Hendte det virkelig et folkemord i Armenia i 1915?

[Tamar]

Vid detta minnesmärke i Tsitsernakaberd-parken i Erevan i Armenien lägger hundratusentals armenier ner kransar och blommor den 24 april för att hedra offren för ungturkarnas folkmord på upp till två miljoner armenier 1915.

[Galadriel]

Från en av Tamars länkar:

I augusti 1997 ombegravdes kvarlevorna av arkitekten bakom folkmordet 1915, dåvarande krigsministern Enver Pascha. Det skedde under militära hedersbetygelser i en moské i Sisli i centrala Istanbul där hela det politiska och militära etablissemanget i Turkiet slöt upp. En av de närvarande vid begravningen var ingen mindre än Turkiets president Demirel som förklarade för en turkisk dagstidning: "För alla turkar är Enver Pascha en stor hjälte".

Har det skett någon ändring i Turkiets hållning sedan de började sträva efter att gå med i EU? Det skulle ju vara horribelt om en nation som förnekar folkmord överhubud taget kan få förhandla om att bli medlemmar i EU

[Henke]

Har det skett någon ändring i Turkiets hållning sedan de började sträva efter att gå med i EU? Det skulle ju vara horribelt om en nation som förnekar folkmord överhubud taget kan få förhandla om att bli medlemmar i EU

Nej, ingenting har ändrats officiellt.

Deras senaste tal till FN i frågan (2002), hämtat från deras utrikesministeriums websida:
http://www.mfa.gov.tr/grupa/ad/adf/vartan.htm

Let me say this: To this day, the allegation that there was a premeditated, planned and duly executed scheme to annihilate the Ottoman Armenian population remains unsubstantiated.

I talet använder de också det sedan länge avfärdade argumentet att "under samma period dog mer än 2 miljoner muslimer".



Henrik

[Oceanic815]

Henke, vet du någonting om Mustafa Kemals inställning till folkmordet på armenier? Finns det någonting uttalat, skrivet av honom gällande detta ämne, kan man inte se förnekelsen som en produkt av kemalismen eftersom denna ideologi är förbjudet att kritisera vad jag vet, och om man tänker efter, Mustafa Kemal var en mäktig man på sin tid (och är efter sin död), han måste ju ha kännt till brotten men höll han tyst om detta helt enkelt? Ferid Pashas beslut om erkännandet mm, hur togs detta av Kemal? Hittar nämligen inte någonting om dessa frågor från turkiska hemsidor om Kemal. Jag vill veta Mustafa Kemals ståndpunkt och eventuella uttalanden mm. Han finns ju sällan med i bilden när man diskuterar eller skriver om folkmordet, varför.

mvh//Artificial

[Henke]

Det är en mycket intressant fråga som jag tyvärr inte har något svar på.

Misstänker att han kände till vad som försigick, men att han inte ville prata om det, ungefär.

Eftersom Atatürk och kemalismen i princip varit omöjliga att ifrågasätta tror jag att någon ordentlig forskning som skulle kunna peka åt ena eller andra hållet inte gjorts.

Henrik

[wreezig]

Bara en fråga , begicks inte folkmordet i nuvarande Turkiet och inte i Armenien?
Armenien var väl en rysk eller iransk delstat då?

[Oceanic815]

Bara en fråga , begicks inte folkmordet i nuvarande Turkiet och inte i Armenien? Armenien var väl en rysk eller iransk delstat då?

Det var inte så att folkmordet skedde på en och samma plats, snarare en extrem olidlig deportation till Syrien av alla Armenier från turkiska områden, en lång sträcka, dödsmarsch (andra dödsorsaker finns också vid sidan om dödsmarschen men jag syftar på att inga koncentrations- dödsläger eller andra faciliteter för att avverka armenierupprättades). Jag har svårt att tro att turkarna jagade ner armenier bortom turkiska gränser, för det var väl turkarna inte kapabla till. Det som idag är södra Turkiet har en gång i tiden varit Armenien.

Under kung Tigranes II (95 – 55 fkr) uppstod två oberoende armeniska riken, Stor Armenien. Men det varade inte länge innan romarna intog Stor Armenien och dess makt liksom mark minskade på mycket kort tid, ingen långlivat Stor Armenien. Det var också med romarna som Armenien antog kristendomen som statsreligion. Armenien delades senare av romarna och perserna. Under 600 talet var man under araberna och under Islamisk styre, armenierna levde under religionsfrihet och med halvt självstyre. Och under 1000 talet kom turkarna, och splittrade denna halvsjälvständiga Armenien och delade den med perserna och den västra delen av Armenien föll till turkarna. 1404 fram till 1512 var Armenien totalt erövrat av turkarna och sedan nådde turkarna även bortom Armenien, till Kaspiska havet.

År 1827, som resultat av Rysk-Persiska kriget, blev östra Armenien en del av det Ryska imperiet. En återupplivning av den armeniska nationalitetskänslan i slutet på 1800-talet i Västarmenien fick ett tragiskt slut på grund av massakrerna år 1894-96. Då, och under första världskriget massakrerades 1.500.000 (600 000 – 800 000 är mer korrekt siffra) armenier (hälften av det lilla landets befolkning) av turkarna. Efter den ryska revolutionen år 1917, blev Armenien medlem i den Transkaukasiska Federationen (som delades sönder inom kort) och sedan styrdes landet av Dashnakutyun partiet. De förespråkade för den armeniska självständigheten år 1918-1920, när sovjetisk makt etablerade sig i Östarmenien. Sedan dess var Armenien en republik i unionen U.S.S.R. Då Sovjetunionen föll röstade armenierna för självständighet och den 21:a september 1991 deklarerades landet som en fri och självständig republik. http://www.veko.se/vkresor/arm.htm

Enligt turkiska källor har inte deportering av armenier skett utanför turkiska områden under eller efter första världskriget.

