Pendeln svänger

[Asaman]

Det är intressant hur den tidiga nationalromantiska synen på nordens historia, som helt sågades av förra seklets motreaktion, åter idag bekräftas. Vi är inte långt från Nerman mfl. Sverige verkar vara en nation byggd av svear i syntes med göter. Skedemosse och annat minner om strider dem emellan. Goternas utvandring från Skandinavien verkar mer eller mindre ha accepterats av forskningen liksom att människan har rört på sig med vandringar och kultur förändringar som följd, indoeuropéer till vikingar. Är det inte dags att kliva ut ur den självpåtagna tagelskjortan och beakta nordens alldeles utmärkta historia från bronsålder och framåt. Norden har haft en alldeles påtaglig inflytande på östersjö-Nordsjö området från begynnelsen.

[Asaman]

Avstampet jag vill göra är den sk maritima kulturen i östersjön under yngre bronsåldern som i sig tämligen väl samvarierar med den skandinaviska bronsålderkulturen. Det är i övergången brons- järnåldern som språkvetenskapen förlägger tillkomsten av proto-germanska och även detta inom Skandinavien med inflytelseområdet södra östersjökusten. Hur såg världen ut vid denna tid? Vad sker vid övergången som inte bara handlar om metaller utan även kulturella skillnader gentemot tidigare epok, gravformer osv. Kelterna dominerar kontinenten, Rom har ännu inte växt sig stark och på stäppen har nedgången för Skyterna och uppgången för Saramaterna pågått. Skyterna som dominerade stäppen och omgivningen under 700 talet före kristus hade lidit nederlag mot Makedonien och de besläktade Saramaterna börjat växa till sig i styrka. Här kan möjligen en förklaring där tidigare politisk stabilitet runt svarta havet gjort flödet utmed de östra floderna ner till Svarta Havet och därmed medelhavet nu bryts sönder med följande isolering. Kontinental vägen till medelhavet, vad hände där? Kelterna hade spridit sig med Hallstat kulturen, rört upp sakernas tillstånd i norra Italien så det är inte långt till tanken att hela området runt alperna var tämligen rörig med stora störningar i sedan länge etablerade handelsleder som i sin tur ökade isoleringen av Östersjö regionen. Är det möjligen att de kulturella förändringar vi ser i det arkeologiska materialet speglar turbulensen i Europa och den språkliga utvecklingen en konsekvens av isoleringen?

Spekulationen blir i vad innebar förlusten av kontakter och inflöde av föremål för de styrande? Vad innebar det att de produkter som östersjöregionen producerade fått minskad betydelse då avsättningen antagligen minskat? Inkomst bortfall och status minskning torde ha påverkat den sociala scenen. Till detta kan läggas en eventuell klimatförsämring med minskade skördar och därmed ökad stress på befolkningen som torde ha växt under tidigare, rikare, period. Vi har även spekulationerna kring det kraftiga meteoritnedslaget på Ösel som lite krydda på moset.

Sammantaget blir det en bild av stora kulturella processer där en ny värld växer fram under 700-400 talet f.kr.

[Asaman]

Under denna tid händer intressanta saker i Skandinavien där järnframställningen gör stora framsteg med utvinning av järn från myrmalm, rödjord från ungefär 700 fkr för att runt år noll även utvinna järn ur malm i Uppsala trakten åtminstone. Skandinavien är inte enbart en mottagare av ny teknik utan mycket tidigt ute vilket pekar på direkt kontakt med de tidiga järnfolken vilket torde kunna betyda stäppfolken även här. Men det stoppar inte med passiv konsumtion av teknik utan även direkt utveckling. Malmbearbetningen i Fullerö lär vara något av det tidigaste av sitt slag, då malm behöver betydligt högre värme än myr- eller rödjordsjärn. Mycket tyder här på en utveckling som mer är riktad öster ut än mot syd. En utveckling som skapade överskott med följande expansion mot syd, Teutoner men även Goter och flera mot sydost. Efter år noll beskriver Tacitus en germansk värld där framför allt det suebiska förbundet sticker ut dit bla både Goter och Suioner hör, ett förbund som sannolikt är äldre än Tacitus då östesjön benämns som Suebiska havet. Detta Suebiska förbund är högintressant då det sannolikt minner om gemensamt ursprung vilket sannolikt speglar sig i ursprungsmyter gällande Goter mfl, där Skandinavien är källan. Ett indicium må vara de tidiga båtgravarna som förenar Jylland, skåne, Bornholm och Danzig området (dvs Goternas på kontinenten).

