Vikinga stridsrop

[Aequítas]

Hej alla, det var nog ett år sedan man var här senast, jag började helt plötsligt undra vad vikingarna ropade när de gick in i en strid, eller under striden. De flesta har ju haft något slags stridsrop, ropade de kanske "Valhalla!" eller liknande... Finns det några fakta på vad de verkligen skrek eller vill ni själva säga vad ni tror kan ha sagts?

Jag tänkte att "För Sverige" skulle kunna varit använt... Om det nu inte var så att Sverige inte existerade än som land

Men möjligen skrek man om något inom nordiska mytologin och senare kristendomen... Dela gärna med er av vad ni tror!

[Daniel L]

Fyrden lär ha använt "ut, ut, ut!" som stridsrop vid slaget vid Hastings.

[Odinkarr]

Krigsråb har naturligvis været anvendt i en uendelighed, og det er ganske mærværdigt at vi ikke synes at kende til disse krigsråb (stridsråb, stridsrop).

Vi mener at vide at spartanerne råbte ”Tindaridai, Tyndaridai, Tundaridai”. Begrebet er knyttet til grundlæggeren af Sparta, Kong Tyndareaus til Sparta - i Ældre Edda gengivet under heitet "Gymir" eller "Ægir". Vi ved ikke, hvorvidt sagnkongen Tyndareus (Tundareou) til Sparta er skabt efterfølgende i 800 tallet f.Kr. til at forklare begrebet, eller om begrebet er udviklet fra kongen.

Det er foreslået at at krigsråbet for normannerne under slaget ved Hastings år 1066 e.Kr. var det normanner-franske ”ot amage”, der skal opfattes som ”at gøre nogen ondt”.

Hvis jeg skulle give et bud vil jeg mene at et af de krigsråb vi har brugt må have været ”þórr vigi” (þur uiki, Thor kæmper) som vi ser det rejst på f.eks. Glavendrup-stenen, Odense (DR 209), dateret til 900 tallet e.Kr., Virring-stenen, Midtjylland (DR110) fra slutningen af 900 tallet e.Kr., og Sønder Kirkeby-stenen, Maribo, Lolland (DR 220) fra slutningen af 900 tallet e.Kr.

mvh

Flemming

[lampros]

Enligt en essä av Frans G. Bengtsson, den handlade om normanderna, så uppstämde en kontingent av dessa när de intog Jerusalem under första korståget stridsropet "TYR!"

Alltså en reminiscens på 1100-talet till normandernas hedniska, nordiska förflutna. Och varav man sluter sig till att "vikingars" stridsrop kunde vara dylik åkallan av krigsguden.

Essän hette "Vikingarna" och trycktes i samlingen "Silversköldarna" som utgavs 1931.

[Camilla.dk]

HURRA skulle efter sigende være et gammelt kampråb. Der findes forskellige etymologiske forklaringer som oldnordisk for "ho rollur" (noget i retning af hoveder skal rulle) mens andre peger på at det stammer fra oldnordisk hurra/hurre der betyder noget i retning af hastig bevægelse, fart og drejen rundt som en hvirvelvind (ligesom det engelske ord "spin").
http://runeberg.org/svetym/0335.html http://ordnet.dk/ods/opslag?id=464914
Og så er der dem der peger på det mongolske kampråb Ura: http://www.dr.dk/P1/Spoergehjoernet/Uds ... 152927.htm

I Danmark er det ret nyt at det er blevet brugt som noget man råber for at ønske tillykke, det menes først at komme i 1800-tallet, før da var det kun brugt som kampråb. Det blev blandt andet brugt som kampråb af de danske soldater i 1848 og 1864. Og i ældre tid blev det brugt af soldater og matroser alene. Men skulle altså have rødder langt tilbage til hedensk tid. http://www.archive.org/stream/1900a01aa ... t_djvu.txt

Om det er en myte skal jg ikke kunne sige, men den katolske kirke forbød brugen af ordet op igennem tiden. Selv i 2009 da mnighdsformanden for Sct. Marie kirke i København skulle hyldes stod der i menighedsbladet at de kraftigt opfordredes til at der ikke råbtes hurra under hnvisning til at dette ord "har sin oprindelse i et kampråb af meget martialsk karakter" og der opfordredes til i stedet at råbe noget mere katolsk nemlig "Benedicamus Domino!"