Jag tycker att folkmordet är ett mycket mörk kapitel i Turkiets historia och det gör ju inte saken bättre att det förnekas så febrilt. Häromdagen sade den turkiske premiärministern (Under Natosupertoppmötet i Istanbul), Erdogan att ett så kallat folkmord inte har skett och den Turkiska Republiken kommer inte att låta sig acceptera dessa falskheter och ingen turk kan acceptera det som folkmord, jag tycker personligen det är fel då jag inte hittar logiskt svar på vad som hänt 600 000 – 800 000 människor isåfall? Jag accepterar att ett folkmord har begåtts liksom jag accepterar att den armeniska terrorn faktiskt fanns och att förneka detta vore lika fel som att förneka folkmordet. Resursmässigt var turkarna mer kapabla att begå ett folkmord än armenierna och så skedde men detta innebär inte att armenierna var helt oskyldiga, dem dödade och dem terroriserade men absolut inte i samma storlek, men jag låter mig inte bortse från detta faktum. Vidare vill jag skriva om den extrema demonisering av Turkiet utan att visa förståelse genom att söka kunskap. Det finns många forum där armenier ”diskuterar” folkmordet och allt sker utifrån deras perspektiv (det finns säkerligen seriösare forum men av mina erfarenheter) där är Turkiet ett monster än idag och våldtar och dödar armenier ännu idag, alltså var tror dem Turkiet är? Kvar i medeltiden? Det sker mycket orättvisa anklagelser av Turkiet som ett odemokratiskt land men varför är det ingen som stannar upp och frågar, om dem nu är så odemokratiska, varför gör dem allt för att efterlikna demokratier? Varför gör dem allt för att ha bästa kontakterna med demokratiska länder? Varför accepterar dem den ena efter det andra reformpaketet från europeiska unionen? Hade Turkiet varit riktigt odemokratiskt land hade man börjat med att vända ryggen till demokratin men fallet är helt tvärtom och Turkiet söker efter demokrati i ett område fylld av terror. Vem kan idag förneka hur öppet Turkiet strävar efter demokrati? Låt mig ställa frågan, hur pass demokratiska är länderna omkring Turkiet? Varför talas det alltid om den turkiska katastrofala ekonomin och IMF lånen men hur ofta hör vi om Armeniens skuggekonomi där maffian är rikare än staten och styr & ställer som dem vill Outmanade? Hur många gånger läser vi i tidningarna om Amnesty rapporter om hur illa armenier behandlar fångarna i fängelserna och att det faktiskt finns politiska fångar mm och att Armenien faktiskt ockuperar och är i militärkonflikt med grannlandet Azerbajdzjan? I skuggan av turkiska ockupationen av Cypern (i försvars syfte, med goda dialoger om att återförena ön) och särbehandlande av kurder samt politiska fångar (som släpps fria och internationellt blir kända och kurdiska medier är en del av Europapaketet och har redan börjat sändas, någonting säger mig att Turkiet går åt rätt håll?) Det har nu gått 40 år sen Turkiet först ansökte om EU medlemskap och hur mycket har inte Turkiet förändrats under dessa 40 åren? Ständigt nya steg mot demokrati i ett land som har sekulariseringen som lag och har ett nationalt säkerhetsråd som beskyddar mot att islamister eller andra extremister får maktövertag i Turkiet. Turkiet är inget land man kan bortse från utan måste fortsätta formas till det bättre, idag sträcker Turkiet sin hand till Europa för att demokratiseras, dem sträcker inte fram en bomb som vissa länder gör och tänk er bara tanken på ett icke sekulariserat Turkiet som vände ryggen till väst, jag ser Afghanistan under mulla Omars ledning men hur långt ifrån den bilden är inte Turkiet idag? Jag anser att Eu och Turkiet har varandra ömsesidigt att tacka varandra för de demokratiska framstegen som sker i Turkiet. Turkiets vilja och Europas kunskap. Demoniseringen av detta land måste upphöra och korrekt kritisering ta sin början.

Turkiet är ett land liksom många andra länder uppbyggt på spillrorna av ett stort världsimperium och är ett gammalt land med mycket rik historia som sträckte sig från oriental Arabien till tsarernas Ryssland, första pakten med ett kristet land blev med Götes och Vendes konung, stor furste av Finland, Hertig uti Skåne, Estland, Livland, Karelen, Bremen, Stettin, Pommern, Kassuben och Wenden, Furste till Rugen, herre över Ingermanland och Wismar, så också pfalszgreve vid Rehn i Bayern till Jülich, kleve och berg hertig, Karl XII Kungen av Sverige. Turkiet var Osmanska Riket och Osmanska Riket var en mosaik av kulturer, religioner och nationaliteter och att ha kontroll över väldiga riket med dess olikheter är för mig ett 700 årigt mirakel som till slut kollapsade på grund av inre och yttre påtryckningar och enorma rikets sönderfall gick inte obemärkt förbi, alla kände dess tryckvåg.

