Betydelsen hos ordet viking

Diskussioner kring händelser under nordisk forntid & vikingatid. Värd: Ralf Palmgren
Användarvisningsbild
barzam
Medlem
Inlägg: 576
Blev medlem: 29 okt 2002 00:51
Ort: Uppsala

Inläggav barzam » 29 jul 2004 12:09

Teodric skrev:Ska också passa på och rätta mig själv - citatet jag drog fram med wicingum är från rad 58-59, inget annat. Rad 45-49 är också lite intressanta i sammanhanget,
Hroþwulf ond Hroðgar heoldon lengest
sibbe ætsomne suhtorfædran,
siþþan hy forwræcon wicinga cynn
ond Ingeldes ord forbigdan,
forheowan æt Heorote Heaðobeardna þrym.



Just wicinga kynn 'vikingarnas ätt' tyder starkt på att vikingarna ursprungligen var ett folk och inte en sysselsättning.

Christer Samuelsson
Medlem
Inlägg: 1031
Blev medlem: 25 okt 2002 15:49
Ort: Wilattunge

Inläggav Christer Samuelsson » 29 jul 2004 12:12

Wilmer T
Adam av Bremen omnämns nordborna hellre som Nordmän, vilket ursprungligen skall ha syftat på männen norr om Danmark.
Viking förekommer såvitt jag minns inte alls hos Adam på 1070-talet


Det här är inte bra Wilmer, det är riktigt illa. Citat "Viking förekommer såvitt jag minns inte alls hos Adam."

Jag kan upplysa dej om att du minns fel! I bok 4 kapitel 5 och 6 upplyser oss Magister Adam om följande:
Kapitel 5 slutar"

I öster vetter den mot en utskjutande del av Skåne där samhället Lund ligger. ( Såvitt jag känner till, är du från Lund och det vore väl konstigt om du inte kännde till detta)

Så fortsätter Kapitel 6

"Där finns gott om guld som samlats genom sjörövarfärder Dessa sjörövare som innevånarna kallar vikingar, (Viconges) våra landsmän däremot Askomaner...

Kan vi vara överens om att Adam faktiskt omnämner Vikingar, eller har Tore Nyberg även falsifiserat detta?
Undrar
Christer Samuelsson.

Användarvisningsbild
WilmerT
Medlem
Inlägg: 255
Blev medlem: 09 jul 2003 21:53
Ort: Metropolis Civitas Lund

Inläggav WilmerT » 29 jul 2004 12:43

Christer Samuelsson skrev:Wilmer T
Adam av Bremen omnämns nordborna hellre som Nordmän, vilket ursprungligen skall ha syftat på männen norr om Danmark.
Viking förekommer såvitt jag minns inte alls hos Adam på 1070-talet

[...]
Jag kan upplysa dej om att du minns fel!

Som vän Christer snabbt påpekade, Adam omnämner förvisst vikingar


Intresant!
Adam talar om de boende i norr, alltså Danerna och deras likar.
Skrivningen i Bok IV-6 kan tydas såsom att det gäller de boende i Skåne. Tyvärr är just det avsnittet utelämnat i min summering av Adam (måste åtgärdas :-) ) men vikingarna omnämns av Adam utan tvekan såsom skattskyldiga till kungen "för rätten att få plundra de boende kring havet" - vilket nog måste tolkas som Östersjön, det slaviska havet.
Det troliga är att Adam skall tolkas som att det är ett privilegium för alla boende i Danavälde - att plundra utbölingar i deras hemland, mot att man betalar kungen skatt. Men Adam noterar också att de missbrukar friheten mot fiender och lika gärna plundrar sina egna landsmän...

Slutsats:
Begreppet vikingar gäller på 1070-talet inte enbart boedne kring Viken.
Vilket inte hindrar att detta likväl är dess ursprung - danske kungen hade ju sina anspråk på Norge främst knutet till Viken.

/Wilmer T

Användarvisningsbild
frodeh
Medlem
Inlägg: 1200
Blev medlem: 08 apr 2002 13:21
Ort: Norge

Inläggav frodeh » 29 jul 2004 18:08

WilmerT skrev:
Christer Samuelsson skrev:Wilmer T
Adam av Bremen omnämns nordborna hellre som Nordmän, vilket ursprungligen skall ha syftat på männen norr om Danmark.
Viking förekommer såvitt jag minns inte alls hos Adam på 1070-talet

[...]
Jag kan upplysa dej om att du minns fel!

