Här är några länkar som kan hjälpa dig:
http://www.angelfire.com/de/Cerskus/english/saitai.html (länksida)
http://www.bartleby.com/67/1817.html (dispyten om Vilnius)
http://www.lituanus.org/1984_2/84_2_03.htm (mera om Vilnius-dispyten)
Sidorna koncentrerar sig främst på senare händelser än frihetskriget, men där finns säkert ett och annat som du kan snappa upp.
Litauiska frihetskriget
Ekström är det intressantaste nya spår jag lyckats få upp under det senaste året, tack för den hjälpen!
I övrigt så har jag redan tillgång till mera utförliga källor i och med tillgången till Litauisk litteratur. Mitt huvudsakliga syfte med tråden var ändock att undersöka forumets kunskaper i frågan och på så sätt se om mitt antagande att även historieintresserade svenskar (förlåt Finland & Norge etc.) kan allt för lite om denna period.
Till viss del kom mitt antagande på skam och det ser jag bara som positivt.
Om det är någon som sitter inne med mer information vänligen lämna era bidrag.
Andreas
I övrigt så har jag redan tillgång till mera utförliga källor i och med tillgången till Litauisk litteratur. Mitt huvudsakliga syfte med tråden var ändock att undersöka forumets kunskaper i frågan och på så sätt se om mitt antagande att även historieintresserade svenskar (förlåt Finland & Norge etc.) kan allt för lite om denna period.
Till viss del kom mitt antagande på skam och det ser jag bara som positivt.
Om det är någon som sitter inne med mer information vänligen lämna era bidrag.
Andreas
-
Djinghis Khan
- Medlem
- Inlägg: 2688
- Blev medlem: 26 april 2003, 21:11
- Ort: Karlstad
Problemet ( Om det nu kvalificerar för att benämnas problem) är, enligt mig, att mycket lite litteratur fortfarande utkommer eller översätts till Svenska och engelska.
De amerikanska förlagen i Chicago (litauer tätt område) ger ut en del men på det hela taget är nästan all litteratur fortfarande tyskspråkig. Det gäller givetvis fråmst äldre skrifter men även idag är de flesta historiker som intresserar sig för detta tyskspråkiga.
Andreas
De amerikanska förlagen i Chicago (litauer tätt område) ger ut en del men på det hela taget är nästan all litteratur fortfarande tyskspråkig. Det gäller givetvis fråmst äldre skrifter men även idag är de flesta historiker som intresserar sig för detta tyskspråkiga.
Andreas
På uppmaning från Djingis bidrar jag nu till den allmänna bildningen genom att bifoga en sammanfattning av det litauiska frihetskriget.
Historik och händelseförlopp
Det område som idag kallas Litauen har haft en mycket komplicerad och varierande historia.
Under medeltiden hade Litauerna kontroll över ett rike som sträckte sig ända från Svarta havet till Östersjön, men ganska snart därefter kristnades landet och hamnade i union med Polen. Därefter har Litauen hela tiden varit beroende av en eller annan överhöghet. Först var det Polen som landet dominerades av men genom dess delningar kom Litauen att hamna under rysk dominans. Ryssland behandlade det litauiska folket mycket hårdhänt och många uppror förekom med magert resultat ända fram till perioden 1918-1920 då, det så kallade, frihetskrigen utkämpades med målet att på nytt skapa ett fritt och självständigt Litauen.
Frihetskampen kan i mycket övergripande och svepande termer delas in i två delar. Den politiska och den militära. Var dessa båda delar börjar och slutar är någonting som står i nära samband till vilken syn på historien man väljer att ha. Den politiska kampen består av konflikter gällande om Litauen skall vara knutet till Tyskland, Ryssland eller göra ett försök att bli ett helt oberoende land, fritt från stormakternas inflytande.
Den militära sidan av kampen ser mycket olika ut beroende på vilken utgångspunkt man väljer för att berätta sin historia. De militära kraftmätningarna kan delas in i fraktioner.
1. Kampen mot den tyska ockupationsmakten
2. Strider mellan det nationalistiska Litauen och det sovjetiska Litauen stött av den röda armén
3. Strider mellan de båda litauiska regeringarna och bermondtisterna
4. Konflikten med Polen
Vilken av dessa konflikter som behandlas grundligast och ur vilken synvinkel den behandlas är en av de viktigaste indikatorerna på källans tendens och dess författares inställning.