”The Ottoman Empire … had become a key player in the chaotic European balance of power.”

Den riktiga Islam förlorade sin beskyddare, turkarna förlorade alla sina besittningar, kurderna lämnades lands lös när andra lyckades samla sitt folk och utropa sig självständigt med stöd från andra makter. När allt som stod för Osmanska riket som turkarna byggt upp rasade och segrarmakterna krävde kapitulation utan egna krav från turkiska sidan utarbetades Sèvresfördraget.

Sèvres, Treaty of, peace treaty between Turkey and the Allied powers, excluding the USSR and the United States, following World War I. The agreement was signed on August 10, 1920, at Sèvres, France. It dissolved the Ottoman Empire and limited Turkey to the city of Constantinople (present-day İstanbul) and surrounding territory and to part of Asia Minor, or Anatolia. The treaty, acceptable to Mohammed VI, sultan of Turkey, and the existing government, was not acknowledged by the Nationalist leader Mustafa Kemal (later Atatürk). As head of the Nationalist Party, he rallied the opposition to the treaty, overthrew the government, and established the Republic of Turkey, with Angora (now Ankara) as its capital. His success against the French, Italian, and Greek armies, which had occupied Turkey at the end of the war, led to agreements with the Allies. The Conference of Lausanne (1923) resulted in a general treaty more favorable to the Turks.

Se på kartan över hur Turkiet skulle ha varit om Sèvres fördraget gick igenom. Oantagbart för turkarna och så skedde.

Det var då det såg ut som mörkast men så kom frihetskriget och turkarna lyckades slita av sig de allierades bojor och köpte vapen från sovjet för att bekämpa grekerna för att försvara sina barns framtid, för att försvara Turkiet, för att försvara åtminstone kärnan av osmanska riket och så skedde, vilka var då på turkarnas sida, var va israeliterna som turkarna haft under sitt beskydd i flera hundra år? Var va kurderna som osmanska riket aldrig särbehandlade? Var va armenierna som aldrig hade haft någon roll inom den kristna kyrkan, de fick inte ens ha egna patriarker tills osmanerna så utlyste, var va våra minoritetsgrupper när vi behövde dem som mest och varför utropades Jihad mot döva öron? Den sista LEGITIMA Jihad utropades under första världskriget av Osmanska riket och all annan Jihad efter den är Olegitima. (Exempelvis, män som Usamas Jihad är fis i rymden utan någon som helst berättigande.) Och när turkarna kämpade för att hålla ihop det lilla som gick att behålla, nämligen kärnTurkiet gick man bokstavligt talat över lik, armenierna. 1923, oktober 29 förklarades republiken Turkiet självständig och turkarna tvingade till en ny överenskommelse/fördrag med de allierade efter att ensam ha kastat grekerna i havet och rensat ut armenierna (sistnämnda en tragedi och ett mörkt kapitel som man önskar aldrig hade skett).

Lausanne, Treaty of, peace settlement in 1923 between Allied Powers and Turkey. The treaty became necessary after the nationalist Turkish government of Mustafa Kemal Atatürk refused to accept the terms of the Treaty of Sèvres (1920), which had divided the territory of the Ottoman Empire among Allied nations. The Treaty of Lausanne recognized the modern boundaries of Turkey, which involved the surrender by Greece of eastern Thrace, territory in Asia Minor, and the islands of Imbros (now Gökçeada) and Tenedos (now Bozcaada) to Turkey, and the enforced exchange of the Greek population of Asia Minor for the Turkish population of Greece.

Nu hade man monterat ner Osmanska riket också efter turkarnas egna önskemål och inte bara segrarmakternas, enorma områden gick ändå förlorade I jämförelse men det som var turkisk behölls, det vill saga det som idag är Turkiet! (ännu idag har Turkiet konflikter gällande gränser, luft, hav mm med sina grannländer:

Disputes - international:
complex maritime, air, and territorial disputes with Greece in the Aegean Sea; Cyprus question remains with Greece; Syria and Iraq protest Turkish hydrological projects to control upper Euphrates waters; Turkey has expressed concern over the status of Kurds in Iraq; border with Armenia remains closed over Nagorno-Karabakh
http://www.cia.gov/cia/publications/fac ... os/tu.html

The Armenians were the last major non-Muslim nationality under Ottoman rule still seeking the types of reforms that the CUP government understood to mean autonomy and eventual independence. The Ottoman government subsequently declared the Armenians a danger to the empire’s security and feared they might aid the Russians, with whom the empire was at war. A third factor was the 1909 massacre in the town of Adana and its environs, which had claimed some 23,000 Armenian victims. Because that massacre had been executed swiftly and without intervention from the Great Powers, whose warships stood idly by, it encouraged the Young Turks to contemplate a more radical and sweeping scheme.

Och visst var det radikalare när man tömde byar och städer på armenier och hundratusentals dödades. Detta är historisk fakta man inte kan blunda för men med detta enkelt skrivna bakgrunden vill jag relatera till dagens känslor och relationer i detta område.

