Den nya runreformen

[Greven av Vesaborg]

Jag har stött på ett litet problem. För drygt ett år sedan fick jag för mig att gå ut och rista en liten runsten, och jag konfronterades då av frågan: vilket runalfabet ska jag använda? Ska jag använda det som ser bäst ut, det som är mest ikoniskt runskt, eller kanske det senast använda (dalrunor) osv. Det jag tänker nu är att man kanske inte borde använda några gamla autentiska runor överhuvudtaget, eftersom att det då kan missuppfattas som en gammal inskription när någon om 1000 år råkar hitta stenen. Jag tänker mig att man istället borde genomföra en ny runreform där runorna är anpassade till modern svenska och som man i framtiden kommer kunna se på som en typisk 2000-tals futhark. Jag inser såklart att det inte är realistiskt att alla runentusiaster att helt plötsligt börja följa något sådant, men jag tyckte att det kunde vara kul att spekulera om hur en sån här reform skulle kunna se ut. Någon som har någon idé?

[Markus Holst]

Det finns väl run-typsnitt för datorer? Där kan du ju börja titta

[Odinkarr]

Runer er ikke en statisk størrelse, og har undergået mangfoldige ændringer over tid og sted, og dermed en tilpasning til geografi og filosofi.

Oprindeligt billedtegn, visuelt gengivende ting og genstande fra naturen, bliver runer skrifttegn med en lydværdi. Folkevandringer fremtvinger behovet for nye runer til at fange dialekter. Fra oprindeligt at være værktøj til at lodtrække om varsel, begynder dette at gå tabt med Troskiftet ca. år 600-630, hvor vølven forsvinder og devalueres med mangfoldige halvstuderede spåkoner. Det er fordi runer taber runen - hemmeligheden - at vi ser inflationen i nye runer i sennordisk tid, og vel også ind i Middelalderen.

Jeg mener vi kan beskrive runer således over tid og sted:

Oldphrygisk: 19 runer (ca. år 550-500 f.Kr.)
Oldetruskisk: 23 runer (ca. år 300 f.Kr.)
Ældre Futhark. 24 runer (ca. år 600 e.Kr.)
i 900 tallet: 28 runer
Angelsaksiske runer: 33 runer (slutningen af 900 tallet e.Kr.)

Yngre Futhark, med kun 16 runer, er en mærkværdig undtagelse fra ovennævnte udvikling da der sker et stort fald i antallet af runer på et tidspunkt i 800 tallet. Dette mener jeg muligvis skyldes de massive udvandringer til Britannien af mange af vore slægtninge, hvor antallet af runer derfor stiger. Tilbage i Skandinavien blev en mindre og mere homogen masse af mennesker med færre dialekter og lydværdier, der kunne samles i færre runer.

Hvordan kunne du opbygge et opdateret futhark? Det gør man som i alle andre former for tal- og ordrækker. Man ser på hvad man har og tilpasser og tilføjer til dette. I tilfældet runer ville jeg sammenholde Ældre Futhark og Angelsaksiske runer. Find frem til de nye runer der skabes i tidsrummet 600 tallet til slutningen af 900 tallet, og forstås hvorledes de udvikles i lydværdi og visuelt. Når teknikken er forstået, kan du gøre et forsøg på en opdatering af futhark til nutidigt brug.

mvh

Flemming

[skjoldunge]

Jeg har ofte over funderet over dette problem med hvilke runer man kan bruge i nutiden og har længe ønsket et standariseret stave form som man kan bruge i nutiden over landegrænser.
Indtil nu har jeg og nogle venner konverseret gennem længere tid med det yngre futhark system med nogen lån fra det midderalderlige futhark.
Spørgsmålet fra vennerne og jeg er dog om nogen som har siddet og læst lidt om futhark andre sted i norden kunne sætte sig og læse nogle af vores beskeder uden det store problem.

Kan dog sige at efter at skrive stave med penne har det ledt til nogle pænere håndskrift for at gøre skrivningerne både hurtigere og blødere i formen.
Skrivningen med runer har været så intens at mens vi i vores hverdag skal skrive både stile og underskrifter ofte ved uheld skriver futhark.
Tvivlen hersker dog stadig om hvad vi gør kunne gøres forståelig for andre eller om vi skriver helt forkert. Ønsket om et standardiseret moderne runesystem hersker stadig.

Mvh Skjoldunge

[Markus Holst]

Har egentligen inte dalrunorna redan löst detta?

[skjoldunge]

Jeg ville mene at dalrunerne er meget distinktive i forhorld til de futhark man ser de fleste steder. Når jeg er kommet forbi stave andre steder feks børn der fortæller om hvilke stave de lærte i skolen, samt merchandising fra museer og firmaer bliver det yngre futhark brugt.