[Asaman]

I med oroligheterna som startade med Arminius som i sig skapade en långvarig germansk orolighet med en viss ändelse med markomanner kriget där fö Goterna vid östersjökusten var först allierade för att senare bli motståndare mot markomannerna uppstod nog troligen en störning av handeln mellan östersjön och rom. som konsekvens sr vi en förskjutning av goter mfl mot svaratahavet. Detta krävde sannolikt ett brott mot de tidigare allierade saramaterna vilket sannolikt även innebär en viss allians med rom, som var utsatt för attacker av saramaterna med stöd av germanska stammar, helt i linje med roms devis söndra och härska. Som vanligt kan en strategi för att lösa ett problem leda till flera eller värre problem.

[ERland]

Det är intressant hur den tidiga nationalromantiska synen på nordens historia, som helt sågades av förra seklets motreaktion, åter idag bekräftas. Vi är inte långt från Nerman mfl. Sverige verkar vara en nation byggd av svear i syntes med göter. Skedemosse och annat minner om strider dem emellan. Goternas utvandring från Skandinavien verkar mer eller mindre ha accepterats av forskningen liksom att människan har rört på sig med vandringar och kultur förändringar som följd, indoeuropéer till vikingar. Är det inte dags att kliva ut ur den självpåtagna tagelskjortan och beakta nordens alldeles utmärkta historia från bronsålder och framåt. Norden har haft en alldeles påtaglig inflytande på östersjö-Nordsjö området från begynnelsen.

Vad är det för ny forskning du pratar om? Var kan man läsa om denna omsvängning tillbaka?

[Karsten Krambs]

Det är i övergången brons- järnåldern som språkvetenskapen förlägger tillkomsten av proto-germanska och även detta inom Skandinavien med inflytelseområdet södra östersjökusten. Hur såg världen ut vid denna tid? [ . .] Är det möjligen att de kulturella förändringar vi ser i det arkeologiska materialet speglar turbulensen i Europa och den språkliga utvecklingen en konsekvens av isoleringen? [ . .] Till detta kan läggas en eventuell klimatförsämring med minskade skördar och därmed ökad stress på befolkningen som torde ha växt under tidigare, rikare, period. Vi har även spekulationerna kring det kraftiga meteoritnedslaget på Ösel som lite krydda på moset.

Sammantaget blir det en bild av stora kulturella processer där en ny värld växer fram under 700-400 talet f.kr.

Ser vi på Skandinavien i Nordisk bronzealder - Periode V 900-700 f.Kr. - er der en række karakteristika.

De fleste småhøje er bygget i perioden 900-500 f.Kr. og var enten opbygget af jord eller af sten med en kappe af jord - også kaldet en røse. Sidstnævnte findes især i det østskandinaviske område som på Sjælland i Odsherred, Hornsherred og syd for Sorø. I Sverige findes røser fra bronzealderen bl.a. i Skåne og på Gotland. En anden gravform viste sig som den bådformerede grav - skibssætningen - der første gang introduceres i Skandinavien og bredt estimeres til perioden 1100-500 f.Kr.

En ny type mere intensivt landbrug - celtic fields - blev anlagt i perioden 8.-6. årh. f.Kr. i Skandinavien. Celtic fields er et populært navn for de forhistoriske spor af landbrug, fundet i f.eks. Holland, Belgien, Storbritannien, Irland og Tyskland. Celtic fields kaldes også for oldtidsagre, hvor markerne inddeles i næsten firkantede, indhegnede og små områder, der hvert kunne dyrkes af et enkelt individ af familien. Oldtidsagre var typisk indrammet med lave jordvolde op til 60 cm høje og 3-5 m brede. Jord- eller dige voldene opstod gennem markarbejdet med fjernelse af sten ligesom der ved pløjning og vending med ’arden’ blev slæbt jord op i skellene. Med tiden dannede de bevoksede læhegn. Markernes brugstid var primært de fem århundreder umiddelbart før Kristi fødsel (før-romersk eller keltisk jernalder) og frem til kort efter Kristi fødsel. I de første to århundrede efter år 0, blev oldtidsagrene igen nedlagt.

