svithiod

[swerco]

hur stort var svithiod egentligen och hur gammalt? gick gränsaen söderut vid kolmården och tiveden och norrut vid ödmården?

[Markus Holst]

Det beror nog på vem du frågar, och vilken tid du avser. Sveakungarnas inflytande förändrades ju och utökades väl rätt löpande. Och jag gissar att du med Svitjod menar sveakungarnas intressesfär? Frågan är väl även om det fanns några fastställda gränser för området.

[Odinkarr]

Sagnet om Gefion og Sølund, der i urnordisk tanke ser ud til at være landnámssagnet for de ætter der ankommer til Skandinavien ca. år 40-77 e.Kr., giver os et indblik i det oprindelige Svíþjóð.

Sagnet behandles i Snorre Edda (Gylfaginning, kap. 1); Jordanes: ”Getica sive De Origine Actibusque Gothorum” (Goternes oprindelse og dåd, Bog 3:23); Bragi inn gamli: Ragnarsdrápa (vers 13); Hervarar saga ok Heiðreks (kap. 2); Lokasenna (vers 19-21, Ældre Edda), og forudsættes kendt i Beowulf-kvadet (sætning 515-516, 1392-1394, 1690).

Sagnet er i sin grundopbyging gengivet identisk i alle kilder, her fra Bragi inn gamli's vers om Gefion og Sølund i Snorre Edda (Gylfaginning, kap. 1):

Gefion drog fra Gylfe
med glæde dybodelen, rigelig,
sveden af de rendende forsædere
røg, [til] Danmarks forøgelse.

"Gefion" er en kenning for de tilrejsende ætters jordlige moder. Hun gives, frivilligt eller gennem undertvingelse, odelsjord fra en siddende kongeslægt, og giver skoldungerne kontrol med Sjælland.

Mandsnavnet "Gylfi" (Gylfe, Gylvi, Gylve) er ophavet til Snorre’s ”Gylfaginning” (Gylfi + ginning, "Gylfe’s forlokkelse") i Snorre Edda. Oprindelsen til mandsnavnet er ukendt, men det kunne evt. være fra ”Gjálfr” (larme), der kendes som et tillægsord.

Gillian Fellows-Jensen skriver i bogudgivelsen af sin doktorafhandling fra 1968: ”Scandinavian Personal Names in Lincolnshire and Yorkshire. Navnestudier udgivet af Institut for Navneforskning nr. 7 (1968, s. 120), at ”Gylfi” kan være udviklet fra ”Gjalfvér” eller ”Folkets Larmer”.

Jeg mener nu at ”Gylfir” er en kort navneform af ”Fégylfir”, hvilket navn kan attesteres til Malsta, Hudiksvalls kommune, Hälsingland.

I urnordisk tanke set fra det sydlige Skandinavien er odelsjorden på Sjælland underlagt en kongeslægt under Svíþjóð i tidsrummet op til år 40-77 e.Kr. - det har derfor været et ualmindeligt stort område, måske afgrænset af kimbrerne og goterne indtil deres afrejse mod syd.

mvh

Flemming

[a81]

Som jag tolkar det var Svitjod svearnas/svenskarnas (finns ingen betydelseskillnad mellan svear och svenskar) kärnområde i Mälardalen, medan Sveariket, alltså Sverige, var det område svearna/svenskarna styrde över på ett eller annat sätt. Ändelsen "-tjod" betyder ungefär "folket" om jag minns rätt, vilket skulle kunna tolkas som det område svearna/svenskarna själva kom ifrån, medan Sveariket/Sverige var det område de kontrollerade (vilket säkerligen kunde vara olika stort i olika tider och graden av kontroll kan säkert också ha varierat kraftigt). I och med kristnandet försköts tyngdpunkten söderut till Götalandskapen, som åtminstone delvis och tidvis varit en del Sveariket/Sverige även före kristnandet, men troligen inte en del av Svitjod.

Fredrik Lindströms Svitjods undergång och Sveriges födelse beskriver detta ganska bra, även om jag tycker att titeln är lite missvisande.

[Örjan]

Svitjod är att betrakta som en synonym till Svealand. Den senare termen ersatte den förra så att man kunde bilda ett begreppspar med Götaland.