Tyskarna
Tyskland ockuperade Litauen i början av 1915 och blev kvar där fram till 1919. Den tyska ockupationen välkomnades till en början av det litauiska folket. Folket såg tyskarna som sina befriare och som dem som skulle återupprätta ett fritt Litauen men den tyska behandlingen av områdets invånare fick snabbt folkopinionen att svänga. De strider som förekom mot de tyska ockupanterna var gerillakrig och det fanns två typer av gerillor som bekämpade tyskarna: dels var det nationalistiska grupperingar som kämpade för ett fritt Litauen och dels så var det en kommunistisk gerilla stödd av sovjetmakten som kämpade för att Litauen skulle bli en del av Sovjetunionen. Det fanns dock en stor överspridning mellan dessa grupper då de hade det gemensamma intresset att bli av med tyskarna. Ryssland och senare Sovjetunionen sponsrade i princip varje grupp som var beredd av bekämpa Tyskland.
Två regeringar
När tecknen på att den tyska krigsmakten kommer att bryta samman inom kort blev allt tydligare så väcks de grupper som av olika anledningar vill se att Litauen ombildas till en egen nation till liv. Den nationalistiska sidan börjar, kanske med stöd av tyskarna, att bygga upp en litauisk administration med säte i Vilnius. Detta arbete leds av namn som är kända i samband med Litauens frigörelse, så som Smetona och Basanavicius, och det leder till skapandet av den första litauiska kongressen, den 18-22 september 1917. Vid denna kongress så valdes det råd, kallat Taryba, som, för nationalisternas räkning, försökte leda Litauen mot självständighet. Taryba anser sig som landets rättmätiga regering och förklarar Litauen fritt och självständigt den 16 februari 1918 trots att det samtidigt finns en annan parallell regering med anspråk på att vara den legitima litauiska ledningen.
I samband med oktoberrevolutionen i Ryssland bildas det i Litauen en avdelning av bolshevikpartiet, under ledning av V. Kapsukas. Då den tyska kapitulationen står för dörren försökte dessa kommunister att ställa sig i spetsen för en revolution för att skapa ett sovjetiskt Litauen. Denna sovjetiska stat utropas också under det litauiska kommunistpartiets första kongress, 1-3 oktober 1918.
Maktkamp
När kriget slutar är Tysklands östarmé fortfarande obesegrad och står som den enda egentliga maktfaktorn i hela Baltikum. Denna situation är ingen av Litauens båda fraktioner nöjda med och båda verkar aktivt för att driva ut tyskarna. Båda dessa fraktioner hade dock bristfälliga resurser och ingen av dem hade under inledningsskedet några väpnade styrkor att tala om.
Det var det sovjetiska Litauen som först agerade för att bryta dödläget genom att välkomna den röda armén in på litauiskt territorium för att bli av med tyskarna, men också för att hjälpa revolutionen att ta fart. Den 13 november sade Sovjetunionen upp det avtalet från Brest-Litovsk och den röda armén marscherade mot den litauiska gränsen för att komma det sovjetiska Litauen till hjälp. Den nationalistiska regeringen såg naturligtvis detta som ett hot mot sin existens och i deras ögon var syftet med röda arméns intåg att ockupera Litauen och att mot det litauiska folkets vilja inkorporera Litauen i Sovjetunionen.
Den nationalistiska regeringens svar på den sovjetiska invasionen var att den 23 november beordra skapandet av en litauisk armé. Den skapades till största del av litauiska soldater och officerare som vände hemåt efter att ha slagits för de ryska och senare sovjetiska arméerna. Då dessa stridskrafter inte var nog för att stoppa den röda arméns avancemang vände sig den nationalistiska regeringen till de tyska styrkorna som fanns kvar i landet. Tyskarna var mycket villiga att hjälpa det nationalistiska Litauen då alternativet var att passivt se på hur den röda armén ryckte allt närmare och fem bataljoner ”Freikorps” ställde sig omedelbart på nationalisternas sida. Detta kom dock något försent för att Vilnius skulle stanna i den nationalistiska regeringens händer och den 5 januari 1919 var den nationalistiska ledningen tvungna att flytta 100 kilometer längre västerut, till Kaunas, och proklamera detta som sin provisoriska huvudstad. Samtidigt övertog det sovjetiska Litauen makten i Vilnius.
