer krävde att Oden skulle visa sig värdig detta genom självuppoffring. Så Oden utsatte sig för svårt lidande. Under nio dygn vistades han spjutsårad i Ygdrasils krona utan mat eller dryck. Han bad under tårar om styrka och visdom, han lyssnade till runsång som hördes ur djupet och han led av smärta och hunger tills han föll ur trädet. Efter detta lät Mimer Oden dricka det dyrbara vattnet. Mimer lärde också Oden nio underbart verkande runsånger, de s.k fimbulsångerna.Oden är väl de hängdas gud, efter att han hängt sig själv, och genom att ha upplevt döden nått ännu större större vishet? Förknippas han inte med dödsriket?
I ynglingasagan tillskrivs Oden nio magiska krafter; 1)han kan anta vilken skepnad han vill medan hans kropp ligger i kataleptisk dvala, 2)han talar alltid på högtidlig vers och hans tal övertalar alla, 3)han bländar fiender i slag och gör deras eggar slöa, 4)han är bärsärkarnas fader och herre, 5)han besitter vädermagi och kan släcka alla eldar, 6)han väcker döda och talar med hängda lik, 7)han besitter verbal magi galdrar och fimbulsånger samt magiskarunor, 8)han får jorden och gravhögarna att öppna sig, 9)han är sejdens fader och mästare.
Oden kan således väcka döda till liv men det har inget med dödsriket att göra. Oden fick lämna undervärlden i grova drag senare bestående av Hel och Niefelhel. Hel är vanernas land och något av ett paradis dit de döda som Oden eller Freja ej hämtat till Asgård kommer. Niefelhel är något av ett helvete kallt och gyttjigt bebott av Ymers döda släktingars själar och sjukdomsandar, hit kommer nidingsmän och tjuvar.
I Hel lever vanerna och de bestämmer över världsordningen, de ser till att sol och måne avlöser varrandra o.s.v. Oden var för hetlevrad och oberäknelig för att få detta ansvar och tilldelades rikena ovanför. Alltså har han ingen makt i undervärlden som kan ses som det egentliga dödsriket då det var dit de flesta förväntades komma efter döden.
Än en gång måste jag påpeka att Odens ursprung hos skyterna är väldigt långsökt. Man har hittat rika fynd från skytiska gravar, men ingenstans finns det några tecken på att man skulle dyrkat ngn Oden-liknande Gud.
Hans ursprung hos dessa är förmodligen bara att glömma! Men bilden av honom som ryttare?
Till sist kuriosa:
Kastspjutet kallades "geir" eller "gaflak" om det var av finare typ det var smäckert smitt och lätt att kasta. Kastspjuten användes strax innan de båda härarna slog ihop. De germanska krigarna under tidig järnålder hade två spjut var med sig till striden. Ett kastspjut och ett stötspjut, förmodligen bar vikingarna också med sig flera spjut till ett fältslag. "Peita" var ett moriskt kastspjut från Poitiers.
Det fanns ryttarlansar som kallades "spjör" men vikingarna föredrog att slåss till fots. De red till häst till fältet men stred till fots. En riktigt exklusiv ryttarlans använd av ryttare med stigbyglar kallades "gungner" efter Odens lans.
/Björn
