chansande förlorare

[järnbäraren]

Hur kunde striderna på västfronten pågå så länge? Hur stod soldaterna ut? Och makthavarna, hur kunde dom fortsätta att misslyckas och misslyckas och åter misslyckas? Soldaterna förstår jag bättre. Vi är ju skapade till flockvarelser, genetiskt programmerade att springa åt samma håll. Vi tror på vad makthavare tutar i oss, vi tror på vad dom säger på tv och på vad som står i morgontidningarna, vi tror på vänner, arbetskamrater, grannar osv, osv. "Credulity" kallar John Keegan fenomenet i sin "The face of battle". Men dom ledande generalerna och politikerna, hur kunde dom fortsätta och fortsätta att misslyckas år efter år?
Kanske gavs en del av svaret i senaste avsnittet av "vetenskapens värld". I framgång förmår vi vara rationella och kalkylerande men risk för förlust och misslyckande förvandlar oss till chansande risktagare. Och vad var raden av offensiver på västfronten annat än en lång serie misslyckade chansningar? Och den mest misslyckade chansningen av alla var "Schlieffenplanen". Att en ledande stormakt kan hänga upp sitt öde i en så tunn tråd är ju märkligt. Det slår mig att samtliga stormakter som går in i kriget gör det inte för att vinna något utan för att undvika att förlora något. Österrike och Ryssland för att inte tappa prestige samt inflytande och framtida vinstmöjligheter på Balkan, Tyskland för att inte förlora sin nyvunna stormaktsställning, England för att inte förlora kontrollen över engelska kanalen. Och i denna situation av "vi vill inte förlora" tappar man sin förmåga till rationellt tänkande. Så misslyckas man. Och som man misslyckas!