Stridernas förlopp
Under stridernas inledande skede var röda armén mycket framgångsrik och lyckades som sagt besätta Vilnius men de hade även framgångar i norr, där de lyckades att nå ända fram till Šiauliai, innan de tyska förbanden i det nationalistiska Litauens tjänst satte stopp för framryckningarna. Men efter det sovjetiska Litauens inledande framgångar blev det snart klart att de nationalistiska styrkorna tillsammans med sina tyska allierade var de som var starkast och under 1919 så pressades röda armén ut ur Litauen.
Fientligheten mellan den sovjetiska röda armén och den nationalistiska litauiska regeringen upphörde inte förrän den 12 juli 1920, då Litauen och Sovjetunionen undertecknade ett fredsavtal där Sovjetunionen förband sig att nu, och för all framtid, respektera Litauen som en självständig stat med okränkbara gränser, vilka också fastslogs i samma dokument. Den röda arméns återtåg ur Litauen betydde visserligen att det sovjetiska Litauens ledare inte kunde stanna kvar i Litauen, men det betydde inte att de slutade att försöka påverka den politik som fördes inom landet.
Bermondtisternas ursprung
Efter Tysklands sammanbrott och krigsslutet oroade sig de allierade om vad som skulle ske i det områden på ost fronten som de tyska arméerna fortfarande behärskade och det beslutades att Tysklands arméer skulle stanna kvar i de ockuperade områdena i väntan på nya order från det allierade överkommandot. Detta utnyttjades av den tyska generalstaden, som inte alls gett upp idén om landvinster i öster, till att fortsätta påverka och stödja de nationalistiska regeringarna i Baltikum för att tvinga in de baltiska staterna i ett nära förbund med Tyskland.
Dessa styrkors starkaste fäste fanns i västra Lettland där deras befälhavare, General Rüdiger von der Goltz, häftigt motsatte sig alla allierade försök att begränsa hans truppers rörelsefrihet eller försök att få dem tillbakadragna till Tyskland. Goltz egentliga fiende var bolshevikerna då han personliga mål var att skapa ett Ryssland som skulle vara mera välvilligt inställt till Tyskland vid de kommande fredsförhandlingar. Tyskland ville nämligen behålla så mycket som möjligt av de territorier som dess arméer behärskade.
Goltz inblandning i det lettiska inbördeskriget tvingade till slut det allierade överkommandot att besluta om ett tillbakadragande av alla tyska styrkor som fortfarande var stationerade utanför Tyskland. General Goltz fann då att hans enda chans att kunna stanna med sina styrkor i Baltikum var att ansluta sig till en av de ”vita” ryska arméer som fanns i området för att på så sätt kunna hävda att hans armé inte var tysk utan rysk. Pavel Bermondt-Avalov var befälhavare över denna ryska armé och var alltså chef över dessa styrkor då de blandade sig i det litauiska frihetskriget.
Striderna mot Bermondtisterna
De norra delarna av Litauen och framför allt området kring ”via žemaitia” var till stort oförsvarat, den nationalistiska litauiska armén och den röda armén bekämpade varandra och båda två låg dessutom i fejd med polackerna, då Bermondttrogna trupper under överste Virgolitch trängde in i norra Litauen i mitten av sommaren 1919. Överste Virgolitch gjorde sig själv till guvernör i Šiauliai och han bedrev där ett terrorvälde som utsatte befolkningen för mycket lidande. Både den nationalistiska och den sovjetiska regeringarna insåg hotet och båda sidor bekämpade Bermondts trupper efter att först ha fått polackernas löfte om att inte bli anfallna i ryggen. Den 21-22 november 1919 återtog nationalistiska trupper Radviliškis och kunde börja driva bermondtisterna framför sig, den kommunistiska sidan hävdar dock att det var deras trupper som stod för den största delen av striderna. Det allierade överkommandot ingrep vid årsskiftet 1920 och organiserade evakueringen av de tyska delarna av Bermondts trupper.
Den polska konflikten
Litauen hade även en annan fraktion som under 1918 började göra sina röster hörda. Den del av befolkningen som hade polskt ursprung ansåg att både Polens och Litauens internationella position skulle stärkas vid en federation mellan de båda länderna. Denna grupp var instinktiva motståndare till det sovjetiska Litauen men de stödde inte heller de nationalistiska grupperingarna. Gruppen bestod till stor del av finansiellt starka godsägare eller industriägare och de utnyttjade sin ställning för att sätta press på den polska regeringen för att de i sin tur skulle tvinga fram en federation med Litauen. Den polska regeringen behövde inte mycken övertalning utan anföll och ockuperade Vilnius området i april 1919.