I ett annat sammanhang har jag skrivit följande om Svitjods utbredning:

I de isländska sagorna förekommer olika begrepp som Sveaväldet, Sveariket och Svitjod för att beskriva det område som motsvarade Sverige. Termen Svitjod är vanligare än Sveariket i isländska sagor och används även i modern isländska som benämning på Sverige. Men Svitjod hade egentligen en mer begränsad betydelse under tidig medeltid, närmast motsvarande dagens Svealand. Ordet Svitjod betyder Sveafolket och hade i en överförd betydelse kommit att bli benämningen på det område som befolkades av svearna. Att islänningar ändå oftare skrev Svitjod än Sveariket kan jämföras med hur vi idag ofta säger England och Holland när vi menar Storbritannien och Nederländerna. Att Svitjod faktiskt avsåg ett begränsat område inom Sveariket framgår av de nedanstående citaten från Are Frode och Snorre Sturlasson.

Ca 1120 skrev Are Frode genealogiska kungalängder över flera europeiska kungahus. Dessvärre har dessa inte bevarats i original men den svenska genealogin är med största sannolikhet bevarad som en bilaga till Hervararsagan som skrevs ned omkring 1300. Denna svenska kungalängd slutar med Filip Halstenssons död 1118 och är mest känd för att den innehåller skildringen av Blot-Svens hedniska uppror mot Inge den äldre:

Alla sade ja till Svens erbjudande, och han valdes då till kung över hela Svitjod. En häst leddes fram på tinget, höggs i stycken och delades ut för att ätas, medan offerträdet rödfärgades med blodet. Så övergav alla svearna kristendomen, införde offren på nytt och drev bort kung Inge; han for iväg till Västergötland. Blotsven var nu kung över svearna i tre år.

Kung Inge for med sin hird och några andra män – tillsammans en obetydlig styrka; han red österut över Småland och Östergötland och vidare in i Svitjod.

Som framgår av citatet räknades inte Västergötland, Östergötland och Småland som en del av Svitjod. En tydligare beskrivning av Sveriges geografi har vi från Snorre Sturlassons saga om Olav den helige:

Sveaväldet består av många delar. En del är Västergötland, Värmland och Marker och det som ligger därintill, och det är ett så stort rike att under den biskop som styr över det är elva hundra kyrkor. En annan del är Östergötland; det är ett annat biskopsdöme. I det ingår nu Gotland och Öland, och det är tillsammans ett mycket större biskopsvälde. I själva Svitjod är en landsdel som heter Södermanland; det är ett biskopsdöme. Därefter kommer Västmanland eller Fjädrundaland; det är ett biskopsdöme. Därefter kommer Tiundaland, som är den tredje delen av Svitjod. Den fjärde heter Attundaland och den femte Sjöland, som ligger längst i öster vid havet. Tiundaland är den rikaste och bästa bygden i Svitjod; till den sluter sig hela riket, där är kungens säte, där är ärkebiskopsstolen och därifrån har Uppsala öd fått sitt namn. Så kallar svearna sveakungens egendom; de kallar den Uppsala öd.

Snorre Sturlassons geografiska beskrivning är bristfällig, han överdriver antalet kyrkor i Västergötland och glömmer bort att nämna flera landskap (som dock nämns i andra ställen i hans verk), men den bild han tecknar är ändå tydlig. Svitjod består av Mälarlandskapen medan Väster- och Östergötland inte ingår i denna region. I likhet med de andra isländska sagorna är Snorre Sturlasson också konsekvent när han benämner invånarna i Västergötland som götar och invånarna i Svitjod som svear.

