På dragstället

[stigman]

fredrik koivusalo deltog i vittfarnefärden och konstaterade efter en vecka att kölbåtar är underlägsna äspingar och flatbottnade farkoster i steniga grunda forsar.

[hakan]

Att flatbottnade båtar är överlägsna kölbåtar i grunda forsar har alltid stått glasklart Stigman!
En intressantare fråga är om man någonsin använde en och samma båt på en eventuell resa hela vägen från skandinavien till gårdarikes inre och längre? Om så var fallet så måste man hitta en medelväg vad gäller farkostens konstruktion. Jag skulle hellre välja en liten kölbåt än en flatbottnad farkost längs svarta havets kuster.

Håkan

[hangatyr]

Jag skulle hellre välja en liten kölbåt än en flatbottnad farkost längs svarta havets kuster.

Håkan

för att det ofta stormar där?

[hakan]

Nej, utan för att kunna utnyttja vinden effektivare. Utan kölstock får du problem med avdriften så fort vinden inte kommer rätt akterifrån. Med köl kan du fortfarande segla i bidevind (snett framifrån). En storm bör förstås undvikas med så små båtar som vi talar om här. Bästa sättet är göra det är att hålla sig nära stranden hela tiden.

Håkan

[Christer Samuelsson]

Detta med rent konstruktionstekniska aspeker på vikingatida båtar är intressant, själv har jag ingen mening i den frågan. I SAOB kan man läsa följande:

"ASK
BETYDELSE: ett slags fornnordisk(t) båt l. fartyg.

Oddur och Hialmar hade thär tu skep wel besatte, som kallades Askar. VERELIUS Herv. 67 1672; isl. er Askar hietu). PERINGSKIÖLD Hkr. 1: Tillegn. b 1 a (1697).
Aska:' voro utan tvifvel våra förfäders minsta och mäst lättseglade skepp; om de så kallades af sin form, eller derföre, att de voro byggda af Asketräd är ovisst. AFZELIUS Hierv. 34 (1811). jfr DALIN Hist. 1: 371 1747; se under ASK, sbst.2). "

Det är vad jag idag vet om den båttypen. Lite mer skulle väl inte sitta fel. Det finns en båtbyggartradition som handlar om Äskor, flatäskor bl.a. Huruvida detta hänger ihop, vilket inte är omöjligt, skulle det nog förvåna mej om det inte fanns kunskaper, om denna sak i Skalmäningars led.
Hälsningar
Christer Samuelsson.

[hakan]

Problemet med edplatserna är att de ligger vid viktiga leder
ofta vid vattenfall som i Trollhättan. Detta gör att de spår
som finns är mycket skadade av Vattenkraftutbyggnaden och
slussar mm. Edningen i sig är definitivt ingen fantasi. Det
finns hur många reseskildringar som helst som omtalar edning.
Kanotister brukar denna teknik dagligen. Lämningar efter fasta
edkonstruktioner finns både i Sverige och utomlands.
Till och med hällristningar med båtlyftare finns.
Den historiskt mest kända är väl den som de gamla grekerna använde
strax utanför Korint för att ta sig mellan de bägge haven.
Lösningen med att lägga längsgående stockar i botten har
som sagt redan visats i ett TV-program om norsk båtbyggarteknik.
Det skulle vara intressant att få veta hur ex.AIfur-gänget löste
transporter över sandiga partier, dvs om de testat denna metod.

Andreas

Jag har en del erfarenheter av landdrag av alla de slag, både med små båtar som under Vittfarne expeditionen och Aifurexpeditionerna samt större klumpar som under Havörnexpeditionen (Havörn ca 4,5 ton).

När man rullar en båt på stockar så vill man inte att stockarna ska rulla med ty då hamnar de ofta snett eller klumpar ihop sig under båten, "stocksallad". Om rullen/arna hamnar snett så drar båten iväg sidledes och riskerar att glida av. Idealet är givetvis att stockarna rullar med, tex på längsgående stockar, för att minska friktionen något men det gäller då att något är gjort för att få dem att rulla fint och rakt, kanske ett inklätt dike? Men, som sagt, vanligtvis vill man att stockarna ligger stilla där man placerar dem så får båtens köl glida över dem. Det är enklast så och fungerar tillräckligt bra, åtminståne med båtar av rimlig storlek. Alltså är mjuka underlag, tex som något så när fast sand, att föredra. Att lägga längsgående stockar under de tvärställda använder jag främst som ett sätt att förhindra att de sistnämnda sjunker ned allt för djupt i det mjuka underlaget, tex i lös sand.

Stockrullning är hur som helst ganska ansträngande (speciellt att springa med stockarna) och långsamt (om man inte har fällt en hel skog och lagt ut i förväg) som landrag under längre sträckor. Hjul testade vi bla under Aifurexpeditionen 96 men kräver egentligen bra terräng för att inte säga väg. Under vittfarne expeditionen testade vi en sk dragmede vilket fungerade ypperligt men kräver under längre sträckor dragkraft i form av djur. Korta drag genomförde vi med stockar eller genom att helt enkelt släpa båten på kölen. Vi bar även båten i remmar under kölen vid ett flertal tillfällen.

Hälsningar
Håkan