De finns flera argument för att den polska regeringen handlade på detta sätt:
· Den historiska aspekten, Litauen och Polen har från 1500-talet och ända fram till 1800-talet varit förenade i en personalunion under polsk dominans, men med ett litauiskt statsöverhuvud. Polen hoppades att genom en ockupation av Litauens historiska huvudstad åter tvinga Litauen in i en liknande federation.
· Vilnius, Litauen historiska huvudstad, och de omkring liggande områdena var (och är) till största del befolkad av polacker. Andelen litauer i Vilnius var under tjugo procent, medan polackerna utgjorde nästan sjuttio procent . Polen hävdade att det område där polackerna var i majoritet skulle tillhöra Polen.
· Polen låg i krig med Sovjetryssland och då röda armén ockuperat Vilnius, med den sovjetiska litauiska regeringens goda minne, var ockupationen av Vilnius inte enbart ett angrepp på Litauen utan också ett led i konflikten med Sovjetunionen.
Eftersom maktförhållandena inom Litauen inte var klara tog det tid innan någon av de två stridande regeringarna kunde sätta in några betydande trupper mot polackerna runt Vilnius men även efter att kommunisterna fördrivits hade inte det nationalistiska Litauen tillräcklig styrka för att kasta ut polackerna. Ändock vägrar de hårdnackat att gå med på de polska unionsförslagen. Vid de sovjetisk-litauiska fredsförhandlingarna, 1920, erbjöd sig Sovjetunionen att erkänna Litauens rätt till Vilnius om Sovjetunionen tilläts transportera trupper över litauiskt territorium till den polska gränsen. Den litauiska ledningen accepterade och Sovjetunionen erövrade Vilnius. Staden överlämnas till litauerna, men polackerna går ganska snart till motanfall och återerövrar det omstridda området.
Den 7 oktober 1920 tecknar Polen och Litauen ett stilleståndsavtal och Litauen lämnas i kontroll över Vilnius området i väntan på att tvisten skall avgöras i nationernas förbund. Bara två dagar senare utbryter dock en ”revolt” i Vilnius. Vilnius polska invånare är ute på gatorna för att fira vapenstilleståndet men general Zeligowski använder detta som en ursäkt för att återockupera staden. Den polska regeringen deklarerar att Zeligowski agerat helt på eget initiativ men det står ganska tidigt klart att hela aktionen planerats på hög nivå inom den polska ledningen.
Konflikten med Polen ledde till att Litauen förlorade sin historiska huvudstad Vilnius, men också till att en tredjedel av landet kom under polsk ockupation tillsammans med nästan tjugofem procent av befolkningen.
Landet mellan krigen
Det Litauen som uppstod efter frihetskrigen var alltså ett fritt och oberoende land, styrt av en folkvald representation. Men skillnaden mellan detta Litauen och det historiska blev mycket tydlig så snart som de litauiska nationalisterna tänkte på att deras huvudstad var ockuperad av polackerna. Detta nationella trauma förstärktes 1923 då Polen formellt erkändes rätten till Vilnius av nationernas förbund.
En kort sammanfattning som dock är ganska lång
Andreas
Historik och händelseförlopp
Det område som idag kallas Litauen har haft en mycket komplicerad och varierande historia.
Under medeltiden hade Litauerna kontroll över ett rike som sträckte sig ända från Svarta havet till Östersjön, men ganska snart därefter kristnades landet och hamnade i union med Polen. Därefter har Litauen hela tiden varit beroende av en eller annan överhöghet. Först var det Polen som landet dominerades av men genom dess delningar kom Litauen att hamna under rysk dominans. Ryssland behandlade det litauiska folket mycket hårdhänt och många uppror förekom med magert resultat ända fram till perioden 1918-1920 då, det så kallade, frihetskrigen utkämpades med målet att på nytt skapa ett fritt och självständigt Litauen.