[Greven av Vesaborg]

Hej! Efter lite betänkande har jag gjort några förslag på hur runorna skulle kunna anpassas till vår nutid.

Alla förslag är baserade på de medeltida runorna, eftersom att de är de sista allmänt använda runorna (de brukades tack vare Johannes Bureus abc-bok så sent som på 1600-talet.) Visserligen är dalrunor de allra senast använda, men de har blivit väldigt påverkade av de latinska bokstäverna, och vore därför inte speciellt kul att använda i min mening.

Det första förslaget bygger vidare på den utväckling som ledde upp till de medeltida runorna, nämligen att ha en runa för varje bokstav i det latinska alfabetet:


De runor som är nya, eller på något sett förändrade är markerade i guld.
Då var det dags att förklara hur jag har tänkt ...
Vi börjar med j-runan som jag har två förslag till: Det första är en kortkvistsvariant av h-runan som användes under vikingatiden, men som senare gått ur bruk. Varför har jag valt att använda en h-runa som j? Jo, för att h-runan (så vitt jag vet) utvecklades från den äldre futharkens j-runa. Visst, det är lite långsökt, så jag har ett annat förslag: Att göra som Kalle Runristare rekommenderar, en dubbelstungen i-runa. Jag är tyvärr inte helt nöjd med det här heller eftersom att man med undantag av p-runan verkar ha undvikit dubbelstungningar.
Kalle har även ett förslag på hur man kan göra en å-runa. Även där har han stungit den, vilket verkar funka rätt bra. Sen har jag kommit på två andra förslag. Den ena är en kortkvistsvariant av ã-runan och den andra av a-runan. Ingen runa under vikingatiden betecknade ljudvärdet å, därför har jag valt ã och a som någorlunda liknar å.
Sen kommer vi till w som var lite krångligt att få till. Jag hittade en vikingatida runa som kunde beteckna w, nämligen u-runan. Men det gick inte att hitta någon bra tidigare använd variant av den runan, och den stungna u-runan betecknar y. Som tur var kunde även den f.d. R-runan betäckna y, därför kunde jag sno den stungna u-runan och ge den värdet w.
När det gäller q,x och z har jag tyvärr inte kunnat hitta några bra alternativ, tills vidare får man stava q "ku" och x "ks", z får nöja sig med ett vanligt s.

Dags för nästa förslag:

I den här bilden finns två förslag, båda grundar sig på tanken att man istället för att göra som under medeltiden (alltså anpassa runorna till de latinska bokstäverna) ska göra som tidigare (anpassa runorna till språket som skrivs med dem). Här siktar jag helt enkelt på att ha en runa för varje ljud i det svenska språket. X och ŝ betecknar två varianter av sj-ljudet. X = bakre sj-ljudet, ŝ = främre sj-ljudet
Här ser vi att å, j, och y är likadana som i det förra förslaget, men vi har nu fått tre nya ljud att förhålla oss till: x, ŝ, och ng. I det här runalfabetet finns inte längre c-runan, därför har jag valt att ge den ett nytt ljudvärde: ŝ. Den skulle egentligen kunna beteckna x lika väl som ŝ. I vilket fall som helst blir vi utan något bra alternativ till en av dem. Slutligen kommer vi till ng-runan. Det har visserligen funnits en ng-runa i den äldre futharken, men det skulle kännas onaturligt att använda sig av något som ligger så långt ifrån resten av runorna både i tid och utveckling, dessutom verkar man ha varit fast besluten om att alla runor ska ha en grundstav, vilket ng-runan inte hade. Därför tog jag ännu en gång en kortkvistsvaritant av en runa - k-runan som kunde beteckna ng. Det här är jag inte speciellt nöjd med eftersom att den så lätt kan förväxlas med den vanliga k-runan. Till höger ser ni att jag har ett annat förslag, en senare utveckling av ng-runan där den faktiskt står på en grundstav, tyvärr är nog även detta lite för avlägset för att jag skulle vara bekväm med att använda den.

I det sista förslaget erkänner jag att jag flummar ut lite. De individuella runorna är inte speciellt genomtänkta och jag ritade upp det här ganska hastigt. Det viktigt är att förstå själva grundtanken bakom det, d.v.s. att stungningen inte längre specificerar ljudvärde på runorna, utan betecknar kort vokal, vilket gör det väldigt lätt att förstå exakt hur en text ska uttalas.

Slutligen skulle jag vilja påpeka att jag inte är speciellt kunnig när det gäller runor, jag har bara använt mig av Lars Magnar Enoksens bok "Runor : historia, tydning, tolkning" för att hitta på det här, så jag skulle uppskatta idéer och förslag på hur man skulle kunna göra istället.