De svenska källorna är senare än de isländska men Svitjod omnämns i Erikskrönikan från ca 1330:

I ett avsnitt som handlar om brödrastriden mellan Valdemar och Magnus Ladulås berättar krönikan att de delade riket mellan sig (1275) på det sättet att Valdemar fick ”Westergötland ok Smaland, badhe Wermeland ok Dala” medan Magnus Ladulås fick ”Swidhido ok Upsala”. I svensk historiebeskrivning brukar man återberätta detta med att konstatera att Valdemar fick Götaland och Magnus fick Svealand, men detta begreppspar kan inte beläggas tidigare än till 1442 och Erikskrönikan säger inte uttryckligen vem som fick Östergötland. Eftersom krönikan räknar upp Valdemars landskap en efter en medan Magnus andel bara benämns som Swidhido (Svitjod) är det inte en alltför vågad gissning att anta att Östergötland ingick i den sistnämnda regionen. I så fall kanske östgötarna räknades som svenskar vid denna tid och rent av gjorde detta redan när västgötalagen skrevs ned ca 1220. Snorre Sturlasson talar visserligen emot den sistnämnda tanken när han omkring ett decennium senare klart och tydligt anger att Östergötland inte är en del av Svitjod, och Erikskrönikans stil (allt måste rimma) gör att man nog ska vara försiktig med sådana spekulationer. Den tanke som jag dock vill kasta fram är att utvidgningen av svea-begreppet till hela Sverige kan ha varit en gradvis process och inte något som genomfördes med ett enda steg.

[Markus Holst]

Ser man på! Då har vi ett senaste-datum för begreppet införandet. 1442. När upphör Svitjod att vara aktuellt begrepp? Det måste ju ha varit parallella ett tag, gissar jag.

PÅ wikipedia läser jag "Förutom Svíþjóð (eller Svíþjúð), förekommer under fornnordisk tid orden Svíariki och Svíaveldi". Således kan vi konstatera att begreppet Svea rike är uråldrigt även det. Vet man när detta förenklades till Sverige. För det är väl en förenkling/förkortning? Och vet man kanske även när det moderna tvåstaviga uttalet svæ ⁴rje ersatte ett tdigare trestavigt?

[Örjan]

Egentligen har väl Svitjod aldrig försvunnit som ett aktuellt begrepp. Men i och med att Svealand blev den huvudsakliga benämningen fick Svitjod en ålderdomlig klang och kom då att brukas i främst historiska eller poetiska sammanhang. Exakt när dåtidens meteoreloger slutade säga Svitjod i väderrapporterna har jag dock ingen aning om.

Det äldsta belägget på Svearike finns för övrigt i Beowulfkvädet som troligen är från början av 700-talet (det enda bevarade manuskriptet är dock daterat till ca 1010). Den fornengelska formen av Svearike är "Swio-rice" och i Rudolf Wickbergs översättning lyder passagen (rad 2380 till 2384) så här:

Över havet Ohteres landsflyktiga söner.
De hade gjort uppror mot Scilfingarnes värn,
Den frejdade fursten och den ypperste
Av de sjökonungar, som i Svearike
Utdelade skatter. Detta blev hans slut:

[Odinkarr]

I forbindelse med min behandling af sagnet om Gefion og Sølund har jeg gjort mig et par overvejelser om emnet.

citat

På oldnordisk, oldengelsk, gotisk og latin forekommer brugen af stamme- og landnavnet for Svea-folket således i tidskronologisk rækkefølge 1:

Suiones (Tacitus: Germania, kap. 44. En latinisering af "*Svíon"?)
Suehans (Jordanes: Getica sive De Origine Actibusque Gothorum, Bog III:21. Er den gotiske udtale *Svehans"?)
Sweom (Widsith, sætning 32, 58)
Swéoðéode (Beowulf, sætning 2922)
Swíoríce (Beowulf, sætning 2383, 2495)
Sweon (Wulfstan's sørejse)
Swéoland (Ohthere’s rejse)
suoþiauþu (Yngre Futhark, Tirsted-stenen, Runestensvad, Nebbelunde sogn, Lolland; DR 216)
Svíaveldi (Sögubrot af nokkrum fornkonungum í Dana ok Svíaveldi)
Svíþjóð (Gylfaginning, kap. 1, Snorre Edda)
Suija-grijs (Sviagris; edsringen, Skjoldungasaga)
Svea'r (wæstrægötlanz lagh)
Óláfr svenski (Oddr Snorrason: Yngvars saga víðförla. = Olaf Skötkonung)
Óláfs sænska (Hervarar saga ok Heiðreks. = Olaf Skötkonung)
Swidhido (Erikskrøniken)

1 Det må være muligt at trække entalsformen frem herfra. Det forekommer mig at formen må være noget der ligner "*Svía, *Swea, *Svea, *Sveha", som jeg så ville sidestille med entalsformen "*tana" (Dane) fra Store Jellinge-sten, hvor flertalsformen "tani" forekommer i Yngre Futhark.