Som vän Christer snabbt påpekade, Adam omnämner förvisst vikingar


Intresant!
Adam talar om de boende i norr, alltså Danerna och deras likar.
Skrivningen i Bok IV-6 kan tydas såsom att det gäller de boende i Skåne. Tyvärr är just det avsnittet utelämnat i min summering av Adam (måste åtgärdas :-) ) men vikingarna omnämns av Adam utan tvekan såsom skattskyldiga till kungen "för rätten att få plundra de boende kring havet" - vilket nog måste tolkas som Östersjön, det slaviska havet.
Det troliga är att Adam skall tolkas som att det är ett privilegium för alla boende i Danavälde - att plundra utbölingar i deras hemland, mot att man betalar kungen skatt. Men Adam noterar också att de missbrukar friheten mot fiender och lika gärna plundrar sina egna landsmän...

Slutsats:
Begreppet vikingar gäller på 1070-talet inte enbart boedne kring Viken.
Vilket inte hindrar att detta likväl är dess ursprung - danske kungen hade ju sina anspråk på Norge främst knutet till Viken.

/Wilmer T


Jeg er ikke sikker på hvor mye lenger man kan komme i dette spørsmålet, men her er en oversettelse av widsith til den som etterlyste det. Jeg skal også nevne at jeg har sett widsith nokså usikkert datert til 975, ref. http://www.litencyc.com/php/sworks.php? ... e&UID=8789

Widsith oversatt av Douglas Killings:

Kod: Markera allt

[quote]Thus Widsith spoke, revealing a treasury of words,
     he to the greatest degree of the tribes over the Earth,
     and its peoples have traveled through; often he in the hall
                         received,
     valuable treasures.  He from the Myrgings
5    his noble blood sprang.  He with Ealhhilde,
     the beloved peace-weaver, was on a journey,
     the Victory King's village they sought
     to the East of Angle, Eormanric,
     the angry and traitorous.  Thus he spoke these many words:
10   "Many people have I talked to, rulers mighty in power!
     Obliged these people are in virtuous conduct to live,
     one earl after another their country to rule,
     he who his throne wishes it to prosper!
     There was Hwala for a while the most noble,
15   and Alexander's entire kingdom
     as well as his kin, and he was the most that thrived
     which I have often on this Earth have heard reports of.
     Attila ruled the Huns, Eormanric the Goths,
     Becca the Banings, the Burgundians by Gifica.
20   Casere ruled the Creeks and Caelic the Finns,
     Hagena the Holm-Riggs and Heoden the Gloms.
     Witta ruled the Swaefe, Wada the Halsings,
     Meaca the Myrgings, Mearchealf the Hundings.
     Theodric ruled the Franks, Thyle the Rondings,
25   Breoca the Brondings, Billing the Werns.
     Oswine ruled the Eow and the Eats by Getwulf,
     Finn Folcwalding the Frisian-kin.
     Sigehere the longest of the Sea-Danes ruled,
     Hnaef the Hocings, Helm the Wulfings,
30   Wald the Woings, Wod the Thurings,
     Saeferth the Sycgs, the Swedes by Ongendtheow,
     Sceafthere the Ymbers, Sceafa the Longbeards,
     Hun the Haetwars and Holen the Wrosns.
     Hringweald was called the war-chief King.
35   Offa ruled the Angle, Alewih the Danes;
     he was that man who was the bravest of all;
     however he over Offa in valor did not pass,
     for Offa forged first among men,
     when he was but a boy, most of his nation.
40   No one of his time was in valor mightier
     on the battlefield.  Once with his sword
     he gained the mark of excellence with Myrgings
     by Fifeldor; his ground held afterwards
     by Angles and Swaefe, so Offa could strike.
45  Hrothwulf and Hrothgar held the longest
     peace together, uncle and nephew,
     after they repulsed the Viking-kin
     and Ingeldes to the spear-point bowed down,
     hewn to pieces at Heorot the Heatho-Beard's army
50 Therefore I passed through many foreign lands
     and through spacious ground.  Good and evil
     there I became acquainted with while my native country was remote,
     tho my kinsman's spirit followed from afar.
     Forwith that I may sing and to tell my tale,
55  before this illustrious host in the Mead-hall,
     how my noble patrons chose to reward me.
     I was with the Huns and with Hreth-Goths,
     with Swedes and with Geats and with South-Danes.
     With the Ven I was and with Vendels and with Vikings
60   With the Gepids I was and with Wends and with Gefflegs.
     With the Angles I was and with Swaefe and with Aenenes.
     With the Saxons I was and with Sycgs and with swordsmen.
     With the whalemen I was and with Deans and with Heatho-Reams.
     With the Thyring I was and with the Throwen,
65   and with Burgundy, for there I received a ring:
     there Guthere gave to me a bright treasure,
     to reward my songs.  No paltry King was he!
     With the Franks I was and with Frisians and with Frumtings.
     With the Rugians I was and with Gloms and with Rome-Welsh.
70   So too I was in Italy with Aelfwine,
     he had of all mankind, to my knowledge,
     the easiest hand for praise to strive after,
     encouraging generously the giving out of rings,
     and a brilliant ring I was given, the child of Eadwin!
75   With the Saracens I was and with Serings.
     With the Creeks I was and with Finns and with Ceaser,
     he who a festive city of powerful might possessed,
     riches and female slaves and Rome the great.
     With the Scots I was and with Picts and with Scride-Finns.
80   With the Lidwicings I was and with Leons and with Longbeards,
     with heathens and with heroes and with Hundings.
     With the Isrealites I was and with Exsyringians,
     with Hebrews and with Indians and with Egyptians.
     With the Moides I was and with Persians and with Myrgings
85   and with Mofdings against the Myrgings,
     and with Amothings.  With the East-Thyrings I was
     and with Eols and with Ists and Idumings.
     And I was with Eormanrice for some time,
     there to me the Goth king strove to be good;
90   he to me an ornament passed over, that founder of cities,
     which therein was worth six-hundred in pure refined gold,
     were the treasure portioned in a count of shillings;
     this I to Eadgils the possession gave,
     my protecting lord, when I to my dear home approached
95   with the reward, and there he to me some land passed over
     in my father's native country, this ruler of the Myrginga.
     And to me then Ealhhild another ring was given,
     that noble queen, daughter of Eadwin.
     So that her pleasant praise would extend through many lands,
100  I in song sang the praises of her,
     wherein I under the brilliant [sky?] knew this great
     woman ornamented with gold and dispensing gifts.
     This with Scilling I declared in a clear voice
     for the benefit of my noble lord and in great song,
105  loud and noisy was the harp that made me sound melodious,
     and afterwards many men of spirits that were splendid
     spoke words, that of all they were acquainted with,
     it was never in song better proclaimed.
     After that I passed through the entire realm of the Goths,
110  seeking I companions that were of the best variety;
     such was the household of Eormanric.
     Hethca sought I and Beadeca and the Herelings,
     Emerca sought I and Fridla and the East Gotans,
     wise and good, the father of Unwen.
115  Secca sought I and Becca, Seafola and Theodric,
     Heathoric and Sifeca Hlithe and Incgentheow.
     Eadwin sought I and Elsa, Aegelmund and Hungar,
     and that stately company of the With-Myrgings.
     Wulfhere sought I and Wyrmhere; often there foul conflict was
                         not given up,
120  for that quick army was harsh with sword
     around Vistula-wood where wearily they shielded
     their old country from Attila's people.
     Raedhere sought I and Rondhere, Rumstan and Gislhere,
     Withergield and Freotheric, Wudga and Hama;
125  not that these comrades were the worst,
     though I in the last place name in this song.
     Often from that group hissing in flight
     yelled the spear at fierce people;
     pressing their rule to the gilded gold
130  of men and women, where Wudga and Hama.
     So therefore I found at festivals out there on the cart,
     that he who is the most beloved to country-dwellers
     is one who is good to his heroes strong
     whilst he posses his land, as long as he there lives."
135  Thus it is the course of bards to shape and to change into
                         words
     the splendor of men through-out the many lands,
     profiting from what they say, and speaking words of glory,
     traveling South or North they meet
     recounting wisdom and giving praise,
140  before the retainers set up before authority,
     their fame grows, until all departs,
     light and life together; he works for this glory,
     for beneath the heavens this glory is permanent[/quote]
.

