Inlägg
av UrsusRex » 30 oktober 2003, 16:25
VANERNA är en äldre gudalsläkt än asarna och förnämare. De härskar i Hell och styr egentligen över själva världsordningen. De svarar för stjärnornas gång, tidvatten och att natt och dag sköter sitt jobb. De ser också till att släktled fogas samman genom äktenskap och att årsväxten är god varför Frej, Freja och Njord som hålls som "gisslan" i asgård tillbes av människor för just dessa tjänster.
Njord och hans barn byttes mot Häner/Höner som gisslan för att freden mellan vaner och asar skulle bestå. Frigg är Njords bror men bor i asgård som Odens gemål.
Heimdall som också är född Van togs efter sin död, i Midgård, upp i Valhall
I tidernas morgon fanns det ett ofantligt hål i rymden. Hålet hette Ginnungagap. Norr om Ginnungagap uppstod en gång Hvergelmer, köldens källa och rymden i norr blev kall och inhöljd i ett frostigt töcken. Denna trakt fick namnet Nifelheim. Söder om Ginnungagap rann värmens källa fram. Den fick senare namnet Urds källa. Mellan dessa två källor, mitt under Ginnungagap fanns den skapande visdomens källa. Det var en ofattbart djup källa som senare skulle kallas Mimers källa.
Dimsvepta köldvågor ur Hvergelmer började brusa in i Ginnungagap och där blandades de med de varma vattnet som kom ifrån Urds källa i söder. Blandningen kom att bilda alla de fröer som skapelsen består av.
I rymden under Ginnungagap i den skapande visdomens källa låg fröet till Ygdrasil, världsträdet. Fröet grodde och snart letade sig rötter fram till de tre krafternas källor och till slut bildade virrvarvet av rötter stommen vilken undervärlden vilar på.
Ur visdomens källa kom det första levande väsendet. urkon Audhumbla. Hon åt av skapelsens frön och frigjorde på så vis den gudomliga livsform som fanns i dessa fröer.
När Audhumbla slickade rimfrost och salta stenar så framkom en mänsklig skepnad. Denna skepnad var mycket vacker, enormt stor och stark och han bar en gudomsande inom sig. Hans namn var Bure och han är alla gudars stamfader. Bure avlade en son som kallades Bur. Bur blev sedan far till Oden och hans bröder.
Ur köldens källa slungades giftiga droppar som samlades och bildade en annan varelse, den enorma jätten Ymer. Med sina fyra munnar sög Ymer skapelsens frön ur Audhumblas juver. På så vis kom Ymer att bli urfader till olika släkten. Födslarna skedde rm genom olika lemmar av jättens kropp. En man och en mö framväxte under vänster arm. Deras ättlingar blev med tiden en gudavänlig och vacker jättesläkt. Fötterna födde Trudgelmer ett vidunder med tre huvuden. Han blev de fördärvde rimtursarnas urfader. Mimer samt nornorna Urd, Verdandi och Skuld är några av de ädlaste väsen som härstammar ur Ymers kropp.
Tiderna förflöt och på Ygdrasils rötter vilade undervärlden. Undervärlden består av två helt olika landområden som skiljs åt av Nidafjällets lodräta klippor. Norr om fjället ligger Nifelhel som är ett i dimmor insvept land med gyttjig mark. Dystert, kallt och fasligt är Nifelhel och det är dit tjuvar och nidingsmän förs efter döden.
Uppe på Nidafjället rinner nu Hvergelmer, köldens källa. Från källan rinner många floder ner mot nor och söder. I söder finns ett land med evig sommar, blomstrande fält och härliga lundar. Dit förs de som dör i sänghalmen. Landet heter Hel och är uppdelat i två riken. Mimers rike finns över det forna Ginnungagap och omkring den skapande visdomens källa som Mimer vaktar och vårdar. Urds rike finns ännu längre söderut och omsluter värmens källa som vaktas av nornorna Urd, Verdandi och skuld. Det är de som slår fast människors livslängd och allt levandes öde samt vattnar Ygdrasils rötter.