Ejefaldsformen i flertal i Beowulf ser ud til at være "ga, gea", jvf. "mægenes Deniga" (de danske styrker) i Beowulf-kvadet (sætning 155) og "Denigea" (danske) i Beowulf-kvadet (sætning 1670). Som endestavelse er det tænkeligt at dette har skulle udtales "sca, scea" [-ˈsg(ə)], og at det er derfor vi ser det skrevet "Deniscra monna" (danske mænd) i Angelsaksiske Krønike for året 789.

Ejefald i ental kunne måske derfor være "*Svíga, *Swega, *Svega, *Svehga", der har skullet udtales "Svísca, Swesca, Svesca, Svensca" [Svæ(n)sg(ə)]. Herfra er der ikke langt til fornsvensk "svänsker, svänske" (ental, flertal) og olddansk "swenskæ". Runen findes sikkert i det gotiske "h", der næppe er stumt og derfor fremtvinger et "n" med endestavelsen "sca".
Denne forståelse antyder at vi må søge det etymologiske ophav til stammenavnet i det gotiske "Suehans" (*Svehans). Forstavelsen "Sve-" må være identisk til samme i det olddanske "swager, swawer, swaawer" (svoger, svåger), "śvāśura, çvāçurá" (oldindisk, sanskrit), hvis oprindelige betydning ser ud til at være "hørende til" (svigerfaderen).


Fra denne forståelse kan vi nu se at "Svíþjóð, Swéoðéode" må opfattes som "hørende til folket". Fra de olddanske "swawer, swaawer", der må være sammensat af "swa" (hørende til) + "wer" (folk, folket, mandfolk), ser det ud til at dette ord må have haft samme oprindelige betydning på olddansk, hvor mandfolk = svigerfader. Endestavelsen "*-ha, *-hans" (ental, flertal) burde derfor logisk være endestavelser der udløser at "*Sveha, *Svehans" må opfattes som "En der hører til; De der hører til".

Vær her opmærksom på at Hengest's farfader Wecta i Widsith-digtet (sætning 22) er beskrevet som "Witta weold Swæfum" (Witta vælder *Swawer). Stammenavnet "Swæfum" ses i latinske kilder som "suevi, suebi". Det oldengelske "Swæfum" må være identisk til det olddanske "swawer, swaawer" og derfor betyde "hørende til folket". Tacitus: Germania (kap. 8) år 98 e.Kr. forklarer os at "suevi, suebi" for ham ikke betegner en enkelt stamme, men en lang række stammer fra Østersøen’s sydlige bred til Sortehavet. Tacitus: Germania (kap. 45) år 98 e.Kr. kalder Østersøen for "Mare Suevicum" (Den Suebiske Sø).

Svea-folkets oprindelige landskab "Swíoríce, Swéoland" betegner geografisk landområdet syd for Upland og nordøst for Vättarn ("wæter" i Beowulf 2473), dvs. alt øst og nord for Götarnes landskaber. Dette kan vel være en indskrænket forståelse fra efter år 40-77 e.Kr.

Landskabet "Svíþjóð hina miklu" betegner "Garðaríki", jvf. Snorre: Ynglinga Saga at "En norðan að Svartahafi gengur Sviþjóð hin mikla". Da Folket ”Sweon” beviseligt ikke har kontrol med Garðaríki fra år 446 e.Kr. fremefter, åbner dette muligheden for at folkevandringen kan være påbegyndt herfra mod vest. Hvornår dette har fundet sted før år 40-77 e.Kr. kan vi ikke sige noget om.

På oldnordisk, dvs. på Island, ser det ud til at ordet ”mágr, megir” (mage) vandt indpas, og at dette betegner en udefra kommen ”svigersøn”, der af mandfolkene i kvindens slægt betegnes som en ”mágr”. Men det oprindelige ord findes stadig på oldnordisk i ordet ”svili”, der på oldnordisk betegner ”slægtning, manden gift med ens kone’s søster”. Forstavelsen ”svi-” er derfor identisk til det olddanske ”sva-”.