I Sverige er der kun registreret celtic fields på Gotland samt Skåne. Datering og brugstid følger de danske resultater. Undersøgelser af bosættelser i Uppsala og Linköping viser ligeledes god overensstemmelse med det tidlige landbrug i Danmark, med spor tilbage til før det 8. årh. f.Kr.

Sidst skal nævnes Lausitzer-kulturen med de specielle udformede ansigtsurner (1000-500 f.Kr.). Talrige fund i Jylland er lokaliseret i området Randers-Løgstør-Salling-Viborg, der er et sammenfald med klokkebægerfolket 1) udbredelses-område. Ansigtsurner blev især anvendt til genbegravelser. De tidligste ansigtsurner er fundet i nævnte område, hvorfra brugen spredte sig i periode VI (700-500 f.Kr.) til i Nordtyskland, langs Østersøkysten til Polen og området omkring floden Oder, hvor de yngste urner er fundet.

I perioden 2350-1950 f.Kr. eksisterede klokkebægerfolket (Hg R1b-M269). Klokkebægerkulturens bosættelser og begravelser er identificeret fra år 2350 f.Kr. til et område i Nordjylland fra det sydvestlige Thy, i et bredt bælte over øen Mors og halvøen Salling samt det meste af Himmerland og Djursland. Typisk blev der i dette område foretaget genbegravelser i slægtens tidligere megalitgrave. Den nedre grænse går mellem Lemvig og Århus. Regionen afviger fra resten af Danmark ved sin blanding af klokkebægerkultur og senneolitisk kultur, som repræsenterer stammernes kulturelle identitet. Interessant er det, at den nordjyske klokkebægergruppe udviser en tæt forbindelse til en tilsvarende Veluwe-gruppe i Holland.

[Karsten Krambs]

Kommentar til mit indlæg Nordisk bronzealder - Periode V 900-700 f.Kr.

Angående klimaændringer i perioden er der flere uoverensstemmelser, men det skønnes at klimaet ændrede sig to gange i denne periode, første gang i perioden 850-760 f.Kr. og sidst - og mere pludseligt - omkring 650 f.Kr. Samtidig blev det tidligste ret primitive agerbrug successivt opgivet igen af bønderne i årtierne omkring år 700 f.Kr.

I dansk historieskrivning afviser man umiddelbart at klokkebægerfolket skulle være indvandret sydfra. Man mener, at de nordlige og centrale dele af Jylland snarere modtog stærke impulser fra det nordvesteuropæiske lavlandsområde grun-det vidtrækkende og tætte kommunikationslinjer. Her opstod idéen og symbolikken med dolkens form, der i det 3. årtusinde f.Kr. cirkulerede blandt europæiske samfund i senere bondestenalder og ældre bronzealder. Specielt udfor-mede dolke i kobber skulle tidligt have nået Nordjylland og dermed inspireret til en lokal produktion af flintdolke af høj kvalitet.

Denne kontakt medførte, at oprindelsen til den nordjyske klokkebæger-keramik og fremstillingen af flintdolke snarere skal søges i sen jysk enkeltgravskultur, der dermed muliggjorde lokale kopier af både keramik og flintredskaber. Det er dog bemærkelsesværdigt hvor få fund, der findes i det sydlige Jylland.

Alternativt er netop kommunikationsvejene måske problemet. De jyske grave indeholdt ganske få metalfremstillede produkter som i øvrigt tillægges en slags overklasse. Det må tolkes som en ringe fysisk kontakt med folk fra Nordeuropa, hvilket over en 400-årig periode i Nordjylland, medførte præcise kopier af kobberdolke udhugget i flint - grundet mangel på metal.

Nye gravtyper
I det sydlige Halland, fra Falkenberg i nord til Bjärehalvøen i syd, er der undersøgt en speciel type kombination af en skibssætning der er helt dækket af en gravhøj - og formodentligt fra bronzealder. Samme type er der fundet tre af i Jæren i det sydvestlige Norge, en ved Skive Fjord i Jylland og to i Slesvig-Holsten i Nordtyskland.

Skibssætningerne er et kapitel for sig. Gennem nye typologiske- og C14-resultater, er datering af skibssætningerne fra bronzealderen fastsat til perioden IV-V (1100-700 f.Kr.) dvs. et tidsrum på 400 år og med et optimum omkring 900-850 f.Kr.

De tidlige skibssætninger findes omkring Østersøkysten, fra Åland i nord over Södermanland, Gotland og Kalmarområdet med Øland og østlige Blekinge - til Bornholm i syd. På den østlige side i Estland og Letland - og specielt området kaldet Kurland i vikingetid - findes i vestlige Letland og øen Saaremaa enkelte stenskibe.