Turkiet förnekar starkare än någonsin då självaste Erdogan sade det på Natotoppmötet, inför världens ögon. Men vad ska man då tänka på? Jo att Turkiet än idag som deras föregångare Osmanska riket gjorde, ser Armenien och armenier som ett hot mot nationens säkerhet. Idag har Turkiet sina gränser mot Armenien stängt och en handelsblockad är aktiv. När vi säger ”rent historiskt” utesluter vi politiken som har en mycket stor roll i det här ämnet. Rent historiskt är det ett folkmord men politiskt självmord för Turkiet om dem erkänner det, så ser i alla fall Turkiet det! Eftersom Armenierna bland annat skriver ”Our grek friends… Constantinople shall one day once more be yours and we Armenians will have our vengeance, great Armenia shall rise” Och så har dem jätte fina jättegamla kartor på gamla Armenien från år 95 före Kristus och att det en dag åter ska bli så mm. Jag har inte träffat på en armenisk hemsida som jobbar för förståelse, tvärtom är det för hat, splittring och för att kräva det som är ”deras” och detta tror jag är bland huvudorsakerna till den statliga förnekandet av Turkiet. För en som inte tar det på allvar kan inte veta frustrationen av att människor sitter och planerar, propagerar, skriver artiklar nyhetstidningar om hur man ska lösrycka en del av ett land! Mitt land, Turkiet splittras om och om igen, Kurder vill ha sin bit, armenier vill ha ”stor Armenien” och så har vi assyrier som hoppar fram och kräver sin rätt mm dem säker inte finna historiska rättigheten utan snarare vill ha landet, och då ska man förvänta sig att Turkarna ska acceptera folkmordet? Det är så ologiskt att jag ryser, när ett land förnekar ett brott som begåtts, som ett barn som haft sönder en vas och mamman vet att det var barnet då denna var ensam i rummet, men ändå vägrar barnet erkänna att det var denne som gjorde sönder vasen utan hittar på massa för att undgå… bestraffning och eftergifter.

Jag tror nämligen starkt på att om förhållandena ändras, att andra folkgrupper slutar med att göra anspråk på det som är var turkiskt och är/förblir turkiskt så kan man få Turkiet till att tänka och ta förnuftet till fånga och på ett ansvarsfullt sätt erkänna folkmordet. Få det inskrivet i historieböckerna och jobba för förståelse så att Turkiet dels har en klar historia utan revisionism och detta kan börja bygga på så mycket annat, mänskliga rättigheter exempelvis. Jag som är turk kanske har lättare att förstå mitt lands agerande för att landet faktiskt ÄR under hot av terroristiska kurder, hämndlystna armenier, assyrier och extremistiska muslimer som vill ha islamiskt styre i Turkiet, så säg mig hur ska Turkiet kunna avvärja alla dessa hot utan starkt militär? Jag trodde länge att det bara fanns oseriösa armenier och turkar som satt trygga bakom sina datorer och hatade varandra och utlyste det ena kriget efter det andra och den andra lovade att göra om folkmordet medan den andra svor på hämnd och hatet växer och växer. Framtill det att en som arbetar på FN kontaktade mig via mail angående om folkmordet på armenier och vi diskuterade lätt ämnet och så skickade han en artikel om folkmordet som varit intressant att läsa. Det är mycket konstruktivare att öppet diskutera med människor om folkmordet när dem inte tänker på att hämnas och inte anklagar dagens turkar och demoniserar dem för vad som hände för nästan 100 år sedan (Och en diskussion utan revisionistiska turkar som är försvarsinställda utan att acceptera de historiska fakta som framläggs från olika källor), jag kan förstå öppen och starkt kritik mot att turkarna inte erkänner folkmordet men det som sker för det mesta är avskyvärd och gör bara att man helt enkelt inte kommer någonstans. Jag vill ta friheten att lägga ut en del av mailet från FN här och den artikel jag fick:

Jag läste ditt brev och màste säga att jag blev imponerad. Det är ett stort steg för sig själv och sin omgivning att ändra stàndpunkt i en fràga. Samtidigt är det detta som enligt min mening skiljer ut en intellektuell person fràn en person som bara följer flocken. Och bara för att man ändrat stàndpunkt behöver man inte acceptera det paket som den "andra sidan" vill packa pà en. Jag är personligen mycket intresserad av ämnet och av turkisk politik i allmänhet och har sett hur vissa grupper gàr över gränsen fràn att korrekt kritisera den turkiska statens stàndpunkt till att orättvist kritisera turkiet och turkar generellt. Vissa sidor pà internet tenderar till och med fà det hela till en strid mellan kristendom och islam vilket är befängt. Samtidigt fàr ocksà de turkar som försöker forska fritt kring ämnet hàrd kritik av sina egna. Därför är det viktigt att det finns fritt intellektuellt tänkade människor som är intresserade av sanningen och inte att försvara en ideologisk/politisk/religiös stàndpunkt. Vad du än gör i framtiden sà har du förstàtt detta. Vet inte vad du har för planer efter gymnasiet men om du skulle studera nàgot inom samhällsvetenskapen sà har du verkligen den grundsyn som är lämplig (och som man kan komma làngt med).