Frihetskampen kan i mycket övergripande och svepande termer delas in i två delar. Den politiska och den militära. Var dessa båda delar börjar och slutar är någonting som står i nära samband till vilken syn på historien man väljer att ha. Den politiska kampen består av konflikter gällande om Litauen skall vara knutet till Tyskland, Ryssland eller göra ett försök att bli ett helt oberoende land, fritt från stormakternas inflytande.
Den militära sidan av kampen ser mycket olika ut beroende på vilken utgångspunkt man väljer för att berätta sin historia. De militära kraftmätningarna kan delas in i fraktioner.
1. Kampen mot den tyska ockupationsmakten
2. Strider mellan det nationalistiska Litauen och det sovjetiska Litauen stött av den röda armén
3. Strider mellan de båda litauiska regeringarna och bermondtisterna
4. Konflikten med Polen
Vilken av dessa konflikter som behandlas grundligast och ur vilken synvinkel den behandlas är en av de viktigaste indikatorerna på källans tendens och dess författares inställning.
Tyskarna
Tyskland ockuperade Litauen i början av 1915 och blev kvar där fram till 1919. Den tyska ockupationen välkomnades till en början av det litauiska folket. Folket såg tyskarna som sina befriare och som dem som skulle återupprätta ett fritt Litauen men den tyska behandlingen av områdets invånare fick snabbt folkopinionen att svänga. De strider som förekom mot de tyska ockupanterna var gerillakrig och det fanns två typer av gerillor som bekämpade tyskarna: dels var det nationalistiska grupperingar som kämpade för ett fritt Litauen och dels så var det en kommunistisk gerilla stödd av sovjetmakten som kämpade för att Litauen skulle bli en del av Sovjetunionen. Det fanns dock en stor överspridning mellan dessa grupper då de hade det gemensamma intresset att bli av med tyskarna. Ryssland och senare Sovjetunionen sponsrade i princip varje grupp som var beredd av bekämpa Tyskland.
Två regeringar
När tecknen på att den tyska krigsmakten kommer att bryta samman inom kort blev allt tydligare så väcks de grupper som av olika anledningar vill se att Litauen ombildas till en egen nation till liv. Den nationalistiska sidan börjar, kanske med stöd av tyskarna, att bygga upp en litauisk administration med säte i Vilnius. Detta arbete leds av namn som är kända i samband med Litauens frigörelse, så som Smetona och Basanavicius, och det leder till skapandet av den första litauiska kongressen, den 18-22 september 1917. Vid denna kongress så valdes det råd, kallat Taryba, som, för nationalisternas räkning, försökte leda Litauen mot självständighet. Taryba anser sig som landets rättmätiga regering och förklarar Litauen fritt och självständigt den 16 februari 1918 trots att det samtidigt finns en annan parallell regering med anspråk på att vara den legitima litauiska ledningen.
I samband med oktoberrevolutionen i Ryssland bildas det i Litauen en avdelning av bolshevikpartiet, under ledning av V. Kapsukas. Då den tyska kapitulationen står för dörren försökte dessa kommunister att ställa sig i spetsen för en revolution för att skapa ett sovjetiskt Litauen. Denna sovjetiska stat utropas också under det litauiska kommunistpartiets första kongress, 1-3 oktober 1918.
Maktkamp
När kriget slutar är Tysklands östarmé fortfarande obesegrad och står som den enda egentliga maktfaktorn i hela Baltikum. Denna situation är ingen av Litauens båda fraktioner nöjda med och båda verkar aktivt för att driva ut tyskarna. Båda dessa fraktioner hade dock bristfälliga resurser och ingen av dem hade under inledningsskedet några väpnade styrkor att tala om.
Det var det sovjetiska Litauen som först agerade för att bryta dödläget genom att välkomna den röda armén in på litauiskt territorium för att bli av med tyskarna, men också för att hjälpa revolutionen att ta fart. Den 13 november sade Sovjetunionen upp det avtalet från Brest-Litovsk och den röda armén marscherade mot den litauiska gränsen för att komma det sovjetiska Litauen till hjälp. Den nationalistiska regeringen såg naturligtvis detta som ett hot mot sin existens och i deras ögon var syftet med röda arméns intåg att ockupera Litauen och att mot det litauiska folkets vilja inkorporera Litauen i Sovjetunionen.