Användarvisningsbild
Dan Koehl
Medlem
Inlägg: 1602
Blev medlem: 19 sep 2002 00:38
Ort: Ljusterö

Inläggav Dan Koehl » 01 dec 2004 11:59

barzam skrev:Såhär är runinskriften (i Rundatas normaliserade språkform):
Tola let ræisa stæin þennsa at sun sinn Harald, broður Ingvars. ÞæiR foru drængila fiarri at gulli ok austarla ærni gafu, dou sunnarla a Særklandi.

Alltså: "Tola lät resa denna sten eftersin sån Harald, Ingvars bror. De for manligt till fjärran [land] efter guld och i öster gav de [mat] åt örnen [alltså gav sig själva åt örnen, metafor för att dö], de dog söderut i Särkland".
.


Barzam, oftast tillerkänner jag dig expertis i dessa fragor.

men ifraga om ''gav örnen föda'' har jag sett förklaringar pa det motsatta förhallandet, nämligen att man pa slagfält dräpte fienden, och pa detta sätt gav örnen föda. jag är tveksam till att det betyder ''att dö''.

Användarvisningsbild
Dan Koehl
Medlem
Inlägg: 1602
Blev medlem: 19 sep 2002 00:38
Ort: Ljusterö

Inläggav Dan Koehl » 01 dec 2004 15:36

jag gör vad jag kan för att rensa saväl svenska wikipedias artikel om vikingar som den engelska. Avsikte är att rensa ut allt sadant som hör generell skandinavisk kultur till, och att sidorna om vikingar speglar dessa - vikingar och inget annat än vikingar.

det vore tacknämligt om kunniga skalmän ville hjälpa mig i detta behjärtansvärda värv.