Den artikel som jag skickade dig är en rapport fràn en konferens där man försökt att diskutera ämnet nyanserat. Jag tycker att det är ett bra exempel pà hur debatten kring ämnet borde se ut. Tex sà fàr en armensk-ättad forskare, som presenterar argumentet om folkmordet som en konflikt mellan muslimer och kristna , hàrd kritik av en annan armensk-ättad forskare som pekar pà studier om muslimska turkar som gick mot det som höll pà att ske och räddade armenier undan folkmordet och en turkisk forskare som pekar pà islams mànga sidor. Att mànga av
de inblandade armensk och turkiskättade forskarna fàtt hàrd kritik fràn grupper av armenier och turkar som inte vill ha förstàelse visar pà att det finns ett behov av en sàdan debatt där man vänder dogmatikerna ryggen. Jag tror ocksà att det är det som Turkiet behöver. Turkiet är ett fantastiskt land, men jag tror att mànga av de strukturella problem som finns i landet beror pà att man inte kunnat ta itu med dem och gà vidare pà grund av att den öppna debatten och omprövande av politiken hindrats (tex i diskussionen om militärens roll, minoriteter, korruption etc). En öppen debatt och omprövande av vissa delar av den kemalisitiska staten som behöver moderniseras tror jag skulle gagna alla
turkar som älskar och vill sitt land väl.

Jag hoppas att jag som turk har kunnat visa för er vad jag känner om folkmordet och hur mycket jag personligen förändrats under färden, från att ha ansett att mitt lands historia är fläckfritt har jag insett att det våran flagga inte enbart är röd till färgen för alla ghazis som stupat i våra krig, baksidan av flaggan är för de kristna människor som oskyldigt dödades under försöken att rädda Turkiet. ” The fish begins to stink at the head” har mina förfäder sagt och detta stämmer, förnekelsens grund är staten och det är endast dem som kan ändra på detta genom att korrekt upplysa men för detta är kemalismen i vägen. Jag vill aldrig prata med en armenier (igen, har nämligen diskuterat detta med ett par) eller en turk som inte vill prata om förståelse eller öppet diskutera och dela med sig av sina kunskaper för att försöka komma närmare sanningen. Jag är trött på armeniers snyfthistorier som dem har gjort till slitna fraser som man inte längre orkar höra på, deras snyfthistorier är fyllda av antiklimax och utan svar på vad dem egentligen vill. Likaså är jag trött på turkar som tror att våran historia är fläckfri och att utan oss hade Europa fortfarande bajat ned sig och ätit med fötterna ur varandras huvudskål och inte kunnat lägga två meningar utan att rapa eller gå i krig utan att visa rumpan för fienden mm, varför vill alla ha största utrymmet i historien? När jag läser om osmanska rikets historia sticker det till lite när jag ser alla årtal för krigen, det är många men ännu fler har dött i dessa krig, serbiska, bosniska, armeniska, turkiska, egyptiska janitscharer och andra fallna krigare är för längesedan glömde, allt som är kvar är krigsåret (exempelvis 1453), ett par ord från den sittande sultanen (exempelvis Fatih Sultan Mehmets: ”Antingen erövrar Konstantinopel mig, eller så erövrar jag Konstantinopel”) och ingen minns de tusen och åter tusentals människor som ligger under marken. Krig är hemsk och det gör mig arg när jag själv ibland pratar så avfärdande om krig och självklart blir jag arg på andra som gör samma misstag och utlyser det andra ”korståget” mot den andras ”Jihad”. Krig gör mig visserligen arg, men brott mot mänskligheten gör mig oerhört ledsen, bilderna i huvudet jag har från besöket i nazistiska koncentrationslägren kommer jag nog aldrig glömma. Liksom mina önskningar inte är någonting nytt vill jag återkalla en Osmanskturkisk poets ord som inget annat än ville:

“Not the day of judgment
But the day of understanding”

Artikel från FN:

Talking Genocide
Michigan Hosts Armenian-Turkish Workshop on the Massacres of 1915
Ronald Grigor Suny and Fatma Müge Göçek

The two dozen scholars who gathered at the International Institute on March 7-10 came together to discuss what to outsiders might seem a rather esoteric topic: “Contextualizing the Armenian Experience in the Ottoman Empire: From the Balkan Wars to the New Turkish Republic.” But underlying, and always present, in the intense and informed discussions were the painful and divisive disputes over the events of 1915, the deportations and massacres of hundreds of thousands of Ottoman Armenians, and the need for careful consideration of their causes. In order for scholars to do their work, they require a degree of calm and quiet, and the University of Michigan provided just such an atmosphere for deliberation and respectful exchange. From as far away as Ankara, Turkey, and Bochum, Germany, historians and political scientists, sociologists and anthropologists interested in the late Ottoman Empire and the fate of its Armenian subjects crowded into a modest room to talk about topics that have led Turks and Armenians, not only to question what constitutes the facts about the past, but to the most violent forms of scholarly and political attacks. In the Michigan workshop formal papers were submitted in advance, read by the workshop members, and then discussed at length in lively but restrained conversations. The workshop was the second in a series of such meetings and followed a first controversial gathering at the University of Chicago two years earlier.
The workshop was organized by Professors Fatma Müge Göçek (Sociology and Women’s Studies, Michigan) and Ronald Grigor Suny (Political Science, Chicago). The premise of the workshop was that in order to understand why ethnic cleansing and genocide occurred, the larger historical context – the tensions between the Armenians and the Turks, the ways in which the Turks constructed the Armenians as subversive and dangerous elements, the defeats and threats of the world war – had to be explored. Suny opened the proceedings with a review of the Armenian and Western historical writing on the massacres and deportations of 1915, followed by a parallel paper by Göçek on the Turkish historiography. Suny proposed that the standard accounts left little room for understanding the complexity of the events. Existing histories attempt to explain the massacres by reference to religion or nationalism without fully considering that the Young Turks were secular modernizers dedicated to preserving an empire. Up to now much of Armenian historiography blamed the Turks, gave little active role to the Armenians, and linked all of Ottoman history into a story that led inexorably to genocide. The official Turkish

