Sidan
http://www.geocities.com/forfader/svens ... raket.html
påstår bara att man talade ett annat språk än indo-europeiska i den här delen av världen innan ett indo-europeiskt språk kom hit. Detta stämmer säkert.
Sidan du först åberopade påstår att ett folk som från början talade "keltiska" som senare genom fenniskt (någon sorts ur-finska i författarens terminologi) inflytande utvecklades (det var alltså inte fråga om något språkbyte, utan språkutveckling) till germanska. Som det uttrycks på sidan:
"Ja, senast i slutet av stenåldern under hällkistkulturen kan uppemot hälften om inte mer av ordförrådet i det ursprungligen keltiska språket ha bestått av fenniska ord. Någonstans i detta skede började fenniskan påverka den keltiska grammatiken och satte därmed definitivt igång en fornskandinavisk språklig utvecklingslinje." (
http://www.taurnet.se/fisvens2.htm)
Hur stödjer han då denna teori? Han har två argument: pronomet
han/hon och verbet
vara.
1. Att
han är ett typiskt nordiskt ord är riktigt, orden är inte fullståndigt förklarade (Våre arveord tar till exempel inte ens upp
han). Lösningen som både SAOB och Svensk etymologisk ordbok tar upp är att det är att binda samman med got. pron.
jains 'den där' (j- faller i alla nordiska ord, och h- tillförs analogiskt efter andra pronomialstammar med h-). Ta detta med en nypa salt, det är inte modern forskning. Mycket riktigt låter de mycket lika finskans
hän 'han, hon'. Man kan inte sluta sig till genetiskt släktskap på grund av ett ord, man måste leta efter systematiska likheter som inte kan förklaras på annat sätt (i den indo-europeiska språkfamiljen är avljud (sitta-satt-suttit) en sådan systematisk likhet).
Att
hane och
hona, som det påstås på sidan, kan kopplas ihop med
han/hon stämmer inte (om någon är intresserad av varför, skicka ett PM så förklarar jag, annars får ni lita på mig).
2. Att
vara skulle vara bildat analogt efter finskans
olla 'att vara' är också osannolikt. Böjningen av
vara är ihopsatt av flera olika paradigm, det rör sig inte om att man slutade använda det keltiska ordet (som är besläktat med eng.
be, sv.
bygga etc):
a.
vara <PIE *H
2WES 'vistas, tillbringa natten', jfr vedisk skr. pres.
vásati 'han vistas, övernattar', grek. pres.
iaúō 'han övernattar'.
b.
är <PIE *H
1ES 'vara', jfr vedisk skr. pres.
ásti 'han är', grek. pres.
estí 'han är', got. pres. ist 'han är'.
c. I tyskan/engelskan även
(ich) bin/
to be <PIE *BhWEH
2 'växa, stå upp, bli', jfr. vedisk skr. pres.
bhávati 'han blir, är', grek. perfekt
pephúasi 'de är vuxna' (<- *'de har vuxit').
Fara är inte besläktat med
vara, de bara ser lika ut.
Det farliga med en sån här agrumentation är att de stöds med dessa svaga argument, och dessutom garderas med citat som:
"Särskilt svenskan men också de övriga skandinaviska språken har en benägenhet att byta ut stora delar av ordförrådet vid sådana förändringar. Vid dem skulle det mesta av det finska arvet i ordförrådet ha försvunnit och ersatts av andra ord som man, dels själv konstruerade ur de behov som sociala förändringar gav upphov till, dels lånade från forntyskan." (
http://www.taurnet.se/fisvens2.htm)
Hur vet man att finskan påverkade så mycket om "det mesta av det finska arvet i ordförrådet" byttes ut? Borde inte just det faktum att de försvann innan man hade en skriftlig kultur omöjliggöra just den vetenskapliga ståndpunkten att det varit så, just i brist på bevis?
Ytterligare starka skäl att misstro teorin är följande:
germanska (i den traditionella meningen) och keltiska språk (dito) genomgick olika ljudförändringar (det är ju till stor del de som definierar keltiska resp. germanska). Om nu germanska härstammar från keltiska, med finsk påverkan däremellan så borde samma ljudförändringar som keltiskan genomgick ha genomgått germanskan. Är det så?
Så här skriver Patrick Sims-Williams i The Celtic Languages (i:
The indo-european languages) s. 347:
"Despite its dubious origin, the term 'Celtic' remains a useful label for a distinct label of IE [Indo-european] languages. The phonologial and lexical similarities between Gaulish, Brythonic and Gaelic are illustrated by the above forms Augustidunum (i.e. Gaulish *-dūnon) and Vernemetis (i.e. Gaulish *Wernemeton). With the first compare OIr [Old Irish] dún 'fort', Old Breton din gl. 'arx', Cornish dyn OW [Old Welsh] din (note /u:/ > /y:/ > /i:/ in Brythonic). These Celtic congnates are distinct from the Germanic cognates such as Engl. tūn (> Modern Eng. town) in not showing the effect of Grimm's Law"
Klusilutveckling i standardkeltiskan:
Första stadiet (kentum-språkstadium, d.v.s. att de palatala och velara klusilerna hade gått samman):
- p, t, k, kw
b, d, g, gw
bh, dh, gh, gwh
Andra stadiet:
gw och b > b; alla aspirerade klusiler deaspireras: bh, dh, gh, gwh > b, d, g, gw
2 (ett nytt gw kommer alltså, gw
2); p försvinner. I vissa keltiska varieteter utvecklas kw > p
2, i de andra kvarstår det. Vi får alltså systemet:
- [p2], t, k, [kw]
b, d, g, gw2
Samma uppställning för de germanska språken är:
- f, þ, χ, χw
p, t, k, kw
b ß, d đ, g γ, γw (w?)
I alla germanska språk verkar också en ljudlag som brukar kallas Verners lag, som förändrar tonlösa klusiler till tonanade frikativor, om den indo-europeiska accenten låg efter klusilen (detta förklarar ord som
över <*
(s)upér(i) (*-p- > -ß- > -v-, och inte till väntade **-f-, som i fader).
Som synes är resultatet helt annorlunda i germanska språk, vi har till exempel en annan utveckling av IE *p än keltiskan som är svår att förklara om germanskan sägs ha utvecklats ur keltiskan.
Ni får ursäkta om det blir luddigt och för detaljerat, men det känns lite som om någon frågade hur vi kan veta att jorden är rund. Alla vet det(kanske är detta lite mindre välkänt), men det kan kännas svårt att bevisa sådant som man tar för självklart .
Men jag tycker det var helt rimligt att kräva mig på en förklaring, jag hade bara hoppats slippa skriva allt det här men nu blev jag tvungen. Är något oklart så ska jag gärna försöka reda ut det.