Den nationalistiska regeringens svar på den sovjetiska invasionen var att den 23 november beordra skapandet av en litauisk armé. Den skapades till största del av litauiska soldater och officerare som vände hemåt efter att ha slagits för de ryska och senare sovjetiska arméerna. Då dessa stridskrafter inte var nog för att stoppa den röda arméns avancemang vände sig den nationalistiska regeringen till de tyska styrkorna som fanns kvar i landet. Tyskarna var mycket villiga att hjälpa det nationalistiska Litauen då alternativet var att passivt se på hur den röda armén ryckte allt närmare och fem bataljoner ”Freikorps” ställde sig omedelbart på nationalisternas sida. Detta kom dock något försent för att Vilnius skulle stanna i den nationalistiska regeringens händer och den 5 januari 1919 var den nationalistiska ledningen tvungna att flytta 100 kilometer längre västerut, till Kaunas, och proklamera detta som sin provisoriska huvudstad. Samtidigt övertog det sovjetiska Litauen makten i Vilnius.
Stridernas förlopp
Under stridernas inledande skede var röda armén mycket framgångsrik och lyckades som sagt besätta Vilnius men de hade även framgångar i norr, där de lyckades att nå ända fram till Šiauliai, innan de tyska förbanden i det nationalistiska Litauens tjänst satte stopp för framryckningarna. Men efter det sovjetiska Litauens inledande framgångar blev det snart klart att de nationalistiska styrkorna tillsammans med sina tyska allierade var de som var starkast och under 1919 så pressades röda armén ut ur Litauen.
Fientligheten mellan den sovjetiska röda armén och den nationalistiska litauiska regeringen upphörde inte förrän den 12 juli 1920, då Litauen och Sovjetunionen undertecknade ett fredsavtal där Sovjetunionen förband sig att nu, och för all framtid, respektera Litauen som en självständig stat med okränkbara gränser, vilka också fastslogs i samma dokument. Den röda arméns återtåg ur Litauen betydde visserligen att det sovjetiska Litauens ledare inte kunde stanna kvar i Litauen, men det betydde inte att de slutade att försöka påverka den politik som fördes inom landet.
Bermondtisternas ursprung
Efter Tysklands sammanbrott och krigsslutet oroade sig de allierade om vad som skulle ske i det områden på ost fronten som de tyska arméerna fortfarande behärskade och det beslutades att Tysklands arméer skulle stanna kvar i de ockuperade områdena i väntan på nya order från det allierade överkommandot. Detta utnyttjades av den tyska generalstaden, som inte alls gett upp idén om landvinster i öster, till att fortsätta påverka och stödja de nationalistiska regeringarna i Baltikum för att tvinga in de baltiska staterna i ett nära förbund med Tyskland.
Dessa styrkors starkaste fäste fanns i västra Lettland där deras befälhavare, General Rüdiger von der Goltz, häftigt motsatte sig alla allierade försök att begränsa hans truppers rörelsefrihet eller försök att få dem tillbakadragna till Tyskland. Goltz egentliga fiende var bolshevikerna då han personliga mål var att skapa ett Ryssland som skulle vara mera välvilligt inställt till Tyskland vid de kommande fredsförhandlingar. Tyskland ville nämligen behålla så mycket som möjligt av de territorier som dess arméer behärskade.
Goltz inblandning i det lettiska inbördeskriget tvingade till slut det allierade överkommandot att besluta om ett tillbakadragande av alla tyska styrkor som fortfarande var stationerade utanför Tyskland. General Goltz fann då att hans enda chans att kunna stanna med sina styrkor i Baltikum var att ansluta sig till en av de ”vita” ryska arméer som fanns i området för att på så sätt kunna hävda att hans armé inte var tysk utan rysk. Pavel Bermondt-Avalov var befälhavare över denna ryska armé och var alltså chef över dessa styrkor då de blandade sig i det litauiska frihetskriget.
Striderna mot Bermondtisterna
De norra delarna av Litauen och framför allt området kring ”via žemaitia” var till stort oförsvarat, den nationalistiska litauiska armén och den röda armén bekämpade varandra och båda två låg dessutom i fejd med polackerna, då Bermondttrogna trupper under överste Virgolitch trängde in i norra Litauen i mitten av sommaren 1919. Överste Virgolitch gjorde sig själv till guvernör i Šiauliai och han bedrev där ett terrorvälde som utsatte befolkningen för mycket lidande. Både den nationalistiska och den sovjetiska regeringarna insåg hotet och båda sidor bekämpade Bermondts trupper efter att först ha fått polackernas löfte om att inte bli anfallna i ryggen. Den 21-22 november 1919 återtog nationalistiska trupper Radviliškis och kunde börja driva bermondtisterna framför sig, den kommunistiska sidan hävdar dock att det var deras trupper som stod för den största delen av striderna. Det allierade överkommandot ingrep vid årsskiftet 1920 och organiserade evakueringen av de tyska delarna av Bermondts trupper.