view, promoted by the state and its supporters, denied the Genocide and claimed that “There was no genocide, and the Armenians are to blame.” Suny proposed that not all repressions of Armenians by Turks were part of a single teleological process that led inevitably to genocide, that Ottoman governments had a variety of policies and ambitions vis-à-vis the Armenians, and that their attitudes toward Armenians radicalized as World War I broke out. By the time the Young Turks went to war with Russia in late 1914, there was nothing that the Ottoman Armenians could do to prevent the leaders of the empire from carrying their evolving plans to eliminate one of their subject peoples.
Göçek reviewed the shift from the late Ottoman writing on 1915, which recognized that massive killing had taken place, to the historiography of the Turkish republic in which deliberate misuse of the historical record became the norm. As the Republican scholars aimed to prove the Turkish thesis and thereby protect the interests of the state rather than understand what had actually happened, they reached the ironic and bizarre conclusion that it was the 1915 victims themselves who were the actual perpetrators, and the former Turkish perpetrators became the victims. As a consequence, the events of 1915 were dismissed as an act of Turkish self-defense. Göçek showed that the official Turkish nationalist narrative put primary blame for the events on the imperialist Western powers that desired the partition of the empire and used the Ottoman minorities as an instrument in their plans. This historiography was also part of a state project to counter the Armenian allegations of genocide that in the 1970s had led to the assassination of Turkish diplomats by Armenian militants.
In recent years a few Turkish scholars have moved to a “post-nationalist” narrative, despite official political pressure, and are attempting to write a more objective and critical account. Scholars like Halil Berktay (History, Sabancı University, Istanbul), Taner Akçam, Taner Timur, and others have based new accounts of the massacres and deportations on careful reading of Ottoman and Turkish documents. Timur calls for the Turks to recognize that what started as a reform effort in 1908 “turned into the rule of a bloody committee. In this context, what is termed an Armenian genocide is indeed a massacre and no reason can justify it.” Historian Fuat Dündar argues that the Young Turks aimed at creating an ethnically homogeneous homeland in Anatolia, what would later become the foundation of the modern Turkish nation-state. Şükrü Hanioğlu shows in a two-volume study of the Young Turks up to 1908 that the more ecumenical and tolerant Ottomanist façade displayed in their public rhetoric concealed a more Turkist nationalist core. Their overtures to the Armenian political parties, some of which remained allied to the Young Turks until 1912, were never based on a conviction that Turks and Armenians would be equal partners in an Ottoman state. In addition to the few historical works,

fiction by Turkish Armenians has raised the awareness of many Turks to the blank spots in their early twentieth-century history. Göçek ended her presentation with the optimistic expectation that “the future integration of the Turkish Republic into the European Union” could be identified with “the beginning of the demise of Turkish nationalism and of the subsequent recognition of the wrongful Armenian deaths in 1915.”
The veteran scholar of the Genocide, sociologist Vahakn Dadrian, disputed Suny’s decoupling of the Genocide from earlier Turkish massacres and for downplaying the significance of Islam as a cause of the violence. Dadrian claimed that Islam is a dogma that does not change and that the majority of massacres occurred on Fridays after Muslim services when clerics called for Jihad against Armenians. Fikret Adanır (History, Ruhr University Bochum) intervened to point out that Islam is not monolithic, but it was “instrumentalized” by some and turned into a weapon against Christians at times. He was followed by a young Turkish scholar, Soner Çağaptay (History, Yale), who reiterated that there is no single Islam. Islam can be a faith, an ideology, a culture, or an identity. Particularly lethal in the Ottoman Empire was the coming of “modernity,” when older religious notions were threatened. There had been no destruction of Armenians in Turkey before the nineteenth century. Stephan Astourian (History, Berkeley) mentioned that thousands of Armenians were saved by Muslims. Aron Rodrigue (History, Stanford) added that Islam provided a “discursive divide” between Muslims and non-Muslims; it gave people a way at looking at those who were different.
Eric D. Weitz (History, Minnesota) looked at the general phenomenon of twentieth-century genocides and linked them to the dark side of the Enlightenment. Following arguments made by Hannah Arendt and Zygmunt Bauman about the pernicious aspects of modernity – new technologies of warfare, enhanced state powers of surveillance, ideologies and governmental practices that categorized people according to race and nation -- he argued that genocides occur when “the normal rules of human interaction are suspended and the practice of violence is honored and rewarded.” Race thinking was central to the genocides of our own time, said Weitz, and when taken up by revolutionary transformative regimes with powerful visions of the future, the potential for intentional, state-initiated mass killing is enhanced. War, revolution, and racism created a culture of killing that marked the last century as horrifically different from its predecessors.
Rodrigue also engaged the comparison between the Armenian Genocide and the Jewish Holocaust, beginning with an elaboration of the particularities of the Ottoman social system and its breakdown in the nineteenth century. Defined by religious difference, Muslim and non-Muslim were always unequal in the fixed hierarchy of the Ottoman world, with Muslim as the