Ygdrasils stam växte sig allt högre. Knippor av grenar sköt ut över varandra och på dessa kom jordens skiva att vila. Ymer och hans folk bodde där i flera tidsåldrar och jorden var hem åt vanskapta och vilda jätteväsen. Det dröjde länge innan jorden befolkades av människor.
I hels två blomstrande riken levde de äldsta gudarna lyckligt med Mimer, nornorna och den ädla jätteätten. Mimers syster Bestla fick barn med Bur och födde honom tre söner, Oden, Höner och Lodur. Av dessa var Oden äldst och blev stamfader till asarnas gudasläkt.
Varje morgon drack Mimer ur visdomens källa och var därför mycket klok och besatt stor skaparkraft. Han fick sju söner som alla drack ur källans vatten. De blev därför skapare, naturverkmästare och storsmeder. De kunde smida gräs, örter och smycken.
Ödet hade bestämt att Oden och hans ättlingar inte skulle få stanna i Hel. De var utsedda att härska i världarna ovanför. Oden är inåtvänd och grubblande. Om något väcker hans hat kan hämnden bli grym. Samtidigt älskar han sina vänner och är ivrig att skydda dem mot ondska. Bröderna Lodur och Höner är visar stort mod om det behövs men är milda till ssinnet. Så därför bestämdes att Höner och Lodur passade bäst att styra undervärlden och upprätthålla den lagstadgade världsordninnggen medan Oden skulle härska över världarna ovanför. Så Oden klättrade därför upp i Ygdrasils topp för att se över de riken som tilldelats honom. Där såg han Ymer och hans skrämmande avkomma svärma över jorden. Oden kände vanmakt. Han visste att han var för ung och oerfaren för att vinna i strid mot Ymer. Därför bad han att få dricka ur Mimersbrunn. Men Mimer krävde att Oden skulle visa sig värdig detta genom självuppoffring. Så Oden utsatte sig för svårt lidande. Under nio dygn vistades han spjutsårad i Ygdrasils krona utan mat eller dryck. Han bad under tårar om styrka och visdom, han lyssnade till runsång som hördes ur djupet och han led av smärta och hunger tills han föll ur trädet. Efter detta lät Mimer Oden dricka det dyrbara vattnet. Mimer lärde också Oden nio underbart verkande runsånger, de s.k fimbulsångerna.
Oden blev stark och vis och hans handlingskraft blev stor. Oden kände sig nu tillräckligt stark för att möta Ymer. Med hjälp av sina bröder dräpte han Ymer. Oden skar upp Ymers halspulsåder och havet flöt fram. Mängder av Ymers ättlingar drunknade i blodet. Trots att de drunknade fanns deras själar kvaroch de sökte sig ett nytt land och detta fann de norr om Nidafjället i det ruskiga Nifelhel. Där i ett iskallt stinkande träsk insvept i hotful dimma byggde de ett hus åt sig och sina släktingar sjukdomsandarna tramarna (vättarna).
Den onda bosättningen utgjorde ett farligt hot mot de ljuvliga rikerna söder om fjället. Gudarna och Mimer beslöt därför att vakt skulle sättas ut vid köldens källa på Nidafjällets topp. Alven Ivalde och hans ätt valdes till hövdingar över denna vakt och de svor trohet till gudarna.
Havet av Ymers blod täckte nu jorden och Oden och hans bröder lyfte därför havsgrunden så att land skapades. En ö som kom att kallas midgård fanns i mitten och marken på jordskivans norra och östra kant kom att kallas Jotunheim. De jättar som inte drunknat kravlade sig upp på jotunheim. Men landet var litet och jättarna många så de vanskapta kastades tillbaks i havet eller dräptes. Men Bergelmer och hans hustru fick av Oden löfte om att stanna i Jottunheim. Från dem härstammar de med tiden allt mer välskapta rimtursarna. Två av deras ättlingar var Loke och jättemön Gullveig. De var båda vackra men inom sig bar de jättarnas mörker och svek. De blev gudarnas vänner men inom sig var de lömskheten och elakheten själv, vilket gudarna skulle få erfara.