Bad sidor har diskussionssidor där man bör uppna konsensus innan artiklarna skrivs om.

svenska: http://sv.wikipedia.org/wiki/Diskussion:Viking

engelska diskussionen: http://en.wikipedia.org/wiki/Talk:Viking

Användarvisningsbild
sibiriska tigern
Medlem
Inlägg: 581
Blev medlem: 13 maj 2004 14:56
Ort: Lund

Re: Betydelsen hos ordet viking

Inläggav sibiriska tigern » 09 dec 2004 11:39

barzam skrev:Den vanliga teorin förklarar ordet som en avledning av v?k f. 'vik'. I sådana fall får *v?k-inga- grundbetydelsen 'den som hör till en vik' (jfr betydelsen hos släkting etc.).


Olaus Magnus hävdar att de gamla landskapen som kallas Leder, Lister och Vik var förr konungariken. Den saken kan diskuteras, men om de varit gamla landskapsnamn kan ju viking på runstenar referera till person från Vik (såsom smålänning, norrlänning refererar person från småland, norrland). Det kan ju hända att den moderna språkforskningen har annorlunda tolkning, där viking nu anses betyda viking=sjörövare och inte person från Vik. Jag har faktiskt inte tänkt på att ordet viking förekommer på runstenar förrän ni skrev det här för det gör det ju faktiskt.

Jämför t.ex. hur Nationalencyklopeding behandlar orden viking och leding; man skulle nästan tro att de borde betyda samma sak? Vidare, kan vitaliner=heltids-sjörövare fått stå som modell för vår moderna tolkning av viking=sjörövare, eller kan det vara samma sak?

Användarvisningsbild
Dan Koehl
Medlem
Inlägg: 1602
Blev medlem: 19 sep 2002 00:38
Ort: Ljusterö

Re: Betydelsen hos ordet viking

Inläggav Dan Koehl » 09 dec 2004 12:24

elof skrev:Det kan ju hända att den moderna språkforskningen har annorlunda tolkning, där viking nu anses betyda viking=sjörövare och inte person från Vik. ...Vidare, kan vitaliner=heltids-sjörövare fått stå som modell för vår moderna tolkning av viking=sjörövare, eller kan det vara samma sak?


Widsith ger indikation om geografiskt omrade, Adam av Bremen att det var sjörövare. Ingen av dessa är dock särskilt modern, Widsith brukar anges som 500-600, Adam av Bremen samtida med Sven tveskägg.

Användarvisningsbild
sibiriska tigern
Medlem
Inlägg: 581
Blev medlem: 13 maj 2004 14:56
Ort: Lund

Inläggav sibiriska tigern » 09 dec 2004 14:56

Det känns som Led[vik]ing (ledung, sjökrigsorganisation), List[vik]ing (ingen definition) och Viking (sjörövare) snarare skulle referera till en individ från något av områderna Leder, Lister och Viker samt att Viking har två betydelser: specifikt för person från Viker men även generellt för någon slags krigs- eller handelsorganisation. Hmm...

Användarvisningsbild
Dan Koehl
Medlem
Inlägg: 1602
Blev medlem: 19 sep 2002 00:38
Ort: Ljusterö

Inläggav Dan Koehl » 09 dec 2004 17:16

pa http://da.wikipedia.org/wiki/Diskussion:Viking hävdar nagon (osäker pa vem):

danska wikipedian skrev:Lidwicingum, Lid- er en konges følge, så vikingerne må her være nogen rejsende krigere som følger en konge.

Christer Samuelsson
Medlem
Inlägg: 1031
Blev medlem: 25 okt 2002 15:49
Ort: Wilattunge

Inläggav Christer Samuelsson » 21 dec 2004 21:17

Dan Koehl skrev:pa http://da.wikipedia.org/wiki/Diskussion:Viking hävdar nagon (osäker pa vem):

danska wikipedian skrev:Lidwicingum, Lid- er en konges følge, så vikingerne må her være nogen rejsende krigere som følger en konge.

Snälla pojkar, jag skall ge mej på detta när min jul klingat av.
Njut friden och God Jul
Christer Samuelsson

Användarvisningsbild
Olof Ekström
Medlem
Inlägg: 739
Blev medlem: 03 sep 2003 15:36
Ort: Bälinge, Uppland och Östergötland

Inläggav Olof Ekström » 21 dec 2004 22:49

Skulle inte förvåna mig om "lid" är detsamma som "led" i ledungen, alltså uppbådat i tjänst. Ledungen blir "de som leds (av kungen)", lidvikingar blir vikingar i någons tjänst. Känns både naturligt och enkelt tycker jag - men det är förstås helt och hållet en gissning. Men det för en inte närmare grundbetydelsen av "viking".