Datering af skibssætninger er en vanskelig sag og flere undersøgelser anvender udtrykket ’formodentligt’ og ’sandsyn-ligvis’ om henvisningen til bronzealder. Gotland har den største koncentration af skibssætninger fra denne periode med omkring 400 registreringer. Yderligere undersøgte stenskibe, der med sikkerhed kan henføres til bronzealder er 14 på Åland, et fåtal i Blekinge, 3 i Estland og indtil flere på Bornholm. Dog er der stor usikkerhed omkring vurderingen. I alt 30 skibssætninger er registreret på Bornholm, heraf er 19 bevaret og sandsynligvis er kun 23 fra bronzealder. I Söder-manland findes mere end 200 skibssætninger, men kun 66 er formodentligt fra bronzealder. Sådan fortsætter det videre. Øland har 40 stenskibe, hvoraf mindst halvdelen muligvis er fra bronzealder.

Kilde: Wehlin, Joakim, Östersjöns Skeppssättningar, Göteborgs Universitet, 2013.

[Sören F]

Kul, jag kan som klimatintresserad naturgeograf berätta att just denna period figurerat allt mer på sistone inom holocen paleoklimatologi, eftersom den subboreal-subatlantiska övergången, ett våtare nordvästeuropa och grönare stäpper i sydost, tycks kopplad till solvariabilitet (som kan ha legat bakom också den moderna uppvärmningen ca 1850-2000). Det kan kanske sammanfattas med denna beskrivning av den holländske kvartärgeologen Bas van Geel: http://www.uva.nl/over-de-uva/organisat ... -geel.html som utgångspunkt för den som vill leta sig vidare, men jag citerar lite också:

"It became evident that the Subboreal-Subatlantic climatic transition (850 yr BC) was triggered by a sudden decline of solar activity, and the socio-economic effects of that climatic change for Late Bronze Age farming communities in areas that were already marginal from a hydrological point of view became evident. Also the expansion of the Central Asian horse-riding Scythian culture could be linked to the abrupt climatic shift around 850 yr BC."

[Asaman]

Intressant detta med klimatförändringen som lär ha förändrat förutsättningarna kring odling och kan tänka ökad favör för herdekulturer. Är inte vägen från stäppen till Skandinavien över floderna till östersjön? Denna väg som vart så betydelsefull under vikingatiden. Påverkan lär då ha skett på flera nivåer i såväl Micro- som macroperspektiv. Vid försämrad tillgång på mat kan en befolkning göra olika men att flytta på sig för att söka annan mark är inte ovanligt. Hur påverkades kulturerna runt bärnstenskusten i Balticum? Blev de sårbara? Kan man spekulera kring skyter från syd och påträngande landhungriga germaner från Skandinavien?

[Karsten Krambs]

Periode VI 700-500 f.Kr.

Små dynger af mere eller mindre forbrændte knogler fra brandgravene er alt, hvad der blev tilbage af de generationer, som levede og døde i denne sidste periode af yngre bronzealder. Det gamle bronzehåndværk ophørte, men også de traditionelle offerskikke var på retur. Endnu i det 7. og 6. århundrede f.Kr. blev der dog fortsat foretaget henlæggelser af metalgenstande i vådområderne i Sydskandinavien, men mest i den østlige del. Offernedlæggelser ophørte omkring 500 f.Kr. i både Danmark, Sverige og Norge.

Fra den sidste del af bronzealderen er der fundet en speciel urne - ’ansigtsurnen’ - formet som et stiliseret ansigt. Oprindelsen af denne urnetype skal nok søges hos etruskerne og i området omkring Chiusi, der i 600-tallet f.Kr. udviklede både mandlige og kvindelige eksemplarer. I Polen og især i området omkring Danzig, er der fundet mere end 2000 eksemplarer.

Ligeledes er fundene talrige i Nordtyskland, ved den sydlige Østersøkyst, Pommern og Østpreussen, samt i Danmark findes de i et større antal i Jylland, hvor de navnlig er fundet i området fra Randers-Løgstør-Salling-Viborg. I nuværende Viborg Kommune er der fundet mere end 50 ansigtsurner, hvilket er 20% set i forhold til de godt 250 ansigtsurner, der er fundet på landsbasis. Ansigtsurner blev især indsat som genbegravelser i allerede eksisterende høje. I Sydnorge er kun 7 ansigtsurner fundet i Rogaland primært Jæren - og Aust-Agder primært Fjære, og et studiemateriale viser, at de norske urner har stærke ligheder med urner fundet langs floden Oder, i Legnica området i det sydlige Polen. I Syd- og Østsverige er der kun fundet et par ansigtsurner.