governing element and Islam the governing religion. But the coming of Western influence and pressure, the new alternative vision of nationalism, and the modernizing and centralizing practices of the Ottoman state disturbed profoundly the established relations between religious communities. Western domination, both internationally and in domestic economic life, led to a perception on the part of many Muslims of non-Muslims as collaborators of the foreigners, whose ultimate aim was the destruction of the empire. In the script of the Ottoman rulers the Armenians, who had been an inferior, now had become superior, not only rich, but collaborators with foreigners, in fact foreigners themselves working for the destruction of the state. While Turkish nationalism inspired the Young Turks, they were primarily out to save their empire, not to build a nation-state. Echoing historian Erik Jan Zürcher, Rodrigue argued that the core ideology of the rulers is best described as Ottoman Muslim nationalism. The Turkish sense of an Armenian threat stemmed from the Armenians’ strategic location in the lands that lay in the path of the invading Russians and the favor with which they were regarded by the Great Powers. “By 1915 a particularly fatal combination of resentment, humiliation, and revengeful sentiment animated the ruling elite,” which had suffered losses in the Balkans, defeat at the hands of the Russians at Sarıkamış, and faced an Allied landing at Gallipoli.
While the Armenian Genocide took place as an empire tried to save itself, the Holocaust occurred at the moment when a modern nation-state under the Nazis pushed toward making a new empire based on race. Jews had long occupied a separate and inferior position in European societies, but in the nineteenth century they acquired new rights and experience a steady embourgeoisement and a rapid upward mobility. Jews became the lightening rod for all kinds of grievances, and in the thinking of “scientific” racists of the late nineteenth century something had to be done about them to save the Aryans. “Redemptive anti-Semitism” was central to Nazism, but the practice of physically exterminating them was implemented only after the German invasion of Russia. Rather than following Bauman and Weitz in their vision of modernity as the culprit, Rodrigue argues that Nazism destroyed and perverted the modern rechtsstaat and gave birth to a hybrid reactionary/modern state governed by a charismatic leader.
Richard G. Hovannisian (History, UCLA) explained that Armenian scholarship, like writing on the Holocaust, was divided between “intentionalists,” who see a longtime Turkish intention to commit genocide, and “functionalists” who saw the events as much more contingent and the result of perceived threats during the war. He argued that this dichotomy was greatly exaggerated and that the functionalist and intentionalist views could coexist. There certainly were intentionalists among the top Young Turk leaders, he said.

Clearly influenced by Holocaust scholarship that has proposed an increasingly radical policy of the Nazis toward the Jews, Donald Bloxham (History, Southampton, England), presented a controversial paper on cumulative radicalization during the Armenian Genocide. He argued that war was a key ingredient that led to mass killing of civilians. The Turkish policy became progressively more radical as the government saw the Armenians as a dangerous “fifth column” within their country. It was not until June 1915, he claimed, that the policy became genocidal, that is, deportations turned into systematic mass murder.
Fikret Adanır made the essential point that the military disasters of the Balkan War of 1912-1913, in which the Ottomans lost almost all of “European Turkey,” were a major turning point in the history of Ottoman policies toward minorities. The defeat led to the establishment of the one-party dictatorship in January 1913, the essential abandonment of the pluralistic Ottomanist project, and its replacement “by an aggressive nationalism that aspired to a new mobilization along Turkish-Islamic lines.” A heightened panic about losing Anatolia gripped the Young Turks. At the same time the Armenian political leaders turned from working with the Young Turks to appeals, once again, to the Great Powers as a way to solve the Armenian Question. The attempts by the Young Turks to mobilize Christians into the Ottoman army met with resistance from the non-Muslims, particularly the Greeks, and the early defeats in the Balkan Wars were seen by many, including foreign observers, as the result of defections by Christian soldiers. Ottomanism as a multicultural project, says, Adanır ended on the battlefields of Thrace.
The late Ottoman rulers faced the central problem of how to create a “national” consensus, a shared sense of Ottoman identity, in a multinational empire. Several papers made the case that as Turkish nationalism developed, it left no place for non-Muslims. A non-Muslim could not be a “Turk,” Rodrigue claimed. This problem remained acute even in the new Turkish republic of the 1920s. Marc David Baer (History, Chicago) demonstrated how a small group of Jews who had converted to Islam in the seventeenth century found themselves marginalized, even threatened, as a narrow, racialized idea of Turkishness prevailed among many intellectuals. In a fascinating parallel to nineteenth-century German racial “science” discourses about German Jews, the “Salonikans” or Dönme were seen as a threat to the Turkish nation, as foreigners who led secret lives and had inordinate financial power. Using oral history and a recovered diary, Leyla Neyzi (Anthropology, Sabancι University, Istanbul) reconstructed the story of Yaşar Paker, born Haim Albükrek, a Turkish Jew who was conscripted into the nationalist army to fight during the Greco-Turkish War. Unlike the Christians, Jews were not seen as a threat by the Turks, but as a distinct group. Albükrek was reluctant but willing to fight with the Kemalists, and in later life he readily assimilated into Turkish national life.