Den polska konflikten
Litauen hade även en annan fraktion som under 1918 började göra sina röster hörda. Den del av befolkningen som hade polskt ursprung ansåg att både Polens och Litauens internationella position skulle stärkas vid en federation mellan de båda länderna. Denna grupp var instinktiva motståndare till det sovjetiska Litauen men de stödde inte heller de nationalistiska grupperingarna. Gruppen bestod till stor del av finansiellt starka godsägare eller industriägare och de utnyttjade sin ställning för att sätta press på den polska regeringen för att de i sin tur skulle tvinga fram en federation med Litauen. Den polska regeringen behövde inte mycken övertalning utan anföll och ockuperade Vilnius området i april 1919.
De finns flera argument för att den polska regeringen handlade på detta sätt:
· Den historiska aspekten, Litauen och Polen har från 1500-talet och ända fram till 1800-talet varit förenade i en personalunion under polsk dominans, men med ett litauiskt statsöverhuvud. Polen hoppades att genom en ockupation av Litauens historiska huvudstad åter tvinga Litauen in i en liknande federation.
· Vilnius, Litauen historiska huvudstad, och de omkring liggande områdena var (och är) till största del befolkad av polacker. Andelen litauer i Vilnius var under tjugo procent, medan polackerna utgjorde nästan sjuttio procent . Polen hävdade att det område där polackerna var i majoritet skulle tillhöra Polen.
· Polen låg i krig med Sovjetryssland och då röda armén ockuperat Vilnius, med den sovjetiska litauiska regeringens goda minne, var ockupationen av Vilnius inte enbart ett angrepp på Litauen utan också ett led i konflikten med Sovjetunionen.
Eftersom maktförhållandena inom Litauen inte var klara tog det tid innan någon av de två stridande regeringarna kunde sätta in några betydande trupper mot polackerna runt Vilnius men även efter att kommunisterna fördrivits hade inte det nationalistiska Litauen tillräcklig styrka för att kasta ut polackerna. Ändock vägrar de hårdnackat att gå med på de polska unionsförslagen. Vid de sovjetisk-litauiska fredsförhandlingarna, 1920, erbjöd sig Sovjetunionen att erkänna Litauens rätt till Vilnius om Sovjetunionen tilläts transportera trupper över litauiskt territorium till den polska gränsen. Den litauiska ledningen accepterade och Sovjetunionen erövrade Vilnius. Staden överlämnas till litauerna, men polackerna går ganska snart till motanfall och återerövrar det omstridda området.
Den 7 oktober 1920 tecknar Polen och Litauen ett stilleståndsavtal och Litauen lämnas i kontroll över Vilnius området i väntan på att tvisten skall avgöras i nationernas förbund. Bara två dagar senare utbryter dock en ”revolt” i Vilnius. Vilnius polska invånare är ute på gatorna för att fira vapenstilleståndet men general Zeligowski använder detta som en ursäkt för att återockupera staden. Den polska regeringen deklarerar att Zeligowski agerat helt på eget initiativ men det står ganska tidigt klart att hela aktionen planerats på hög nivå inom den polska ledningen.
Konflikten med Polen ledde till att Litauen förlorade sin historiska huvudstad Vilnius, men också till att en tredjedel av landet kom under polsk ockupation tillsammans med nästan tjugofem procent av befolkningen.
Landet mellan krigen
Det Litauen som uppstod efter frihetskrigen var alltså ett fritt och oberoende land, styrt av en folkvald representation. Men skillnaden mellan detta Litauen och det historiska blev mycket tydlig så snart som de litauiska nationalisterna tänkte på att deras huvudstad var ockuperad av polackerna. Detta nationella trauma förstärktes 1923 då Polen formellt erkändes rätten till Vilnius av nationernas förbund.
En kort sammanfattning som dock är ganska lång
Andreas
-
Mathias Forsberg
- Medlem
- Inlägg: 2986
- Blev medlem: 28 mars 2002, 15:09
- Ort: Stockholm