Christer Samuelsson
Medlem
Inlägg: 1031
Blev medlem: 25 okt 2002 15:49
Ort: Wilattunge

Inläggav Christer Samuelsson » 12 jan 2005 09:29

Jag kanske inte borde skriva detta, eftersom jag tänkt redogöra för vad Adam av Bremen skriver utan att ha hans Gesta tillhands. Kanhända blir det fel i detaljer men i huvudsak rätt ändå, ni får väl rätta mej om det blir för galet.
Till att börja skall man komma ihåg att Adams bok är en kyrkopolitisk kampskrift. Han försöker bättra på sitt stifts solkiga rykte samt att påskina att det är Hamburg Bremen som kristnat Skandinavien, något som är långtifrån säkert. Så när Adam skriver ” Dom kallar sig Vikingar, men vi kallar dom för Askomanner. Så får man fråga sig är det bra eller dåligt för Adams stift att dessa sjörövare kallar sig Vikingar, såvitt jag kan förstå torde det inte spela någon roll. I den aspekten finner jag ingen anledning att misstro honom.
Man behöver även fråga sig kan han missuppfattat det hela? Knappast, han kan relatera till Askomanner och han inhämtar sina uppgifter från den danska kungen Sven Estridsson, han borde ha någon koll på vad som finns i Skåne.
Om man går till Adams Andra Bok, beskriver han på något ställe hur hans stift under 800 talet förhärjats av Nordmännen å det ohyggligaste, Han kallar dem ömsom Daner götar och Sveoner, men aldrig Vikingar. Det är värt att notera.
Jag noterar även att Barzam skriver:

”Just wicinga kynn 'vikingarnas ätt' tyder starkt på att vikingarna ursprungligen var ett folk och inte en sysselsättning.”

Efter mitt besök på det s.k.vikingamuseet i York ”Jorvik centre” fick man en hel del att fundera på. De flesta spåren efter skandinaverna i Jorvik är byggnader, samt hantverk, framför allt svarvade träföremål. T.o.m. en svegsvarv finns utställd och en hel del fat och skålar de flesta hårt angripna av tidens tand. Var det alltså träsvarvare och andra hantverkare som utkrävde s.k. danagälder och släpade hem avsevärda rikedomar? Det är knappast rimligt. Minns jag nu rätt fanns det även dokumenterat en del fortifikationer kring Jorvik.
Jag har inte funderat igenom saken ordentligt så någon hypotes vågar jag inte ställa upp, men man kan fråga sig följande:

Fanns i Skandinavien under yngre järnålder en ätt eller varför inte en typ maffia som verkligen kallde sig vikingar, som var väl så socialt accepterade och levde i symbios med övriga skandinaver. När jag skriver Maffia så menar jag typ Sopranos eller så. Jag menar då en kärna av maffiosos som de facto kallade sig för vikingar, men som acepterade att även ”vanliga” skandinaver deltog i diverse röverier och terrorverksamhet. Därav de som ”dött i viking”. Jag tycker man anar konturena av något dylikt, men att belägga saken kan jag inte göra.
Hälsningar
Christer Samuelsson.

Tillägg den 24/1
Jag läser i http://www.etymonline.com/index.php?

Viking.
a historical revival, 1807, as vikingr; modern spelling from 1840. Not used in M.E., but in O.N. as vikingr, possibly with the sense of "one who came from the fjords," from vik "creek, inlet." But O.E. wicing and O.Fris. wizing are almost 300 years older, and probably derive from wic "village, camp" (temporary camps were a feature of the Viking raids), related to L. vicus "village, habitation" (see villa). The connection between the O.N. and O.E. words is still much debated. The period of Viking activity was roughly 8c. to 11c. In the Anglo-Saxon Chronicle, the raiding armies generally were referred to as þa Deniscan "the Danes," while those who settled in England were identified by their place of settlement.

Vilket kanske inte är så sensationellt, men man blir här påmind om den fantastiska källa som the Anglo-Saxon Chronicle är. Det är historiska årsböcker och till dessa refereras alltför sällan.

//CS

Jørn Løset
Medlem
Inlägg: 2
Blev medlem: 01 feb 2005 15:36
Ort: Volda, Norge

Viking etymologi

Inläggav Jørn Løset » 01 feb 2005 16:05

Jeg vil foreslå en helt annen teori om opprinnelsen til ordet "viking".

Ordet er langt eldre enn vikingtiden, og kan være så gammelt at det blir en avsporing å lete etter en angelsaksisk opprinnelse. Jeg tror "viking" har opprinnelse i navigasjon til sjøs og bruk av landemerker langs kysten av dagens Sverige og Norge. Hvis jeg har rett, så kommer viking av indo-europeisk "weik" som betyr å bøye. "Viken" er der kystlinjen bøyer seg.

