Oppositionspartierna i Tyskland 1933

[Lindir]

Vilket parti var det som gick i koaltion med NSDAP? Var det Liberalerna eller Socialdemokraterna?

Det är ju annars en av de stora gåtorna med det nazistiska maktövertagandet, att den liberala oppositionen nästan helt utplånades på grund av vikande väljarstöd i takt med att nazisterna växte.

Vid maktövertagandet hade liberalerna nästan utplånats, centrumpartiet tämjts till lydiga bandhundar (trots att det fanns en mycket betydande katolsk både kyrklig och "civil" opposition mot nazismen), socialdemokraterna var paralyserade av rädsla (och kunde absolut inte tänka sig att kämpa tillsammans med kommunister), och följaktligen var det enda parti som bjöd kvalificerat motstånd kommunisterna.

Och allt detta trots att både liberalerna, katolikerna, socialdemokraterna och kommunisterna hörde till nazisternas allra främsta ideologiska motståndare ...

[Martin Tunström]

socialdemokraterna var paralyserade av rädsla (och kunde absolut inte tänka sig att kämpa tillsammans med kommunister), och följaktligen var det enda parti som bjöd kvalificerat motstånd kommunisterna.

Snarare var det så att Stalin hade bestämmt att kommunistpartierna inte fick sammarbeta med socialdemokraterna, ibland var det så att kommunisterna hatade sossarna mer än nazisterna. Och under språvagnstrejeken på 30 talet vajade de nazistiska fannorna och de kommunistsika fannorna sida vid sida i Berlins arbetarkvater. [Finns en bild på detta i de svarta böckerna]

I valet den 5 mars 1933 fick nazisterna i Tyskland 43,9 procent av rösterna, och bildade regering. Den 23 mars röstade den tyska riksdagen igenom att den nazistiska regeringen skulle få hela den lagstiftande makten. Röstsiffrorna var 441 mot 94 - samtliga borgerliga partier, inklusive liberalerna, röstade för. De 94 var alla socialdemokrater. Kommunisterna hade redan häktats.

/Anno

[Lindir]

Vi har uppenbarligen inte läst samma böcker. Det senaste jag häromveckan läste i ämnet var den tyske historikern Peuknerts (tyvärr död vid blott 40 års ålder) utmärkta bok Inside Nazi Germany, som bl a ger ungefär den skildring jag skrev ovan. Vad stödjer du dig själv på? Eller egentligen var det kanske bara ordet "snarare" jag reagerade på. Annars talar dina uppgifter (väl?) inte emot mina. Den allvarligaste poängen är att dessa båda vänstergrupperingar på grund av splittring och ömsesidigt hat inte förmådde bjuda något enat motstånd mot den gemensamma fienden. Skuldfördelningen för detta är mindre intressant.

I valet den 5 mars 1933 fick nazisterna i Tyskland 43,9 procent av rösterna, och bildade regering. Den 23 mars röstade den tyska riksdagen igenom att den nazistiska regeringen skulle få hela den lagstiftande makten. Röstsiffrorna var 441 mot 94 - samtliga borgerliga partier, inklusive liberalerna, röstade för. De 94 var alla socialdemokrater. Kommunisterna hade redan häktats.

Skriv alltid vem/vad du citerar när du citerar!

Bara ett tillägg, apropå ditt citat: Kommunisterna var som sagt redan eliminerade ur riksdagen, och det motstånd Peuknert syftade på enligt ovan var utomparlamentariskt (demonstrationer, m m). Där var socialdemokraterna påfallande passiva. Förutom att de vägrade demonstrera tillsammans med kommunister var ett av skälen till deras rädsla förstås också att de inte ville bli eliminerade, som de sett kommunisterna bli, utan sitta kvar i (den vid det laget i stort sett betydelselösa) riksdagen. Nu hjälpte ju inte heller det, utan även de ledande socaldemokraterna rensades strax ut och sattes i koncentrationsläger. Under de första ett och ett halvt åren ägnades nazisternas huvudsakliga krut åt att knäcka kommunisterna och socialdemokraterna.

[Martin Tunström]

Vad stödjer du dig själv på?

Jag stödjer mig på en av de svarta böckerna i serien "Tredje riket", vilken av dem kan jag inte säga på rak arm. Men jag vet att Komintern [Alltså Stalin], förbjöd/uppmannade kommunistpartier att inte sammarbeta med socialdemokraterna, det var därför jag reagerade på detta du sa, eftersom det hade varit svårt att få något sammarbete:[Sedan kan jag väl tänka mig att socialdemokraterna och kommunsiterna för det mesta röstade emot de mesta nazisterna la fram i riksdagen utan att sammarbeta]

(och kunde absolut inte tänka sig att kämpa tillsammans med kommunister), och följaktligen var det enda parti som bjöd kvalificerat motstånd kommunisterna.