På oldengelsk derimod, ser det ud til at ordet ”áþumswéoran” (edsvorne, flertalsform, Beowulf-kvadet sætning 84) har vundet indpas i 700 tallet e.Kr. Da en afsagt ed har samme retsvirkning som en lov, videreføres denne forståelse til de nuengelske udtryk ”son-in-law, brother-in-law, father-in-law”.

Oldengelsk ser ved første øjekast ud til at mangle udtrykket for ”svoger”, men jeg mener ordet gemmer sig i endestavelsen af ”áþumswéoran” (edsvorne); dvs. det at ”sverja, swerian, swaren, swera, swær(i)æ, sver(g)e” (oldnordisk, oldengelsk, oldsaksisk, gotisk, oldfrisisk, olddansk, ældre nydansk), eller at sværge (en ed). Den indoeuropæiske rod af ordet, ”*swer-” antages at betyde ”at tale, at sige”, men det mener jeg må være en indskrænket og sekundær forståelse af ordet. Det er tilknytningen mellem personen og det der siges der er hovedforståelsen, dvs. vi må opfatte ordet som ”hørende til”.

citat slut

Endelig er det værd at fremhæve at "Sverige" på islandsk kaldes "Svíþjóð", men denne fusion mener jeg må være en sen sammensmeltning af to forskellige landskabsbegreber. Også Danmark har forskellige landskabsnavne, afhængig af tid:

Tanum, Tanheim (hjemmet ved vandet; Bronzealderen, hele kyst Skandinavien til Ejder-strømmen)
land Dena (i 400 tallet = "Juciam, Feoniam, Scaniam et Withesleth" (Jylland, Fyn, Skåne og *Vedesled = *Vedeslev?), hvor sidstnævnte betegner "Sialand, Møn, Falster, Laland")
Danmarkar (Ragnarsdrápa (vers 13) fra ca. 850-865

Landskabsklumperne er ikke de samme, og folkeslagene der bebor dem, ej heller de samme. Jeg byder at "Svíþjóð", som jeg tror er den ældste betegnelse, erstattes i 400 tallet af Swéoland og Swíoríce.

På urnordisk ser det ud til at endestavelsen "-land" oprindeligt skal opfattes som arvelig odelsjord, der igen udløser brugen af konge-titel. Er denne forståelse sand, bør Swéoland være ældre end Swíoríce, hvor sidstnævnte landskabsnavn tages i brug efter det afgørende slag mellem Götarne og Svea-folket ca. år 497-521 e.Kr. Fra dette tidspunkt begyndes den helt særlige kongevalgssætning "Svea'r egho konong at taka ok sva vra'ka':" (Svearna äga konung at taga och likaså vräka; Svea-[folket] eje konge at tage og (lige)så vrage) i forholdet mellem Götarne og Svea-folket.

Swéoland er derfor at sidestille med "land Dane", hvor "riget" måske betegner overherredømmet over de to "lande" - Swéoland og Götaland.

Da Jylland indlemmes i "land Dane" i 400 tallet, dvs. også en sammensmeltning af to lande, bør dette derfor have udløst et "Dan-rige". Kongevalget i "land Dane" var altid på Sjælland, men skulle stadfæstes på jydernes thing i Viborg, dvs. en identisk kongevalgsmetode som vi ser i Swéoland og Götaland.

Hyldningsstenen på Viborg Thing blev kaldt ”Danærigh, Danærugh, Danærygh, Danarig” (afhængig af hvilket manuskript vi efterser), hvor jeg argumenterer for at endestavelsen "-righ, -rugh, -rygh, -rig" er fra ”rikr, rice, rike, reiks” (oldnordisk, oldengelsk, oldfrisisk, gotisk).

mvh

Flemming

[a81]

PÅ wikipedia läser jag "Förutom Svíþjóð (eller Svíþjúð), förekommer under fornnordisk tid orden Svíariki och Svíaveldi". Således kan vi konstatera att begreppet Svea rike är uråldrigt även det. Vet man när detta förenklades till Sverige. För det är väl en förenkling/förkortning? Och vet man kanske även när det moderna tvåstaviga uttalet svæ ⁴rje ersatte ett tdigare trestavigt?

