Ålandsexpeditionen

Diskussioner kring händelser under första världskriget & mellankrigstiden. Tillägnad vår saknade medlem Stellan Bojerud
Användarvisningsbild
Harkett
Medlem
Inlägg: 334
Blev medlem: 08 maj 2007 13:09
Ort: Skåne

Inlägg av Harkett » 26 aug 2007 13:26

Mig veterligen var många finlandssvenskar av diverse anledningar mycket starkt emot att Åland bröts ut från Finland. Många "Finlandsvänliga" svensk opinionsbildare var underkunniga om detta och avrådde starkt från att kräva Åland. Andra tänkte att om Sverige officiellt hjälpte Finland i dess frihetskamp kunde de få Åland i belöning för sin hjälp (många tyska förslag gick i den riktningen när Tyskland försökte få Sverige med i kriget mot Ryssland). Men de blev besvikna på både den svenska regeringens neutralitet och noninterventionspolitik medan regeringen och opinionsbildarna kring regeringen gav uttryck för ilska mot Finland sedan det slutit avtal med Tyskland om hjälp mot de röda. Tyskarna började ockupera öarna i början av mars som ett led i en tänkt landstigning i Hangö. I det svenska ramaskriet kunde man höra att det var Anjala och Sveaborg som gick igen osv. Finlands avtal med Tyskland uppfattades som ett svek mot den nordiska tanken osv.

Spaningsledaren
Tidigare medlem
Inlägg: 923
Blev medlem: 30 mar 2007 17:58
Ort: Frankrike

Inlägg av Spaningsledaren » 26 aug 2007 15:36

Ja, inte heller här finns i mina ögon mycket grund för tvivel.
Palmstjerna mâ, i sin egenskap av fackminister för de sjômilitära ärendena (eller mera av personliga skâl), ha varit positiv till landskapets knytning till Sverige. Dock hade han alls ingenting med den svenska utrikespolitiken att skaffa. Här gällde nämligen 1809 ârs regeringsform med dess, kan man säga, mycket inskränkta ministeransvarighet.

Enligt allt vi till dags dato tror oss veta fanns det till sist ingen svensk komplott pâ högsta nivâ. Knappast pâ nâgon annan svensk exekutiv nivâ heller. Möjligen (men här famlar jag) skulle jag sâga att den som möjligen skulle ha kunnat slâ en bro mellan det âländska och det rikssvenska var Carl Björkman - som dock, ganska snabbt, fulades ut och gjordes omöjlig av den mer dogmatiskt/principiellt tänkande Sundblom. Det var kanske lika bra det: Sundbloms agerande ledde till skiljedomen - som âlänningarna kring honom, i vad gâller just den svenska riksanslutningen, "förlorade".

Användarvisningsbild
Johan Olofsson
Medlem
Inlägg: 189
Blev medlem: 10 aug 2007 16:45
Ort: (född i) Malmö

Inlägg av Johan Olofsson » 01 sep 2007 14:26

Spaningsledaren skrev:Ja, inte heller här finns i mina ögon mycket grund för tvivel.
Palmstjerna mâ, i sin egenskap av fackminister för de sjômilitära ärendena (eller mera av personliga skâl), ha varit positiv till landskapets knytning till Sverige. Dock hade han alls ingenting med den svenska utrikespolitiken att skaffa. Här gällde nämligen 1809 ârs regeringsform med dess, kan man säga, mycket inskränkta ministeransvarighet.

Enligt allt vi till dags dato tror oss veta fanns det till sist ingen svensk komplott pâ högsta nivâ. Knappast pâ nâgon annan svensk exekutiv nivâ heller.
Ändå verkar det vara en seglivad uppfattning som ärvs av många som läser in sig på händelserna efter Finlands' självständighetsförklaring:
Det är emellertid ställt utom allt tvivel att stora delar av Sveriges politiska och militära etablissemang, med Gustav V i spetsen, hyste ambitioner att införliva Åland med konungariket.

källa: viewtopic.php?p=9282&highlight=#9282

Spaningsledaren
Tidigare medlem
Inlägg: 923
Blev medlem: 30 mar 2007 17:58
Ort: Frankrike

Inlägg av Spaningsledaren » 01 sep 2007 15:16

Den här frâgan upplever jag vara ingâende belyst, inte minst dârför att den har sâ tydlig inom-nordisk karaktär. (Det hade ju s.a.s. varit allvarligt om Sverige verkligen kunde beslâs med att aktivt ha försökt att norpa ât sig en del av den nybildade finska republikens territorium.)