På baggrund af typologiske undersøgelser er ansigtsurner fra Danmark, Polen og Etrurien blevet dateret til perioden mellem den nordiske yngre bronzealder og jernalder - eller fra periode IV indtil La Tène fase A. Generelt estimeres de danske fund til tidsrummet 1000-500 f.Kr.

Det er foreslået at formen på denne type urne kan være indført sydøst ad floden Donau og får via den moraviske port kontakt til floden Oder og dennes løb nordpå. Her bærer Lausitzer-kulturen (Lusatian culture 1300-500 f.Kr.) - der er baseret på både italiensk og alpin import - den stiliserede ansigtsurne videre ad Elben til Jylland og det sydlige Sverige.

Ansigtsurnene var ikke i brug samtidig i hele udbredelsesområdet. De tidligste synes at forekomme i Nordjylland mens de blev almindelige i Nordtyskland gennem den seneste periode VI af nordisk bronzealder. I Polen findes de yngste ansigtsurner, men samtidig forekommer områder med den hyppigste anvendelse.

[Karsten Krambs]

Ansigtsurne fra Rugstrup
Ansigtsurne, gravfund, Yngre bronzealder fra Rugstrup sogn, Hvelbo Herred, Hjørring amt.

Ansigtsurne fra Rugstrup Hjørring.jpg (14.84 KiB) Visad 1936 gånger

[Karsten Krambs]

Etruskiske ansigtsurner fra 600-tallet f.Kr. kan ses på Ny Carlsberg Glyptoteket i København. De viste urner har et låg formet som et menneskehoved.

Den etruskiske samling råder over flere mandlige og kvindelige eksemplarer. Hovederne er fint modellerede, og både hår og ansigtstræk er til tider angivet med fine indridsninger. Symbolsk gengivelse af de døde var vigtig for etruskerne, der dyrkede mindet om forfædrene.

[Karsten Krambs]

Periode VI 700-500 f.Kr.
Det er foreslået at formen på denne type urne kan være indført sydøst ad floden Donau og får via den moraviske port kontakt til floden Oder og dennes løb nordpå. Her bærer Lausitzer-kulturen (Lusatian culture 1300-500 f.Kr.) - der er baseret på både italiensk og alpin import - den stiliserede ansigtsurne videre ad Elben til Jylland og det sydlige Sverige.

Moraviske Port, Den Mæhriske Port, tjek. Moravská brána, indsnævring af Den Mæhriske Dal, en gravsænkning i NØ-Tjekkiet delvis fyldt op af Moravas aflejringer SV for Ostrava. Den få km brede Mæhriske Port, der ligger i 310 m højde, adskiller Sudeternes udløber Jeseníkbjergkæden og Beskiderne i Karpaterbjergkæden. I dalsænkningen løber floden Oder (Odra), og dalindsnævringen udgør forbindelsesleddet mellem Donaulandene og Den Polsk-tyske Slette og har siden middelalderen haft stor strategisk betydning.

Kommentar
Plinius nævner ravruten fra Carnuntum i Noricum - som muligvis er den samme rute.

[Karsten Krambs]

Kul, jag kan som klimatintresserad naturgeograf berätta att just denna period figurerat allt mer på sistone inom holocen paleoklimatologi, eftersom den subboreal-subatlantiska övergången, ett våtare nordvästeuropa och grönare stäpper i sydost, tycks kopplad till solvariabilitet (som kan ha legat bakom också den moderna uppvärmningen ca 1850-2000). Det kan kanske sammanfattas med denna beskrivning av den holländske kvartärgeologen Bas van Geel: http://www.uva.nl/over-de-uva/organisat ... -geel.html som utgångspunkt för den som vill leta sig vidare, men jag citerar lite också:
"It became evident that the Subboreal-Subatlantic climatic transition (850 yr BC) was triggered by a sudden decline of solar activity, and the socio-economic effects of that climatic change for Late Bronze Age farming communities in areas that were already marginal from a hydrological point of view became evident. Also the expansion of the Central Asian horseriding Scythian culture could be linked to the abrupt climatic shift around 850 yr BC."