Nere i Hel satt de äldsta gudarna Mimer och skapelsesmederna. De rådslog om hur skapelsen skulle fortsätta och vilka som skulle utföra verket. Mimer valdes till hövding för detta och det bestämdes att Ymers kropp skulle få bli byggmaterial. Av benen skulle det byggas berg. Köttet kunde bli näringsrik mull om det maldes. Av blod och lemmar skapades arbetare. En av dessa var Durin, eldens makt. Dvärgarna och svartalverna härstammar också ur Ymers blod. Tillsammans smyckade de jorden.
Det bestämdes att en himel skulle omvälva och skydda världen. Ymers huvudskål fick bli den himmlen och av hans hjärna smiddes moln. Under himlen fick sol och måne förflytta sig på bestämda vägar. Solen dras av två hästar, Arvak och Allsvinn som skyddas från sols heta strålar av skölden Svalin som är fäst på solvagnen. På Arvaks öron och Allsvinns hovar har Skapelsesmederna ristat goda runor. Solen och månen, som är den mörkhyade natts barn tillsammans med Odens bror Lodur, skulle fördela dag och natt, arbete och vila.
Smederna byggde tvåhjuliga öppna vagnar åt Natt, Mimers dotter, och hennes son Dag för att de skulle kunna färdas över himlen. Med hästen Skinnfaxe kör Dag ut genom undervärldens östra port ut på himlen och åker senare in genom undervärdens västliga portar i aftonrodnadens land. Då tar natt vid. Med sin häst rimfaxe kör hon samma väg som sin son. Rimfaxes mule är våt av fradga som droppar på jorden och blir den friska morgondaggen.
För att mala Ymers kött till mylla byggde Mimers arbetare Grotte. En enorm kvarn vars bjälklag restes runt köldens källa Hvergelmer eftersom den var moderkällan till allt vatten i undervärlden, jorden och himlen. Rakt över källan går en ränna upp till havets botten. Kvarnstenen placerades så att dess hål hamnade mitt för denna ränna. Genom den rinner vatten till och från Hvergelmer därav ebb och flod. Malströmmar de farliga virvlarna i havet uppstår av Grottestenens rotation.
Grottestenens vridstång är så lång att nio jättekvinnor får vandra efter jordens kant när de skjuter den framför sig. Med stången skjuter de inte bara stenen utan också hela stjärnevalvet. Jättekvinnorna heter Angeja, Atla, Eirgjava, Eistla, Gjalp, Greip, Imd, Ulvrun och Järnsaxa.
Gudarna utsåg Frej skördens gud och Lodur att ansvara för kvarnens skötsel. Frejs tjänare Byggver och Bejla skötte malningen medan Lodur ansvarade för jättekvinnornas arbete och stjärnornas rörelse.(Alltså sköts kvarnen av Frej-Vanen och den finns i Vanernas rike)
Av Grottestenens rörelse uppstod gnidelden den renaste och finaste elden som finns. Ur dess lågor föddes Heimdall den mest skinande av gudarna. Jättekvinnorna är hans mödrar eftersom de drog stenen och tände elden ur vilken han föddes.
När Ymers kött var malt frodades växter i myllan och jorden var nu klar så att människor senare skulle kunna bo där. Efter att Ymers kött malts maldes hans son Trudgelmer de fördärade rimtursarnas fader och efter honom i vår mansålder hans son Bergelmer de välskapta rimtursarnas fader.
Mvh
Björn
*skämtar nu* Men ni förstår vad jag menar? Det är också i vanariket Ymer och hans ättlingars kött mals till frodig jordmylla..en nog så viktig del för nordborna!