Ocksâ Âland âtföljde ju obestridligen resten av Finland när den östra riksdelen bröts ut ur Sverige. Jag uppfattar att skiljedomen râtt mycket utgick frân detta, att det som skedde 1809 även pâ 1920-talet föreföll ha varit det riktiga och att det hursomhelst inte tillkommit nya motiv fôr en förändring.

Wikipedia mâ ha ett antal förtjänster men forumets karaktär gör det känsligt just för vinklingar av det slag som citeras. I sak borde meningen ha korrigerats men inte desto mindre har den tydligen fâtt stâ kvar.

Det fanns en stark och högljudd âländsk opinion och Sverige var ett fritt land. Om det bland svenskarna, pâ olika nivâer, fanns ett antal mycket uttalade anhângare av den här Sverige-knytningen tycker jag att detta varken diskrediterar Sverige som land eller, i sak, komprometterar dess statsledning.

laitman
Medlem
Inlägg: 588
Blev medlem: 22 nov 2004 21:02
Ort: Kyrkslätt Finland

Inlägg av laitman » 01 sep 2007 17:38

Hej på er!
Den kanske bästa redogörelsen över händelseförloppet står nog Carl Enckell för i sina politiska memoarer. Han ägnar närmare 100 sidor åt frågan. Han var ju den som förde Finlands talan i saken bl.a. i Nationernas Förbund. Den i övrigt ålandsvänlige och på Åland födde Johannes Salminen säger i sin bok om Julius Sundblom att Finland i Carl Enckell hade en mycket skicklig advokat: "kylig, klartänkt och taktfull behärskade han spelets alla finesser". Salminen medger att Branting i jämförelse med Enckell gjorde ett mindre lyckat intryck och att de professionella diplomaterna i Enckell kände igen en kosmopolit som likt dem var insatta i folkrättens alla blindskär.
Laitman

Användarvisningsbild
Johan Olofsson
Medlem
Inlägg: 189
Blev medlem: 10 aug 2007 16:45
Ort: (född i) Malmö

Inlägg av Johan Olofsson » 15 sep 2007 21:18

laitman skrev:Den kanske bästa redogörelsen över händelseförloppet står nog Carl Enckell för i sina politiska memoarer. Han ägnar närmare 100 sidor åt frågan. Han var ju den som förde Finlands talan i saken bl.a. i Nationernas Förbund.
Nej, tyvärr. Efter att ha tagit mig igenom cirka 3/4 av hans tusensidiga memoarer verkar det uppenbart att det inte intresserar honom.

Han kopierar utförligt från den föredragning som hösten 1917 låg till grund för Sveriges vänsterregerings ställningstagande att då inte agera över huvudtaget, men konstaterar utan några ytterligare citat att "något" hade förändrats i februari 1918.

Att detta "något" var bolshevistiska ryssar som befarades löpa amok efter inbördeskrigets utbrott, eller rädslan för att stridigheter mellan finska röda och vita skulle sprida sig till öarna, det visar han lika liten förståelse för som att ålänningarna något år senare upplevde det som påfrestande att finskspråkiga trupper med av språkstriden påverkade attityder var sända för att pacificera ögruppen.

Spaningsledaren
Tidigare medlem
Inlägg: 923
Blev medlem: 30 mar 2007 17:58
Ort: Frankrike

Inlägg av Spaningsledaren » 16 sep 2007 15:57

Min tro är att vi fâr leva med bâde-och. Etniskt är och var Âland rent rikssvenskt. Historiskt, administrativt och i viss mân geografiskt är och var landskapet lika klart en del av den ôstra rikshalvan.

De pâ Âland boende var givetvis oförhindrade att sträva efter landskapets anslutning till den västra rikshalvan (inom de lagliga gränser o.s.v. som gällde inom republiken.)

Att landet Sverige - för sin del - kunde ha tagit mer bestämt politiskt avstând frân dessa planer förefaller klart. Här uppfattar jag att den svenska officiella linjen var "avvaktande positiv" eller kanske snarare "försiktigt avvaktande".