Her har vi så en grafisk afbildning af udviklingen i perioden - ifølge nævnte Bas van Geel => klik og forstør

[Karsten Krambs]

Skandinavien är inte enbart en mottagare av ny teknik utan mycket tidigt ute vilket pekar på direkt kontakt med de tidiga järnfolken vilket torde kunna betyda stäppfolken även här. Men det stoppar inte med passiv konsumtion av teknik utan även direkt utveckling. Malmbearbetningen i Fullerö lär vara något av det tidigaste av sitt slag, då malm behöver betydligt högre värme än myr- eller rödjordsjärn. Mycket tyder här på en utveckling som mer är riktad öster ut än mot syd.

I Danmark kaldes tiden efter bronzealderen for keltisk jernalder, da det var kelterne der dannede baggrund for udviklingen af denne periode. Perioden opdeles i fire afsnit.
I 500-300 f.Kr.
II 300-150 f.Kr.
IIIa 150- 50 f.Kr.
IIIb 50-0 kr.f.

Tidens keltere var et folkeslag der boede et sted i Central- og Vesteuropa og muligvis var det første central-europæiske folk, der forenede større dele af Europa. Der var dog ikke tale om en samlet politisk enhed men snarere en form for bæredygtigt stammefællesskab, med flere end 60 adskilte høvdingedømmer. På et tidspunkt begyndte de keltiske stammer at vandre, hvilket fortsatte gennem to århundreder.

Syd for Skandinavien omfattede den germanske ’jastorfkulturen’ - og dermed starten på keltisk jernalder - det hollandske og nordtyske område fra omkring år 500 f.Kr., en kultur påvirket af Hallstatt-kulturen (700-450 f.Kr.) og den efterfølgende keltiske La Tène kultur (450-0 f.Kr.). Jastorfkulturen (600-1 f.Kr.) er karakteriseret ved ligbrænding og større urnegravpladser.

Skandinaviske begravelser med ligbrænding og efterfølgende brandgrave var generelt udbredt sidst i bronzealderen og urner nedsættes på store fællesgravpladser - og ofte i eksisterende gravhøje. Dog findes samtidig gravpladser med små tuehøje, især i Jylland. I periode II ses en del nye fladmarksgrave samt, at gravgaver efterhånden bliver en del af gravskikken. I periode III er urnebrandgraven på retur og gravgaverne suppleres nu med mad og drikke efter keltisk påvirkning. Klimaet ændrede sig fra 400-tallet f.Kr. til at blive lidt koldere og mere fugtigt.

I perioden 200-150 f.Kr. opstod i Mälardalen i Sverige gravpladser med nye gravformer baseret på ligbrænding. Gravtyperne tilhører kategorien af geometrisk formede gravmonomenter, hvor den triangulære grav med lige sider skønnes at være en af de ældste fra ca. år 200 f.Kr. Gravpladser med geometrisk formede gravmonomenter spredte sig til det meste af Sverige, Midt- og Sydnorge samt Nordjylland og var i brug indtil vikingetidens slutning ca. 1050 e.Kr.

I fortsættelse af bronzealderens store gårdanlæg har norske undersøgelser de senere år afdækket en række mindre langhuse samt stormandsgårde med længder på 43 m, 44 m og 50 m. Undersøgelsesområdet i Vestnorge er koncentreret omkring fjordene Sognefjord og Nordfjord. De mindre langhuse fra området omkring Mo ligger dateringsmæssigt i perioden før-romersk jernalder (500 f.Kr.-0 f.Kr.). De tidligste større langhuse fra Forsand og Hovde er fra tiden omkring Kristi fødsel og samme størrelse er fundet i Missingen og Veien fra ældre romertid (0 f.Kr.-150 e.Kr.).

Fra omkring midten af det 1. årh. f.Kr. lå de danske langhuses længde generelt på omkring 20 m, hvilket fortsatte ind i det 1. årh. e.Kr. I enkelte landsbyer lå ligeledes en væsentlig større gårdsbygning, der vurderes som en stormandsgård med beliggenhed i landskabets højeste punkt.

Omkring Kristi fødsel får gravskikken med ligbrænding følge af nye jordfæstegrave, der i Danmark vinder indpas i visse landsdele. Det har affødt den endnu ikke afsluttede diskussion, om det måske skyldes indvandring.