Läser vi Ynglingatal så kan vi notera att fem kungadynastier ska ha styrt i Uppsala från slutat av folkvandringstid och början av vendeltid. De uttjatade kungar vi talar om är Ane den gamle, Egil, Ottar, Adils och Östen. I Beowulf så nämns tre av dessa, nämligen Egil, Ottar och Adils. Denna samstämmighet gör att många forskare antar att det är verkliga personer. Och enligt källorna så kan man då ungefärligen säga när Ottar ska ha dött. Han nämns i Beowulf som Ongenbeow (Angantyr) och det var den danske kungen Hygelac som vållade hans död. Hygelac själv påstås av frisiska källor ska ha utfört sin sista strid omkring 516. Därmed bör Ottar ha dött strax innan, om vi ska förlita oss på källorna vill säga.
Sune Lindqvist grävde i högen år 1914 och 1916. År 1917 presenterade han resultatet i Fornvännen och 1936 i sitt berömda verk ”Uppsala högar och Ottarshögen”. Under senare år har fynden i omgångar granskats vidare av laborativarkeologer, bland annat professor Birgit Arrhenius. Riksantikvarieämbetet gjorde 2003 ett röjningsarbete av högen och omkringliggande område. Vid detta tillfälle gick man också igenom fyndmaterialet och man konsulterade då osteologer. Sammantaget kan man konstatera detta: högen har varit utsatt för minst tjugo plundringar. De första gjordes troligen redan kort tid efter att högen hade anlagts. Förutom att tjäna som sista viloplats åt de döda, kom den även att vara en tingshög eftersom formen är en stympad kon, precis som tingshögen i Gamla Uppsala. Vid utgrävningen hittade man flera solidusmynt (präglat för kejsar Basiliscus i Konstantinopel år 476 eller 477), guldten, jämnt avspetsad åt ömse ändar, troligen s.k. betalningsguld. Tre bitar slät silverplåt, flera nitar (möjligen från en båt) bältesbeslag (likadana har deponerats i offerplatsen i Finnestorp i Västergötland. Se Bengt Nordqvist RAÄ. Värt att nämna är ju att Ynglingasagan säger att bl.a. Aun och Ottars son härjade i Västergötland), delar av en tvåfärgad glasbägare, krukskärvor, spelbrickor, benkam med fodral, björnklor (troligen från den björnfäll som de döda var inlindade i), brända ben – från både en man och en kvinna – som fanns i ett 20 cm högt träspann med förgyllda bronsband omkring sig. De andra benresterna är rester av minst två hundar, en gris, en ko och ett lamm.
Utifrån själva gravskicket och så menar då Lindqvist att Ottarshögen påminner mycket om de stora gravhögarna i Uppsala. De tre stora gravarna i Gamla Uppsala dateras från tidigt 500-tal till slutet av 500-talet eller början av 600-talet. Detta skulle då, tillsammans med Ottarshögen, passa väl in med de litterära källorna. Birger Nerman skäl för att tro att Ottarshögen är rest efter den Ottar som nämns i Ynglingasagan är att högen dateras mellan den äldsta och yngsta av högarna i Uppsala. Så här säger Lindqvist i sin uppsatts i Fornvännen:
Frånsett Frö, som förlorar sig i sagans dunkel, och en dansk konung, som en kort tid härskat i Gamla Uppsala, är det endast tre konungar, som enligt Snorre blivit höglagda därstädes, nämligen Aun, Egil och Adils d. v. s. Ottars farfar, far och son. De bekanta, i rad liggande "Kungshögarna" i Gamla Uppsala äro ju också tre.
Otto von Friesen kunde spåra namnet Ottörshögen tillbaks till 1600-talet. Karl Xl:s förmyndare ska ha gjort rannsakningar över Sveriges antikviteter under 1660- och 1670-talet och i en av anteckningarna så står det:
att "jordehögar finnas här månge, menn besynnerligen widh Hussby en stor jordehögh, som heeter Ottars högen
Birgit Arrhenius (i kungl.vitt.hist.antikv. årsbok. 2004) anser dock utifrån solidusmynten att de gravlagda istället var allierade med Uppsaladyndastin. Kungen gav enligt henne de allierade mynt som bevis för deras trohet. Arrhenius har i omgångar studerat Vendelområdet och kan utifrån det arkeologiska fynd, fosfatkarteringar och bebyggelselämningar se att området har fått ett tillskott av människor utifrån, en nykolonisation så att säga. Uppsalakungen ska alltså ha utnyttjat gamla hövdingedömen och för att utöka sitt rike och placerat en av sina egna män där. Dessa lydkungar borde dock ha varit rätt så självständiga ändå. Ottarshögen som ju är byggd som en tingsplats vittnar om detta. Vidare anser Arrhenius att Vendel med Ottarshögen är en del i upprättandet av en ny sorts territoriell indelning som senare mynnar ut i hundare. Äldre lokala regioner kom mer och mer att ingå i ett större nätverk av områden med en kung i centrum. Det är så hon uppfattar Gamla Uppsalas allt större betydelse under slutet av folkvandringstid och tidig Vendeltid.
Med detta så ska man alltså inte se Ottarshögen separat, skilt från högarna i Uppsala och då är vi tillbaks till Snorres uppgifter i alla fall om att de berömda ynglingakungarna som ligger begravda där. Snorre kan inte utifrån Ynglingatal se att Ottar blev begravd vid Husaby i Vendel. I Ynglingasagan står det ingenstans att Ottars kropp sändes tillbaks till svearna. Det var en träkråka de fick och där av hans öknamn. Att Ottar blev begravd i den stora Vendelhögen är en lokal tradition, om än gammal tydligen.