Oberoende av detta fanns det ocksâ, som antytts, mer yrkesmilitära överväganden. Sundblom och Co var, kan man säga, Âlandsegoistiskt pacifistiska. (I och med att landskapet till sist kom att stanna hos Finland segrade den linjen.) Här kunde kanske ( personlig spekulation frân min sida) svenska militära kretsar tänkas ha gjort bedömningen att landskapets ev. svenskanknytning skulle ha kunnat öppnat vägen för de kustbefâstningar pâ Âland som skulle gjort Bottenhavsspärren mer effektiv. Den spärren skulle ju f.ö. ocksâ kommit Finland som land till godo. (Alltsâ att Sundblom skulle ha stâllts inför valet Finland eller befästningar)

Men, allt sammantaget: Inte fanns det, mig veterligt, nâgra officiella svenska planer pâ att söka skilja Âland frân Finland. Salminens bok, antyder heller ingen sâdan draghjälp. Noteras kan att Carl Björkman, som utvecklades i försvarspositiv riktning manövrerades ut ur den âländska projektledningen.
Inte minst det tycker jag antyder att Sundblomianerna räknade med att slâss för sin sak med egna krafter. Indirekt kan sedan detta ses som ett indicium pâ att det till sist kanske inte heller fanns nâgra andra krafter (rikssvenska nämligen) att förfoga över.

Användarvisningsbild
Johan Olofsson
Medlem
Inlägg: 189
Blev medlem: 10 aug 2007 16:45
Ort: (född i) Malmö

Inlägg av Johan Olofsson » 16 sep 2007 17:26

Det som förvånar mig är den bestämdhet varmed det i Finland kan hävdas att "den svenska regeringen gjorde ett annekteringsförsök i februari 1918".

Att den Edénska ministären verkligen skulle ha haft sådana avsikter som gick tvärt emot deras hittillsvarande agitation ter sig otroligt för mig. Jag har inget problem att förstå att dåtidens vita politiker kunde tro socialdemokrater och med dem sammarbetande liberaler om i princip vilken ondska som helst, men att detta fortfarande, 90 år senare, ska gälla som etablerad historisk sanning, det förundrar mig.

Spaningsledaren
Tidigare medlem
Inlägg: 923
Blev medlem: 30 mar 2007 17:58
Ort: Frankrike

Inlägg av Spaningsledaren » 16 sep 2007 18:23

Just detta pâstâdda finska vet jag inget om. Saken upplevdes sâkert som obehaglig. Salminens bok redogör nogsamt för finska sâkerhetspolisens verksamhet kring Sundblom-kretsen.

Vid sidan av sakens rent âländska sida fanns ocksâ, kan jag tänka mig, den fastlandsfinlândska spänningen mellan "tyskvännerna" och den mera nationalautonoma kretsen kring Mannerheim.

Den senare uttalade f.ö. att sedan han âterkommit till Finland och genomlevt Frihetskrigets alla förvecklingar hade han fâtt klart för sig att Finland var ett land fullt av "smâherrar", alla med en hög tanke just om sig själva.

Det kanske rentav är nâgon av dessa tyskvänner/svenskskeptiker som lyckats befästa bilden av "hur det egentligen var"?

Användarvisningsbild
G:son
Medlem
Inlägg: 3027
Blev medlem: 10 apr 2007 05:02
Ort: Finland

Inlägg av G:son » 16 sep 2007 19:35

Johan Olofsson skrev:Det som förvånar mig är den bestämdhet varmed det i Finland kan hävdas att "den svenska regeringen gjorde ett annekteringsförsök i februari 1918".

Att den Edénska ministären verkligen skulle ha haft sådana avsikter som gick tvärt emot deras hittillsvarande agitation ter sig otroligt för mig. Jag har inget problem att förstå att dåtidens vita politiker kunde tro socialdemokrater och med dem sammarbetande liberaler om i princip vilken ondska som helst, men att detta fortfarande, 90 år senare, ska gälla som etablerad historisk sanning, det förundrar mig.
Tja, om vi inte definierar "försök till annektering" lite noggrannare, så blir det ju nästan en filosofisk fråga. :)

Men jag tror, att man i Finland inte är särskilt intresserad av att veta, vilken linje regeringen hade 1918. Man betraktar det hela som en process, som utgick från en uttalad önskan av ålänningarna, svensk trupp på Åland, och en opinion i Sverige som understödde tanken, samt ett avgörande i Nationernas Förbund. Den svenska regeringen hade kunnat stoppa processen, senast när den fördes till NF, men det gjorde man nu inte. Det förefaller klart, att man var beredd att utnyttja det historiska tillfället, vilket jag tycker att är ganska naturligt.

För övrigt har det ju inte framkommit i tråden, att en svensk annekteringsplan vore etablerad historisk sanning i Finland. Däremot är det sannolikt en allmänt utbredd (miss)uppfattning bland vanligt folk.