[Valdemar Sappi]

"För Sverige" skrek dom i varje fall inte. Och hade dom blivit kallade vikingar hade dom tittat undrande på dig...
'Vikingarna' från västra Gothia såg sig väll dessutom närmast som daner.

Bönderna som slaktades på Själland 1328 lär ha skrikit "För friheten".
Troligen en myt, men som jag låter leva vidare i min bok.
Silas, en av Niels Ebbesens män, som undkom den slakten. Han använder ropet...

[a81]

Jag tänkte att "För Sverige" skulle kunna varit använt... Om det nu inte var så att Sverige inte existerade än som land

För Sverige ropade de säkert inte, men att hävda att "Sverige inte existerade som land" på vikingatiden är lite hårddraget. Visst, Sverige fanns inte som en stabil stat, men det fanns som ett löst sammansatt rike med en kung (eller ibland flera kungar), som ansåg sig styra över detta rike. Dessutom var väl land för en viking inte riktigt detsamma som ett rike. Riket Sverige (sveariket) bestod av flera länder (=landskap).

Sverige betyder helt enkelt svea(rnas) rike och är äldre som "ortnamn" än som stabil stat. Sverige (Swēorice) nämns redan i Beowulf (http://sv.wikipedia.org/wiki/Beowulf). Se även http://sv.wikipedia.org/wiki/Svear.

[Valdemar Sappi]

Att Sverige inte finns som land beror på vad man nenar såklart! Var otydlig där.
Läste nyligen att det på Danaholm hölls ett trekungamöte år 985-86. Där möter 6 män upp på Emund Slemmes från Uppsalas sida. Från Tiundaland, Fjädrundaland, Västmanland, Östergötland, Småland och Västergötland. Så redan då fanns det en kung över det vi ser som Sverige.

Det som avhandlades var Ranerike (Bohuslän/Dalsland), Skåne, Västergötland osv...

Nationalism i modern mening fanns inte. Det stridsropet är fullständigt omöjligt vid denna tid!
Man strider för sin kung och sin jarl. Men är inte ännu svenskar i någon rimlig mening.

Det tar för övrigt inte heller så lång tid innan Västergötland hamnar under Knut den Store...
Eller, som Karsten Krambs visat i sin bok, också Själland och Sönderjylland var Svenskt en tid...

Som jag ser det utan att vara någon särskilt stor kännare av 'vikingatiden' så har vi en lång rad kungar, småkungar, jarlar som samarbetar. De strider ibland. Samarbetar mycket. Bland dom skiftar hela tiden dominansförhållandena. Men riken, det har vi knappt. Inte om vi inte ser t.ex. Bornholm som ett eget rike med egen kung, osv...
Småland, ett eller många länder? Och den som kan det här är Karsten. Fråga honom om ni undrar om detaljer.

Men för mig är en sak självklar. Ingen stred 'För Sverige' under vikingatiden. INGEN!

[Aequítas]

Så det är mest från Hastings som vi har ropen, undrar varför ropen från vikingarna inte är så kända, visst är det långt tillbaka men ändå.

"Hurra"
"Ut, ut, ut"
"Tyr"
"Ot amage"

Är alltså saker som de kan ha sagt, låter inte som så mycket svenska vikingar tyvärr, mest från Norge och Danmark tyvärr, men fortfarande väldigt intressant!

[Schwemppa]

Hurra? Är det någon annan än jag som kommer att tänka på det ryska Urraaa? Som åtminstone förekom under 2VK.

Här finns en del intressant om stridsrop:

http://en.wikipedia.org/wiki/Battle_cry

[Camilla.dk]

Hurra? Är det någon annan än jag som kommer att tänka på det ryska Urraaa? Som åtminstone förekom under 2VK.

