Men Norden är ett stort område och jag tycker det är märkligt att man ännu för 1000 år sedan talade samma språk i hela Norden. Eftersom språken divergerat såpass mycket som de ändå gjort under de senaste 1000 åren (särskilt är ju isländskan och, tror jag, färöiskan, inte begripliga för oss övriga nordbor), hur kan man då förklara att man under minst 2000 år (från 1000 f.kr. till 1000 e.kr) talade i stort sett samma språk i hela Norden? Varför splittrades inte det nordiska språket upp i flera språk långt dessförinnan?
Jag ska här framlägga vad jag tror om detta. Det är bara spekulationer, byggda på viss allmänbildning. Jag vet att det finns många här som har mycket större kunskaper än jag, och ni får gärna rätta mig om jag är helt ute och cyklar
När man säger att man talade samma språk i hela Norden för 1000 år sedan så vet vi bara att det gäller det språk som finns bevarat i runinskrifter och kanske lite annat. Men det är inte säkert att alla människor i Norden talade det språk som återfinns på runinskrifter, och nu menar jag inte t.ex. finsk- och samisktalande personer, utan personer som talade något germanskt eller åtminstone indoeuropeiskt språk, som dock aldrig kom att bevaras i skrift. Det var förstås bara eliten i samhället som använde sig av runskrift och annan skrift.
Jag tror att det urnordiska språk som finns representerat på runstenar för 1000 år sedan och tidigare, talades framför allt av den elit som använde runskrift. Det kan ha funnits grupper av indoeuropeisktalande personer i Norden vilkas språk skilde sig ganska mycket från denna elits.
Det framgår också ganska tydligt av våra källor att det under många århundraden fanns nära kontakter mellan eliterna i olika delar av Norden, framför allt kring Oslofjorden, i Sönderjylland och i Mälardalen. Vi har Jordanes' uppgift att svearna (suehans) och danerna har samma ursprung, vi har Snorres uppgift att de norska kungarna härstammade från Ynlingaätten, vi har de svenska kungarna Olof och Gnupa i Sönderjylland på 900-talet, vi har Knut den store som härskade över Danmark, Norge och England och kanske också Sverige, m.m. m.m. och jag har inte läst Saxo men jag kan mycket väl tänka mig att han också talar om kontakter av denna typ, med danska härskare som de mest framträdande. Visst är många av dessa källor högst osäkra, men jag tror inte man kan förneka att det fanns nära kontakter mellan eliterna i centrala nordiska kustområden: man handlade med varandra, förde krig mot varandra och erövrade varandra, och man gifte in sig i varandras familjer. Nog ger väl arkeologin också stöd åt en sådan bild?
Jag tror alltså att det fanns en sådan ganska sammanhållen elit spridd på ett antal nyckelpositioner i Norden (Oslofjorden, Sönderjylland, Mälardalen), som fortlevde i många hundra år, och att tack vare att den höll ihop, trots att den var geografiskt spridd, så talade den också ett gemensamt språk. Detta språk var specifikt för denna sammanhållna elit, och deras närmaste omgivning, och det kan ha skilt sig från övriga germanska och indoeuropeiska dialekter i olika delar av Norden. Detta språk kan alltså betraktas som en sociolekt. Eftersom eliten var såpass sammanhållen, kunde språkliga förändringar sprida sig över hela elitens utbredningsområde. Därför kunde detta språk hållas ihop under många hundra år, kanske tusentals år. Det är denna sociolekt vi kallar "urnordiska".
Jag tror alltså att det utöver denna "urnordiska" sociolekt kan ha funnits andra germanska och indoeuropeiska språk/dialekter/sociolekter i delar av Norden, som skilde sig en hel del från urnordiskan, och som kanske inte var begripliga för den urnordiska eliten, och vice versa. Sådana "obegripliga" dialekter finns ju än idag, t.ex. i delar av Dalarna. Trots detta var dessa språk/dialekter ändå germanska/indoeuropeiska och därmed besläktade med urnordiskan. När sedan den urnordiska eliten fick kontroll över allt större landområden, främst i inlandet, så spred sig deras sociolekt och blev alltmer dominerade, tills de konkurrerande språken/dialekterna försvann (eller kanske delvis levde kvar, som i Dalarna). Eftersom dessa språk ändå var besläktade med urnordiskan, gick det antagligen lättare att transformera dem till dialektala varianter av urnordiska än om de varit helt obesläktade, som finska och samiska, vilka ju inte försvann som språk.
När sedan nationalstaterna Danmark, Norge och Sverige uppkom hade härskarna behov av att distansera sig från varandra, även om kontakter mellan härskarna fortsatte och aldrig upphörde, och därför införde man på sikt egna skriftspråk som skilde sig från varandra, och dessa blev normerande för härskarna. Och detta ledde också till att språkliga förändringar i t.ex. Danmark inte spred sig till Sverige och vice versa. Därför kunde de nordiska språken utvecklas mer oberoende av varandra, men inte helt oberoende naturligtvis. Danskan, svenskan och norskan kom ändå att utvecklas relativt parallellt (här förtjänar norskan ett eget kapitel som jag inte går in på här), i motsats till isländskan som nästan inte utvecklades alls pga. medveten konservatism.
Och lokala dialekter kunde också på sikt inlemmas i riksspråken, särskilt sedan de flesta mer avlägset betraktade varianter försvunnit. Det var förmodligen inget större problem att omdefiniera skånska från en dansk till en svensk dialekt, eftersom danska och svenska ändå var såpass lika språk. Och i våra dagar med våra moderna kommunikationer håller ju dialekterna som bekant på att försvinna, vilket man förstås kan beklaga.
Tja, det är så jag tänker mig att det gått till. Men hur rätt, eller fel, har jag?