Det är främst en språklig förändring, ungefär som att man för några tusen år sedan sade kuningaz när vi i dag säger kung eller mera formellt konung. Sverige, Svea rike, Svíariki, etc är samma sak. Det är det rike svearna styrde över, medan Svitjod (ungefär Svealand utom Värmland samt en bit av Norrlandskusten och möjligen Östergötlandskusten) var deras hemmaområde. Sveaväldet/Svíaveldi inkluderade troligen ett ännu större område, som bara delvis/tidvis var under svensk överhöghet, t ex områden i Baltikum. Man kan dra paralleller mellan Svitjod och Holland respektive England och mellan Sverige och Nederländerna respektive Storbritannien och mellan Sveaväldet och Förenade konungariket Storbritannien och Nordirland eller kanske rent av Samväldet.

[a81]

På oldnordisk, oldengelsk, gotisk og latin forekommer brugen af stamme- og landnavnet for Svea-folket således i tidskronologisk rækkefølge 1:

Suiones (Tacitus: Germania, kap. 44. En latinisering af "*Svíon"?)
Suehans (Jordanes: Getica sive De Origine Actibusque Gothorum, Bog III:21. Er den gotiske udtale *Svehans"?)
Sweom (Widsith, sætning 32, 58)
Swéoðéode (Beowulf, sætning 2922)
Swíoríce (Beowulf, sætning 2383, 2495)
Sweon (Wulfstan's sørejse)
Swéoland (Ohthere’s rejse)
suoþiauþu (Yngre Futhark, Tirsted-stenen, Runestensvad, Nebbelunde sogn, Lolland; DR 216)
Svíaveldi (Sögubrot af nokkrum fornkonungum í Dana ok Svíaveldi)
Svíþjóð (Gylfaginning, kap. 1, Snorre Edda)
Suija-grijs (Sviagris; edsringen, Skjoldungasaga)
Svea'r (wæstrægötlanz lagh)
Óláfr svenski (Oddr Snorrason: Yngvars saga víðförla. = Olaf Skötkonung)
Óláfs sænska (Hervarar saga ok Heiðreks. = Olaf Skötkonung)
Swidhido (Erikskrøniken)

Detta betyder alltså att namnet Svealand (Swéoland) finns belagt mycket tidigare än 1442, om det nämns redan i samband med Ottar från Hålogalands resa på 800-talet. Kan man utgå från att Svealand och Svitjod användes som synonymer?

[Odinkarr]

Kan man utgå från att Svealand och Svitjod användes som synonymer?

Jeg argumenterer for at "Svíþjóð, Swéoðéode" må opfattes som "hørende til folket". I det øjeblik de ætter der har kontrol med odelsjorden anser denne for arvelig, mener jeg jorden "hørende til folket" bliver til et "land", og dermed det samtidige "Swéoland".

jeg tror der oprindeligt må have været en forskel i forståelsen af begreberne, så vidt jeg kan se tiden før - og efter konge-titlen blev indført. Omvendt må der også have været et tidsrum hvor landskabsnavnene bruges i omtalen af samme sag, dvs. som synonym.

Hvorfor man på oldnordisk, dvs. ved udvandring fra de norske landskaber til Island, fastholder brugen af "Svíþjóð", hvor andre dialekter ændrer sprogbrug, kan jeg ikke forklare. Men det antyder i alle tilfælde at "Svíþjóð" stadig var i brug i det sydlige Skandinavien i 700 tallet før udvandringen til Island. Denne antagelse understøttes af at vi i Yngre Futhark finder landskabsnavnet "suoþiauþu" på Tirsted-stenen, Runestensvad, Nebbelunde sogn, Lolland (DR 216).

mvh

Flemming

[Valdemar Sappi]

Att det finns sveoner, svear betyder att det land där de bor kallas svearnas/sveonernas land. Vilket på inget sätt bevisar att namnet Svealand existerar som allmänt känt begrepp. Min utgångspunkt är den att behovet av ett "land" i meningen kungarike är ett ganska sent påfund. Det är ett senmedeltidens behov. Och än mer VÅRT helt nutida behov, inget som behövdes då i en tid med flytande allianser. Då när kungamakten inte var självklart ärftlig här uppe i norr...
Som Odinkarr just skrev. "Odaljord/hörande till folket" är något helt annat än ett kungarike. Ett arvrike. Ingen tillfällighet som jag ser det att landskapen har namnen "-land".