-------------------------------------------------------
Dessutom kan jag förstå att man varken ville ha med kommunisterna eller nazisterna att göra, både skrämde socialdemokraterna. Jag anser istället att liberalerna skulle sammarbetat med socialdemokraterna. I alla fall, socialdemokraterna satt i en dålig sitts.

Förutom att de vägrade demonstrera tillsammans med kommunister var ett av skälen till deras rädsla förstås också att de inte ville bli eliminerade, som de sett kommunisterna bli, utan sitta kvar i (den vid det laget i stort sett betydelselösa) riksdagen.

Anledningen, som både du och jag vet, till att kommunisterna blev förbjudna var att Hindenburg gick med på att förbjuda dem efter riksdaghusbranden. Så jag ser ingen anledning till att nazisterna hade blivit stopade i demonstrationer, när det mesta bestämmdes genom kohandel inom de högra rummen. Men jag tycker det var ytterst tråkigt att socialdemokraterna och kommunisterna inte stoppade Hitler på något sätt, men undra vad som hade hänt då? Hade armén blivit förfärad med kommunister i regeringen och gjort en kupp eller hade alla högerpartier tillsammans med NDSAP gjort en front mot dessa?

Skriv alltid vem/vad du citerar när du citerar!

Vilket jag är rätt så duktig på annars, nu så slant det iväg, men här är det:

Ordfront Magasin #5/2002

Annars God Jul!

/Anno

[Lindir]

Det senaste jag häromveckan läste i ämnet var den tyske historikern Peuknerts (tyvärr död vid blott 40 års ålder) utmärkta bok Inside Nazi Germany, som bl a ger ungefär den skildring jag skrev ovan.

Hoppsan - nu när jag kommit hem till mitt bibliotek upptäckte jag att jag angav fel bok. Det jag refererade var hämtat ur den amerikanske historikern Eric A Johnsons bok Nazi Terror - The Gestapo, Jews, and Ordinary Germans (2000), som jag absolut kan rekommendera.

Å andra sidan stödjer han sig delvis på den ovan nämnde Peuknert, så litet rätt hade jag kanske ...

Några relevanta citat ur Johnsons bok (som primärt handlar om tiden mellan Machtübernahme och riksdagshusbranden, m a o februari 1933):

"Germany's Communist Party (KPD) did percieve the threat that was in store, but it stood alone. Had it been able to make common cause with Germany's still-powerful Social Democratic Party (SPD), the horror that soon took root in Germany might have been avoided. [...]
Also, as a patriotic party commited to democracy, which the KPD certainly was not, it could have provided a bridge to other parties and organizations, especially the army, for a movement of opposition against Hitler.

But the SPD leadership rejected the KPD's repeated calls for a general strike and a united front to bring Hitler down. On the one hand, they feared that a general strike had a limited chance of success. [...]
On the other hand, SPD leaders distrusted the Communists' ties to Moscow [...] The gulf that separated the two parties during the Weimar years was simply too great to overcome. [...]
For their part, the Communists did not help their plea for unified action by continually referring to the Social Democratic Party as "social fascists" and, not infrequently, as the "leading enemies" of the Communist movement.

[...] In the main, the SPD responded like the other democratic parties and followed a policy of strict adherence to legality, fearing that openly hostile acts against the Nazi government would provide the Nazis with a legal excuse to destroy them. Instead of joining the Communists' resistance to Hitler in the streets, the SPD concentrated its efforts on the upcoming Reichstag elections on March 5 [...]

In the words of one scholar, the Social Democrats' strict observance of legality in this extreme situation was in reality a "policy of waiting, doing nothing, and self-deception." [...]"

(Citatet på slutet av citatet är hämtat ur Patrik von zur Mühlens Die SPD zwischen Anpassung und Wiederstand, som ingår i Der Widerstand gegen den Nationalsozialismus, red Schmädeke och Steinbach. Övriga källhänvisningar har jag här utelämnat.)

[Solitaire]

Det är ju annars en av de stora gåtorna med det nazistiska maktövertagandet, att den liberala oppositionen nästan helt utplånades på grund av vikande väljarstöd i takt med att nazisterna växte.

Var det inte så att de liberala väljarna gick till nazisterna?

[Martin Tunström]

Det är ju annars en av de stora gåtorna med det nazistiska maktövertagandet, att den liberala oppositionen nästan helt utplånades på grund av vikande väljarstöd i takt med att nazisterna växte.

Var det inte så att de liberala väljarna gick till nazisterna?