Jeg har skrevet en del om dette på min hjemmeside om vikingskip http://home.online.no/~joeolavl/viking/viking_etymologi.htm

Jeg siterer her en del fra denne siden, men hopper her over innledningen:

"Viken" - en ledetråd?

Snorre Sturlason bruker den geografiske benevnelsen "Viken" om området rundt utløpet av Oslofjorden, dvs. kystområdene i dagens Vestfold, Østfold og nordvestlige deler av svenske Bohuslän. Bruken av Viken som stedsnavn virker sikker fra Snorre sin side. Det tyder på at navnet Viken er vel etablert lenge før Snorre sin levetid og trolig også er langt eldre enn den tidsepoken han skriver om i sagaene.
Caplex oppgir "menn fra Viken" som opphav til "viking", men går ikke nærmere inn på sammenhengen. Siden Viken som stedsnavn er eldre enn vikingtiden, må vi gå enda lenger tilbake i tid for å finne opprinnelsen.

Goldsmith skriver i sin artikkel at det latinske prefikset "vic-" innleder ord som betegner en eller annen form for midlertidighet, skifte av tilstand eller noe som erstatter noe annet. Også i engelsk, fransk og nordiske språk brukes "vic-" på samme måte. For eksempel i vikar, som er en midlertidig stedfortreder for en annen. Engelsk "victory" betyr seier, dvs. maktskifte. Navnet Victor er en avledning av dette og betyr seierherre.

Widsith - eldste skriftlige kilde

Det angelsaksiske diktet Widsith regnes som den eldste skiftlige kilde der ordet "viking" forekommer. Widsith ble skrevet på 500 eller 600-tallet, altså flere hundre år før vi regner at vikingtiden begynte. I Widsith beskriver jeg-personen en reise gjennom Europa og Lilleasia, med oppramsing av en lang rekke stammer (folk) og deres høvdinger. Et stykke ut i diktet nevnes en del nord-europeiske folkeslag, og blant dem vikingene:

"...Jeg var med hunnerne og de ærerike goterne,
med svearne og med gøtene og med syd-danene.
Jeg var med wenlas, waenerne og vikingene (Wicingas)...
"

Svear, gøter og syd-daner er lette å plassere geografisk i dagens Sverige og Danmark. Wenlas er muligens området som Snorre senere kalte Vendland, altså langs Østersjøkysten i dagens Polen. Waenerne bringer tankene til området rundt den store innsjøen Vänern i Sverige. Andre referanser i Widsith tyder på at selv om diktet ble forfattet i overgangen fra folkevandringstid til merovingertid, så inneholder det en rekke referanser til romertid og tidlig folkevandringstid.
Widsith på engelsk og i undertegnedes norske oversettelse.

En "viking"-stamme i Viken?

Etter mitt syn virker det sannsynlig at vikingene som det refereres til i Widsith skal plasseres i det området som Snorre senere kalte Viken. Med andre ord kan Viken ha vært befolket av en stamme som vide var kjent som "vikinger" lenge før selve vikingtiden tok til, kanskje allerede før folkevandringstiden. Jeg antar i det videre at det faktisk var slik.
Men det er et langt sprang fra disse "urvikingene" til hva Snorre legger i begrepet viking. Igjen har altså begrepet viking endret innhold, og beskriver nå en stamme som lever innenfor et mindre geografisk område. Nå kan også begrepene "viking" og stedangivelsen "Viken" knyttes opp mot hverandre. Caplex sin definisjon av "viking" holder dermed mål så langt: en viking betyr en mann fra Viken [og som tilhører viking-stammen].

Før og under folkevandringstiden var skipsutviklingen i Skandinavia ennå ikke kommet så langt at skipene i nordlandene førte seil. Man var henvist til å bruke farkoster som enten ble padlet eller rodd. Hjortspringbåten, Nydambåten og de norske båtfunnene på Karmøy og Mangersnes er alle eksempler på slike båter. Det er lite trolig at man krysset åpne havområder så tidlig som i romertid og folkevandringstid med så skjøre farkoster, uten kompass, kart og moderne navigasjonsutstyr. Mangelen på kjøl gjorde at båtene nok kunne være utsatt for avdrift dersom det blåste kraftig. Det tryggeste ville derfor være å følge kystlinjen og stort sett holdt seg innen synsavstand til land. I tillegg har de nok orientert etter sol og stjernenes gang.
For å orientere seg mer nøyaktig i et sparsomt befolket område, må man sannsynligvis ha merket seg visse landskapsformer som var lette å få øye på og lette å kjenne igjen senere. Selv i dag bruker fiskere langs norskekysten landemerker og seilingsméd til orientering i godt vær.. Slike referanserpunkter langs kysten var i eldre tider livsviktige å kjenne igjen. De har derfor blitt navnsatt tidlig, da helst med naturbaserte navn som beskriver terrengformen eller spesielle trekk ved området. Dette er i samsvar med navnegranskningen ellers, jrf. våre eldste gårdsnavn fra folkevandringstiden som har enkle naturbaserte former, som Dal, Haug, Os o.l.