Måste vi inte samtidigt utgå från landslagarna för att ana hur detta hängde ihop? Lagar som uppenbarligen har mycket äldre rötter än de skrivan lagar vi känner. Äldre även än den äldste kände av dom, Gutalagen. Den ende som överlevde som lag i ett fritt rike. Det gotländska samhället med sina 20 domare, alltinget och de tre landsdomarna. Eller om det nu var en landsdomare och två 'väktare' till. Hur som helst verkar det ha varit tre av sex settingdomare som styrde Gotländska landet mellan alltingen. Var och en av de tre var då en av två från varje treding. En från Rute eller Bro. En från Hejde eller Kräklinge. Och en från Hoburg eller Burs. Här har vi kvarlevan av hur det nog mer eller mindre var på fler ställen än på Gotland tidigare.

Kan inte Svitjod/Svearnas område när det först dyker upp i historien bara ha varit gränsområde mellan då möjligen mäktigare lagområden där upplänningar resp. götar bodde? Det vi vet är väll först och främt ett omnämnande. Inte så mycket om styrkeförhållandena.

[Valdemar Sappi]

Satt med ena ögat i den spännande Beck-filmen igår, så blev visst inte så tydlig. Funderar nog mest på om historien inte riskerar läses baklänges här. Att det blev till något så stort som riket Sverige betyder inte att de tidiga namnformerna omfattar något av större betydelse. Som t.ex. bara gränsmarker mellan Göter och Upplänningar. Trakterna av Söderköping, Norrköping, och nordvästlig båge upp mot Örebro kanske. Utanför vallen mellan Söderköping - Linköping...
Spännande om någon som kan källorna funderat i dessa banorna.

[Örjan]

Detta betyder alltså att namnet Svealand (Swéoland) finns belagt mycket tidigare än 1442, om det nämns redan i samband med Ottar från Hålogalands resa på 800-talet. Kan man utgå från att Svealand och Svitjod användes som synonymer?

Det beror på vad det fornengelska ordet Sweoland egentligen betydde (Svealand/Svitjod eller Sverige?). I Ottars reseskildring användes ordet i samband med en beskrivning av finnarnas land (samerna i norra Norge). På andra sidan fjällen låg Sweoland i söder och Cwena land i norr.

Jag har läst någonstans att "Swedeland" var en vanlig engelsk benämning på Sverige ända fram till 1600-talet. Lyckades inte hitta sidan men Online Etymology Dictionary har en kortare beskrivning som överensstämmer med den:

Sweden
c.1600, originally in Scottish (Swethin, Swadne, etc.), from M.Du. Sweden, probably a dative plural of Swede (earlier in English Sweden was used of the people and Swedeland of the country). In Old English, the country was Sweoland or Sweorice (cf. O.N. sviariki, source of Swed. Sverige). Ultimately named for the original inhabitants (see Swede).

http://www.etymonline.com/index.php?term=Sweden

[koroshiya]

Detta betyder alltså att namnet Svealand (Swéoland) finns belagt mycket tidigare än 1442, om det nämns redan i samband med Ottar från Hålogalands resa på 800-talet. Kan man utgå från att Svealand och Svitjod användes som synonymer?

En sak man får tänka på är att folk förr i tiden inte alls var lika bundna i skrift som vi är. Ord som land, rike och välde är ju inte heller väldigt ovanliga. Swéoland kan därför vara något som skapades samtidigt med att texten skrevs och som kanske glömdes strax efteråt.

Uttrycket måste också ha sagts ett antal gånger även på svenska redan före 1442.

Man behöver därför inte alls se en koppling mellan de två förekomsterna.