Stämmer:

I Tyskland växte det nationalsocialistiska partiet från 2,5 procent av rösterna 1928 till 43,9 procent 1933. Under samma period minskade det konservativa Tysknationella Folkpartiet från 14,2 procent till 8,0. Det katolska Centrumpartiet minskade marginellt, från 15,4 till 15,0. Socialdemokrater och kommunister sjönk från 40,5 procent till 30,6.
Valdeltagandet ökade under de här åren från 75 procent 1928 till 89 procent 1933. Detta innebär att Centrumpartiet ökade sitt röstantal och att socialdemokrater och kommunister i stort sett fick lika många väljare 1933 som 1928. De liberala mittenpartierna däremot raderades i stort sett ut trots det ökade valdeltagandet: De fick 27,5 procent av rösterna 1928 och bara 2,5 procent 1933.

Aftonbladet 000228

/Anno

[Löwe]

En anledning till att de tyska socialdemokraterna agerade så passivt var att de ville inte bli av med organisationens pengar. Det första de gjorde efter Hitlers maktövertagande var att gömma undan alla strejkkassor, så att nazisterna inte skulle komma åt dem (vilket de försökte).
SPD hade under många år kämpat mot storkapitalet, och nu ville man rädda vad som kunde räddas.

Man kan naturligtvis kritisera deras handlingar i efterhand, men kunde de veta vad som skulle komma?

En konsekvens av detta blev att de svenska socialdemokraterna dels drog lärdom av att man måste samarbeta med andra antinazistpartier, dels att nazismen måste bekämpas i Sverige, SSU gick till exempel ut på första maj och spöade nazisterna med slagträn i Sverige, har jag hört av en gammal socialdemokrat.

[loop]

En anledning till att de tyska socialdemokraterna agerade så passivt var att de ville inte bli av med organisationens pengar. Det första de gjorde efter Hitlers maktövertagande var att gömma undan alla strejkkassor, så att nazisterna inte skulle komma åt dem (vilket de försökte).
SPD hade under många år kämpat mot storkapitalet, och nu ville man rädda vad som kunde räddas.

Man kan naturligtvis kritisera deras handlingar i efterhand, men kunde de veta vad som skulle komma?

En konsekvens av detta blev att de svenska socialdemokraterna dels drog lärdom av att man måste samarbeta med andra antinazistpartier, dels att nazismen måste bekämpas i Sverige, SSU gick till exempel ut på första maj och spöade nazisterna med slagträn i Sverige, har jag hört av en gammal socialdemokrat.

Jaså, var det därför som kommunister skickades till arbetsläger? Sossar spöade säkert nassar, det gjorde väl i princip alla grupperingar vänster om dem också. Det satt även en antisemitisk sosse i riksdagen på 30-talet, kommer dock inte ihåg hans namn.

[Marcus]

För mer detaljer om resultaten i de nationella val där NSDAP deltog, se http://www.axishistory.com/index.php?id=3779

/Marcus

[Lindir]

För mer detaljer om resultaten i de nationella val där NSDAP deltog, se http://www.axishistory.com/index.php?id=3779

Tack, det var precis vad jag letade efter!

[Löwe]

Jaså, var det därför som kommunister skickades till arbetsläger?

Det berodde väl snarare på att de sågs som ett hot, i och med att de var sovjettrogna. Kommunister försökte infiltrera både militären och krigsviktiga industrier. Enligt de själva var det ett sätt att vinna politiskt inflytande, enligt deras motståndare var det ett sätt att underlätta ett sovjetiskt kuppförsök.
Vem som hade rätt är svårt att säga, sanningen ligger nog mitt emellan.

[Robert Sköld]

Vad hade kommunisterna för order från Moskva under mellankrigstiden, rekomenderades något speciellt förhållningssätt?`

/Robert Sköld

[loop]

Vad hade kommunisterna för order från Moskva under mellankrigstiden, rekomenderades något speciellt förhållningssätt?`

/Robert Sköld

Det finns massor bla Strasbourgresolutionen 1929 som handlar om facket.

[Löwe]

Socialdemokraterna skulle bekämpas hårdare än fascisterna, till exempel. En annan korkad grej, var att Stalin så hårt kontrollerade de andra partiernas uppbyggnad efter ryskt styre, att de blev orintaliska främlingar, i den europeiska politiken.
Än idag märks det, att många kommunistpartier har typisk ryska ord som Centralkommité, Politbyrå m.m. Detta trots att det ryska kommunistpartiet är kraftigt marginaliserat, och i opposition. Även de europeiska kommunisternas propaganda var uppbyggd efter rysk modell, därför kunde de inte passa in i svenskt sammanhang. Ett exempel:

Arbetare, bönder soldater! Slut er samman för en revolutionär nyordning i socialismens namn...

I det svenska samhället betraktades bönder som rika, previligierade. Soldaterna var krigsfolk utan revolutionär anknytning. Därmed fick socialdemokraterna lätt konkurrens om att vinna svenska arbetares röster.