Garde Reserve Pionier Regiment (eldkastare)

[tyskaorden]

Ett av de nya (eller nygamla om man räknar med bysantinarnas grekiska eld) som utvecklades under första världskriget var eldkastaren. Detta vapen som kunde vara minst lika farligt för den som använde det kom i den tyska armén att koncentreras till ett elitförband med namnet Garde Reserve Pionier Regiment (Gardesreservpionjärregementet).

Japanerna skall tydligen varit först att använda en typ av eldkastare i kriget mot ryssarna 1905. Mot slutet av 1914 hade dock diplomingenjören Bernhard Reddemann (reservofficer och i det civila brandsoldat) vilken förde befälet över ett lantvärnspionjärkompani i samarbete med ingenjören Richard Fiedler utvecklat en eldkastarapparat som kunde användas i frontinsats, båda två hade dock arbetat med utvecklingen sedan 1900-talets början. OHL (Oberste Heeresleitung = Högsta arméledningen) nappade snart på detta och i januari 1915 hade Sektion Reddemann skapats med 48 utvalda soldater från pionjärtrupperna och 12 tunga eldkastare. Deras elddop kom 26 februari 1915 då Sektionen sattes in i attacken mot Bois de Malancourt. Insatsen överträffade alla förväntningar och det nya vapnets framtid var säkrat och antalet eldkastarenheter kom att öka.

[tyskaorden]

Redan i mars 1915 uppsattes vid Garde Pionier Ersatz Batallion (Gardespionjärersättningsbataljonen) en III. Batallion med 9.-12. kompanierna. Bataljonen bestod av brandmän och utvalda frivilliga från olika regementen (alltså inte bara från pionjärerna). Senare under 1915 tillkom 13. och 14. kompanierna, och i februari 1916 tillkom en IV. bataljon med ytterligare två kompanier förutom 13. och 14. I april 1916 beordrade så OHL uppsättandet av Garde Reserve Pionier Regiment (Gardesreservpionjärregementet) under major Reddemann.

Regementet kom att bestå av tre bataljoner vardera om fyra kompanier. Till detta kom ett experimentkompani och ett skolkompani. Varje bataljon hade också en verkstadssektion. Kompaniet hade 3-40 bärbara eldkastare, vilka på marsch följdes av en vagnskolonn med bränsle och reservdelar. På lastbilar tillfördes även 12-15 tunga eldkastare.

Befälsmässigt var Gardesreservpionjärregementet direkt underställt OHL och dess bataljoner och kompanier fördelades på de olika arméerna efter behov. Endast de eldkastardetechement som var avdelade till stormbataljonerna var permanent underställda en särskilt enhet. Regementshögkvarteret tillsammans med experimentkompaniet och skolkompaniet var grupperade i OHL:s närhet. Där fanns också de delar av regementet som ej var insatt i strid. Regementschefen avgav månatliga rapporter till OHL rörande stridsutvärdering och med förslag om förbättringar av stridsmetoderna. Detta ledda bl.a. till att man kom fram till att lättare typer av eldkastare understödda av kulsprutor och handgranater var den bästa taktiken. Denna taktik krävde även att man skulle ta sig så nära fienden som möjligt innan man gick till aktion, något som krävde sina offer i stupade och sårade. Organisationsmässigt tog det sig uttryck i att varje av de tre plutonerna i eldkastarkompaniet organiserades i fem eldkastargrupper, en kulsprutegrupp samt en ersättningsgrupp. Varje eldkastargrupp bar med sig två eldkastare, som vardera kunde avfyras 30 gånger. Eldstrålen hade en längd på upp till 20 m.

[tyskaorden]

Antalet anfall som understöddes av eldkastare ökade från 32 stycken under 1915 till 160 och 165 under respektive 1916 och 1917. Under det sista krigsåret 1918 genomfördes 296 eldkastarunderstödda anfall. Det beräknas att ca 82% av de anfall som understöddes av eldkastare var framgångsrika.

I ett erkännande av eldkastarnas betydelse tilldelade kejsar Wilhelm II 28 juli 1916 officerare och manskap inom Gardesreservpionjärregementet rätten att på uniformens vänstra underarm bära en dödskalle. Hädan efter kallade regementet sig för Totenkopf-Pioniere (Dödskallepionjärerna). Regementet förstörde merparten av sina eldkastare innan man återvände till Tyskland vid vapenstilleståndet 1918. Det upplöstes formellt i Berlin januari 1919.

Huvuddelen av informationen är hämtade från boken Imperial German Army 1914-18, Organisation, Structure, Orders of Battle av Hermann Cron.