Giancarlo skrev: Att omvärlden markerar missnöje med Turkiets position kan alltså vara ett sätt för dess regering att ändra sig, och rent konkret i det långa loppet bädda för fredligare relationer mellan Turkiet och Armenien, och de kristna som gått i exil, som kan äntligen försonas om Turkiets regering ändå hade haft lite stake. Om Turkiet hela tiden upprörs och gör sanktioner så fort någon kritiserar deras denialism utomlands så kan det faktiskt skada landet själv mycket mer, då det själva förlorar utrikespolitiskt, och beter sig irrationellt. Hade t.ex. Turkiets regering kunnat försonas ens erkänna detta ansvar för detta folkmord (som inte ens gjordes av den turkiska republiken!) hade landet t.ex. haft mycket större chans att gå med i EU. Ju fler som säger emot, desto större anledning att landets regering tvingas ändra sig, då det visas att det blir ensamt i världen.
Så kan det vara. Men man kan också se på ett helt annat sätt - att markera mot Turkiet i Armenienfrågan har i politiska grupperingar, framförallt i det kontinentala Europa, setts som en taktisk manöver för att skapa ett avstånd mellan Turkiet och EU och därmed minska Turkiets möjligheter att ansöka om medlemskap. Man räknar helt enkelt med att press på Turkiet innebär att Turkiet hamnar i försvarsställning och låser förhandlingsläget.
Den svenska linjen, under såväl nuvarande regering som den förra socialdemokratiska, har istället varit att genom att underhålla goda relationer med Turkiet och hållit utvecklingen mot att Turkiet skall kunna ansöka om medlemskap levande. På det sättet har man ansett att man steg för steg kunnat få Turkiet att "tina upp" såväl gällande demokrati och yttrandefrihet i det egna landet och respekt för inhemska minoriteter, avskaffande av dödsstraffet (vilket genomfördes 2004) och förbättrade relationer med grannländer - framförallt gentemot Armenien och Grekland/Cypern.
Jag vet faktiskt inte vad som är mest effektivt, att påvisa för turkarna att landet är "ensamt i världen" eller att påpeka att ett antal processer är nödvändiga om Turkiet skall kunna bli EU-medlem.
Däremot är jag mer säker på att det innebär stora risker om man skall definiera vad som är sant eller falskt i historien genom politiska beslut, snarare än genom att låta den historiska vetenskapen kritiskt granska, analysera och diskutera källor tills man når en någorlunda konsensus.