Viken er der kysten endrer retning

Hvis man glemmer kart og kompass litt, og forsøker å tenke seg inn hvordan det var å ro nordover langs svenskekysten i en primitiv båt i neolittisk tid, så vil man ha land på styrbord side hele tiden. På babord side har man åpent hav siden Skjælland i Danmark etterhvert forsvinner ut av syne. Så skjer det som må ha vært en åpenbaring for de første som reiste til sjøs denne veien. Når man er langt nok mot nord, vil man møte skjærgården i Østfold. Man tvinges til å ro vestover hvis man skal følge kysten. Litt lenger vest kan man så skimte nytt land rett vest tvers over Oslofjorden. Man har nå synlig land til to sider! Hvis man så tar mot til seg og krysser ytre Oslofjord, vil man oppdage at landet på andre siden fortsetter videre i sørvestlig retning.
En videre ferd langs kysten vil innebære at sol og stjerner ikke lenger følger samme baner som da man rodde oppover langs Bohuslän. Det samme forholdet får man dersom man ferdes motsatt vei, fra Agder sør i Norge og skal over til Bohuslän. En som er vant til å navigere etter solens bane vil da raskt forstå hva som har skjedd. Den kystlinjen man fulgte i starten har dreid kraftig og tatt en helt ny retning. Man opplever at det er selve landet som har dreid, slik at man må følge en ny kurs for å følge kystlinjen videre.

På norsk har vi verbet "å vike". Det kan betyr å endre kurs (som over!), men brukes også om å bøye en gjenstand fysisk. F.eks. å "vike" en plate, dvs. bøyer eller folder den kraftig. Jfr. "Folden" som var vikingenes betegnelse på Oslofjorden videre nordover - der landet eller kystlinjen dannet en fold. I begge tilfeller tror jeg at verbet "å vike" betyr at man endrer man retningen på noe, enten det er en gjenstand eller endrer en fulgt kurs. Også landskapsformen "en vik" i får da den samme opprinnelsen. "En vik" i etymologisk betydning er altså et sted der kysten gjør en bøy.
En rekke hypoteser om etymologien til viking er inne på at det kommer av det angelsaksiske ordet "wic", som skal bety "liten bosetning" eller "leir". Etter mitt syn migrerte de germanske sakserne til Anglia for sent til at dette skal være sannsynlig. De mange helleristningene fra Viken med båtmotiver er fra en tidligere periode, slik at Viken allerede var befolket da angelsakserne etablerte seg som et eget folk i Anglia, dagens sørøstlige England. For meg virker det mer sannsynlig at ordene "vik" og "viking" har sin språklige opprinnelse direkte fra kontinentet, enn at de har vandret vest med angelsakserne, så tilbake igjen og videre nord til Skandinavia.

En rekke steder langs kysten i Norge er det gjort arkeologiske funn fra eldre steinalder (mesolitikum). I Søgne i Agder er det funnet menneskerester som er over 8000 år gamle. Ved slutten av den siste istiden var deler av Nordsjøen fast land og til dels fritt for innlandsis. Av geologer blir disse landområdene kalt "Nordsjøfastlandet". Da iskalotten smeltet videre, sank dette landet i havet mens fastlandet i dagens Norge begynte å stige ettersom isen ikke lenger presset grunnen ned. Skjelettfunn fra Nordsjøfastlandet viser at dette området var befolket. Det er også på det rene at den åpne havstrekningen mellom Norge og kontinentet var mye mindre enn i dag. Funnet fra Søgne gjør det sannsynlig at kysten i Sør-Norge ble befolket fra sør.

Jeg tror derfor at "vik" har opprinnelse i det indo-europeiske "weik". Indo-europeisk var ur-språket som de germanske språkgruppene springer ut fra, f.eks. norrønt, germansk, angelsaksisk, og de moderne språkene som norsk, svensk, dansk, tysk, engelsk osv. "Weik" betyr opprinnelig "å bøye". På norsk har vi også adjektivet "veik" som betyr myk, dvs. noe som er lett å bøye. Funnet fra Søgne og en rekke andre viser også at tidfestingen for når indo-europeiske folkestammer etablerte seg i Nord-Europa må revurderes. Kanskje var det slik at det var det indo-europeiske språket og enkelte kulturtrekk som bredte seg vestover til de lokale folkestammene som allerede var etablert der fra før? Uten tvil har i alle fall Skandinavia vært befolket lenge før indo-europeisk språk bredte seg vestover fra sitt kjerneområde i Mellom-Asia.