/G:son

Användarvisningsbild
cats
Medlem
Inlägg: 2260
Blev medlem: 08 jan 2007 15:26
Ort: cats

Inlägg av cats » 17 sep 2007 12:56

En direkt följd av den svenska politiken var att de som i den finländska ledningen verkat för en nordisklinje drevs över i det tyska lägret. Enligt Stig Jägerskiölds Mannerheimsbiografi lät marskalken förstå i flera samtal med sin rikssvenske medarbetare Gösta Törngren att den svenska regeringens agerande i Ålandsfrågan gjorde att de tyskorienterades ställning stärktes.
Mannerheim hade arbetat för en nordisk orientering, men många av dem som stött honom i det arbetet blev tyskvänliga i och med att den svenska regeringen handlande som den gjorde. Deras agerande i Ålandsfrågan fann Mannerheim vara "en direkt ovänlig handling" eftersom Åland i finländska myndigheternas hand ansågs vara av stor militär betydelse.
Senator Renvall, som tidigare varit nordiskt orienterad, var en sådan person som bytte åsikt i förhållande till tyskarna i.o.m. Ålandsaffären.

Spaningsledaren
Tidigare medlem
Inlägg: 923
Blev medlem: 30 mar 2007 17:58
Ort: Frankrike

Inlägg av Spaningsledaren » 17 sep 2007 18:54

Jovisst, men aspekter som dessa är förknippade med beslutsfattandets själva natur. Hur man än vänder sig har man rumpan bak. Kunde man dessutom redan i förväg fâ reda pâ "hur det kommer att sluta" och "vem som kommer att vinna" och annat sâdant vore processen âtskilligt enklare. Ofta lyckas man inte vara allas vän.

Användarvisningsbild
cats
Medlem
Inlägg: 2260
Blev medlem: 08 jan 2007 15:26
Ort: cats

Inlägg av cats » 18 sep 2007 13:29

Spaningsledaren skrev:Jovisst, men aspekter som dessa är förknippade med beslutsfattandets själva natur. Hur man än vänder sig har man rumpan bak. Kunde man dessutom redan i förväg fâ reda pâ "hur det kommer att sluta" och "vem som kommer att vinna" och annat sâdant vore processen âtskilligt enklare. Ofta lyckas man inte vara allas vän.
Det är en inställning som en del skulle kunna uppfatta som ryggradslös, vilket många också gjorde på finska sidan 1918

Spaningsledaren
Tidigare medlem
Inlägg: 923
Blev medlem: 30 mar 2007 17:58
Ort: Frankrike

Inlägg av Spaningsledaren » 18 sep 2007 13:50

Givetvis, av alla som "uppfattar" finns det en delmângd som framför allt efterfrâgar just ryggrad, eller iaktagandet av en viss "princip". Andra kan vara mer t.ex. "resultatintresserade". Visst hade den svenska regeringen, rent filosofiskt, med harm o.s.v. avvisat den âländska opinionen. Dâ hade den (i bästa fall) fâtt appâder i H-fors ( vad den nu skulle med sâdan till) och burop frân âtminstone delar av den svenska valmanskâren. ( Det däremot kunde varit negativt vid nästföljande svenska riksdagsval.)

Användarvisningsbild
Johan Olofsson
Medlem
Inlägg: 189
Blev medlem: 10 aug 2007 16:45
Ort: (född i) Malmö

Inlägg av Johan Olofsson » 25 sep 2007 14:17

Sett ur den Edénska ministärens, och från Brantings partis, perspektiv så var det ju verkligen så att man höll fast vid den uppfattning man hade om hur internationella konflikter borde lösas. Tron på nationellt självbestämmande var inte någon nyhet i det liberala tänkandet, och någon ryggradslöshet visade man inte när man gentemot ålänningar och rikssvenska högermän höll fast vid att konflikten skulle lösas med fredliga medel, att Finlands självständighet skulle erkännas så snart Rysslands acceptans var klar (utan något Ålandsförbehåll), att de rödas uppror inte (heller) kunde stödjas, och att en evakuering av civila undan hotande strider organiserades (att ingen ville bli evakuerad var ju en annan femma, liksom insatsen som lokal medlare mellan röda och vita).

Att det fanns en svensk opinion för kraftfullt militärt bistånd till den upprorsdrabbade (vita) senaten som retirerat till Vasa, och att en del av denna opinion såg Åland som ett naturligt pris för svensk hjälp, det är det nog ingen som ifrågasätter. Men vad hade de för inflytande?

De hade förlorat prestige redan med regering Schwartz tillträde i mars 1917, och ännu mera så när Gustaf V vunnits för parlamentarism, och därmed för socialdemokrater och liberaler i regeringen från 19 oktober 1917 och därav följde en av de mera radikala omkastningarna i svensk utrikespolitik, vilket finländare som Paasikivi, Enckell och Mannerheim uppenbarligen inte förstod sig på.