Här finns en del intressant om stridsrop:

http://en.wikipedia.org/wiki/Battle_cry

Ja jeg nævnte det ovenfor som ura, hvilket nogle mener oprindeligt har været brugt af mongolerne i tidlig middelalder: http://www.dr.dk/P1/Spoergehjoernet/Uds ... 152927.htm

Men som man kan se af listen i din lænke, så er der jo temmeligt mange der har lignende udråb, både det tjekkiske og ungarnske minder om det. Det kunne være et fælles ophav der ligger så langt tilbage i tid at der ikke kan gives nogen tilfredsstillende forklaring på dets opståen og det kan måske forklare hvorfor det bruges så mange forskellige steder spredt i tid?

[Hexmaster]

Enligt en essä av Frans G. Bengtsson, den handlade om normanderna, så uppstämde en kontingent av dessa när de intog Jerusalem under första korståget stridsropet "TYR!"

Alltså en reminiscens på 1100-talet till normandernas hedniska, nordiska förflutna. Och varav man sluter sig till att "vikingars" stridsrop kunde vara dylik åkallan av krigsguden.

Essän hette "Vikingarna" och trycktes i samlingen "Silversköldarna" som utgavs 1931.

Bra att du påminde. När jag friskade upp minnet läser jag att stridsropet, som alltså de "normandiska baronerna" inte själva förstod innebörden av utan hov upp av tradition, "av modern filologi funnit vara en anropan [...] om bistånd från deras forne hedniske stridsgud". Är det bekant vad de faktiskt ropade?

[lampros]

Är det bekant vad de faktiskt ropade?

Ja - TYR - som jag sa.

FGB nämner det i varje fall.

[Odinkarr]

Jeg blev nysgerrig efter at undersøge lidt mere om krigsråb, og hvad jeg egentlig vidste om dette. Udover flere steder i Homer: Iliaden er vel nok de fineste sætninger om brugen af krigsråbet disse fra Beowulf-kvadet (sætning 2550-2554), hvor "han" er Beowulf:

Lét ðá of bréostum ðá hé gebolgen wæs
Weder-Géata léod word út faran·
stearcheort styrmde· stefn in becóm
heaðotorht hlynnan under hárne stán·
hete wæs onhréred· hordweard oncníow
mannes reorde·

som jeg oversætter til:

Lod da fra brystet, da han gal og bælget var,
Weder-Göta (mand)folk, ord ud fare·
Stærk-hjertet (fremad)stormede· Stemmen sig bekom,
(med) krigs-udstråling (og) råbende, under (den) højsatte sten·
Hadet var oprørt· Skattens Værge genkendte
menneskets stemme·

Kenningen "under hárne stán" (under (den) højsatte sten) er en kenning for det indre af en gravhøj, hvor "skatten" (i virkeligheden gravskatten) befinder sig og vogtes over af "Dragen", igen en kenning for jordskælv, den uoverkommelige fjende fra Jordens Indre. Det er derfor Beowulf angriber "under (den) højsatte sten" (i virkeligheden en bautasten - rune- eller billedsten).

Krigsråbene findes også som jagt-råb og sø-råb. Her er et par styks til:

Hōa, Hó, Hoo, Sohou, Taho, Ahoy


"Hó" er iflg. Oldnordisk Ordbog "faarehyrdernes raab". Ordet siges for at kalde dyrene sammen.

Ordet ”Sohou!” findes på engelske seglstempler fra 12-1300 tallet e.Kr. med hunde og harer (bliver til bydelen SoHo i London), og som ”Taho!” i forbindelse med hjortejagt, i dag ”Tallyho!”.

Søens folk har brugt ordet "Ahoy", der direkte må have betydet "højere", men som krigsråb har været opfattet som "fremad".

Jeg (og Julemanden) bruger stadig det olddanske "hoo" til min hund og hest i betydningen "fremad".

I Rolandskvadet (La Chanson de Rolant) fra år 1098 e.Kr. er Karl Den Store/Charlemagne’s sværd navngivet det oldfranske "Joiuse" (Glædesfuld) efter samtidens krigsråb ”Monjoie!" (sætning 2509) eller ”my joy/min glæde”.


mvh

Flemming

[Fredrik Andersson]

Förmodligen användes samma vrål när man anföll år 980 som när vi anfaller 2010: Aaaaaaaaaargh!