The American Heritage Dictionary of the English Language gir denne forklaringen på "weik":

Indo-European Roots
ENTRY: weik-

DEFINITION:
Also weig-. To bend, wind.
Derivatives include wicker, weak, and vicarious.
I. Form *weig-. 1b. wicker, from Middle English wiker, wicker, from a Scandinavian source akin to Swedish viker, willow twig, wand; c. wicket, from Old North French wiket, wicket (< “door that turns”), from a Scandinavian source probably akin to Old Norse vikja, to bend, turn. a–c all from Germanic *wik-. 2a. weak, from Old Norse veikr, pliant; b. weakfish, from Middle Dutch weec, weak, soft. Both a and b from Germanic *waikwaz. 3. week, from Old English wicu, wice, week, from Germanic *wikn-, “a turning,” series.
II. Form *weik-. Zero-grade form *wik-. a. vicar, vicarious, vice-; vicissitude, from Latin *vix (genitive vicis), turn, situation, change;

Originaltekst: The American Heritage Dictionary. Irrelevante oppføringer er slettet her.

Jeg tror derfor ordet "Viken" kommer av at kystlinjen i dette området gjør en bøy - dvs danner en stor "vik". For de tidligste sjøfarende må dette området ha vært en viktig og helt pålitelig navigasjonsreferanse, siden de her måtte endre kurs i forhold til solens gang. For å passere hele Viken må man underveis endre kurs med ca 100 grader. Et slikt område ble derfor tidlig navnsatt. Dette forklarer også hvorfor Viken strekker seg så langt som fra Sandefjord i Vestfold til Uddevalla i Bohuslän. Dette er yttergrensene for den store buen som kystlinjen gjør i hele dette området. De sjøfarende og bofaste i området har så begynt å kalle dette området "Vic" og senere "Viken". Det samme forholdet gjør seg også gjeldende i Bottenviken i Østersjøen.

Går man tilbake til neolittisk tid, ser man store likheter i motiver og symbolbruk i helleristninger i hele dette området som kalles Viken. Båtmotiver er sentrale i hundrevis av helleristninger. Dette vitner om en felles stammekultur, der båtene og bruken av dem nok har vært en del av selve livsgrunnlaget. Det er ikke så underlig, siden Viken i det store og hele er en skjærgård full av øyer, holmer, fjorder og elveløp som skjærer langt inn i fastlandet. De som bosatte seg i dette området kalte seg så "wicingas" - vikinger, eller ble kanskje først kalt dette av andre. Kanskje ble de neolittiske helleristningene laget av nettopp wicingas - de tidligste vikingene?

Disse ur-vikingenes kunnskaper om båtbygging og navigasjon må senere ha blitt spredd langs kystene i Norden i løpet av de neste århundrene. Det var ofte lettere å reise til vanns enn over land, særlig nordover langs norskekysten som er full av fjell og fjorder. Sjøen og fjorden ble en farbar vei i stedet for en hindring. Båtmotiver fra bildesteiner på Gotland viser skip med stavner av liknende type som Osebergskipet, og det kan knapt være noen tilfeldighet. På Mangersnes i Radøy nord for Bergen er det funnet båtrester av omtrent samme type som Nydamskipet. Alt er uttrykk for en felles skandinavisk kulturarv.
Med opphav i denne tidlige nomadiske båtkulturen som utviklet seg i Viken, så kan begrepet viking sakte ha endret innhold til å betegne ferdsel til sjøs slik Goldberg peker på. Med innføringen av seilet i merovingertiden fikk man så de teknologiske forutsetningene for å kunne gjennomføre voldelige anslag mot bosetninger på den andre siden av Nordsjøen. Vikingtiden var begynt slik vi tenker på den i dag.

Mitt forslag til etymologisk tolkning av "viking" blir derfor at det opprinnelig har språklig opphav i indo-europeisk, og er dannet ut fra et behov for å kunne navigere langs kysten i Skandinavia:

"Viken" er der kysten endrer retning.

Folket som bodde i Viken ble etterhvert kalt vikinger
.


Med vennlig hilsen Jørn Olav Løset

Davian
Medlem
Inlägg: 1847
Blev medlem: 07 feb 2005 16:48
Ort: Sunderland

Inläggav Davian » 12 aug 2005 19:22

Hejsan, jag såg på en dokumentär från National Gepgraphic som hette "the secrets of the viking warriors" ,eller liknande,
som var relativt nyproducerad. Och där hävdade en professor att ordet Viking härstammar från ett gammalt engelskt ord för "pirat" eller "sjörövare". Vad jag vet är det ingen bekräftad teori, utan jag har till och med för mig att det är en äldre nästintill icke användbar teori. (fråg amig inte vad jag baserar detta på nu :p) Så, frågan är. hur aktuellt är det med viking=sjörövare. Går det att hävda i en dokumentär som sänds över hela världen at det var så?


Återgå till "Nordisk forntid & vikingatid"

Vilka är online

Användare som besöker denna kategori: 0 och 0 gäster