Vi måste nog också se saken ur den tidens perspektiv. Många politiker och andra ledare såg krig som ett naturligt och rättfärdigt medel till att uppnå sina politiska mål. Vi upplevde också en period av stark nationalism där många grupper hade ett önskemål om att "rita om kartan". Det fanns ett antal konfliktpunkter där de stora nationerna hade samma önskemål.
På Balkan hade vi konflikten Österrike- Serbien men också diverse nationalistiska rörelser, t.ex Kroater. Frankrike hade starka önskemål om att "ta revansch" på Tyskland efter 1871. Tyskland och Österrike stod emot Ryssland genom att bägge sidor önskade utöka sina intressesfärer i kontaktområdena. Så har vi tvistefrågor om kolonierna. Det fanns vidare en kraftig motsättning mellan Turkar och Araber. Och så vidare i all oändlighet.
En annan faktor är att det hade varit fred ganska länge. Den militära apparaten var en maktfaktor i alla länder på ett helt annat sätt än i dag. Det fanns också ett intresse av ett krig hos många i den apparaten. Helt enkelt därför att det skulle "boosta" karriärerna och ge möjligheter till att skaffa sig det något luddiga begreppet "ära".
Kort sagt- det fanns många starka intressen som såg möjligheter till att uppnå sina mål som resultat av ett krig. Man önskade krig. Men man önskade det vid en tidpunkt som gynnade de egna intressena. Däremot var det nog få som förutsåg att kriget skulle komma så som skedde. Vilket i praktiken innebar att kriget kom vid en oplanerad tidpunkt för de allra flesta som var med.