Under en inspelning påstår Evert Taube att "de svenska pojkarna nere i Spanien.." (tydligen syftar han på anarkisterna) skulle ha använt Fritjof Anderssons praradmarch som en slags signatur melodi (kommer inte på något bättre ord).
Första gången jag hörde inspelningen antog jag att detta enbart var ett "konstnärligt töjande på sanningen", så jag nöjde mig med att njuta av en god historia. Men de flesta goda historier har trots allt ett korn av sanning i sig, kan detta vara möjligt?