Similarly, Soner Çağaptay looked at the surviving Armenians in the republican period when conflicting definitions of belonging to the Turkish nation and being a Turkish citizen coexisted. Atatürk’s Turkey had a civic idea of citizenship: “The People of Turkey, regardless of religion and race, are Turks as regards Turkish citizenship.” But at the same time it conceived of the “Turkish nation” as a cultural and linguistic community, and, as Çağaptay emphasized, even in the secular Kemalist republic Islam was part of the definition of the nation. “Turkish nationalism nurtured an aversion towards the Christians.” Under pressure from the state, the non-Muslim communities renounced the rights granted them in the 1923 Treaty of Lausanne. Their political situation deteriorated significantly during the 1920s; their religious institutions were threatened; and many of the thousands of Armenians left in Anatolia began to emigrate. Armenian nationalists abroad organized resistance to Turkish policies, even playing a significant role in the Kurdish rebellion of 1930, and this deepened the existing Turkish suspicion of Armenians. Even Armenians who had converted to Islam were suspect. “Religion created an ethnic boundary between the Armenians and the Turks,” and the Kemalist continuity of millet attitudes rendered Turkey’s Armenian citizens an alien nation within the polity.
In his exploration of the “sorrows of early Turkish nationalism,” Halil Berktay (History, Sabancι University) characterized the mood of many in the late Ottoman period as “a pent-up and frustrated, vengeful sort of Turkish nationalism,” which “played its part as one of the vectors in Enver’s and Talat’s precipitous rush to the unprecedented decisions of 1915.” Berktay argued that demonology of enemies precedes the constitution of a pantheon of gods and heroes in nationalism and orients the incipient nation in contested space, providing a program that can justify violence, ethnic cleansings, and settling accounts. What he calls “the event” of 1915 were not primarily ideologically pre-meditated, but was made possible by “a hateful and vengeful Turkish nationalism” that was “at least present in the air” by that time.
One of the most outspoken and courageous Turkish historians of the Armenian Genocide, Taner Akçam showed how Ottoman archival documents directly contradict the official Turkish state narrative of the events of 1915. He argued that the Young Turks implemented a general resettlement plan for ethnic and religious minorities in Anatolia between 1913 and 1918 and that a decision to cleanse Anatolia of non-Muslim elements was made at the beginning of 1914. These plans applied, not only to Armenians, but to Arabs, Kurds, Albanians, Bosnians, and others, and were directed at the Turkification of Anatolia, which after the Balkan Wars was conceived as the heartland of the Turks. Armenians, however, were thought of and treated differently from other minorities. There were no qualms about killing Armenians, and Akçam stated that the documents suggest “a genocidal intention on the part of the ruling party.”

Stephan H. Astourian proposed that a social, even ecological, dimension must be added to the more ideological and political explanations for genocide. When the relatively stable ethnic and religious social order in which different groups accept their inequitable positions in separate social niches begins to break down, groups begin to compete for the same resources under conditions that can be called niche overlap. Such a situation occurred during the last Ottoman half century in eastern Anatolia and Cilicia, regions inhabited by large Armenian populations. Millions of Muslim refugees from the Caucasus and the Balkans migrated into Anatolia, increasing pressure on the limited resource of arable land. Beginning in the 1870s, Armenians began to complain to the Ottoman Porte about land seizures and other oppressive acts they were suffering at the hands of Kurds, Turks, Circassians, and other Muslims in the eastern provinces. When the government did little to redress these grievances, Armenians appealed to foreign powers, and the internationalized “Armenian Question” was born.
Astourian argues that Sultan Abdülhamid II (1876-1909) aimed at the systematic de-Armenization of eastern Anatolia, which was carried out by usurpation of land, settlement of Muslims in the region, emigration of Armenians from the empire, and the devastating massacres of 1894-1896 in which an estimated 150-200,000 Armenians were killed. The Young Turks, who came to power in 1908, essentially continued the sultan’s demographic and land expropriation policies. A different pattern of social development in Cilicia, nevertheless, led to violence. In this fertile region at the very northeastern corner of the Mediterranean, the pacification of local tribesmen and the establishment of cotton production produced great wealth, and Armenians and Greeks acquired land and property in the late nineteenth century. But in the chaos of the counter-revolutionary coup of 1909, local Turks in Adana massacred some 20,000 Armenians. Here economic envy and competition contributed to mass killing. Astourian concluded that the patterns of state centralization and modernization, demographic engineering and economic competition, particularly over land, as well as the political choices made by Abdulhamid II were at the root of the catastrophe of 1915.
Continuing the investigation of Cilicia, historian Aram Arkun turned to the genocide in the regions of Zeytun, Marash, Hajin, and Sis. In careful detail he told the story of miscalculation and deception that led to the first deportations, those from the mountain town of Zeytun. At first Zeytuntsis were sent in caravans to Konya in central Anatolia, and only later were the deportations rerouted to the deserts of Syria. Arkun documents the mood of ordinary Muslims, whom foreign observers noted were hostile to the Armenians and easily mobilized to carry out killings. At the same time several Turkish governors in the region were opposed to wholesale deportations and killings, but they were eventually removed from office and replaced

by men more determined to carry out the orders from Istanbul. Hans-Lukas Kieser (History, University of Basel) told the story of one of the Turkish governors, Dr. Mehmed Reshid, a dedicated Young Turk who carried out the massacres in Diarbekir. A Circassian by origins, Reshid Bey was, like many of his generation, influenced by right-wing European political and nationalist writers. He was driven by the question of how the empire can be saved. Though earlier he had condemned the Hamidian regime for its massacres of Armenians, he was radicalized after the Balkan wars to see Greeks and Armenians as an internal danger to the empire. By his own admission, as governor of Diarbekir, he supervised the “removal” of 120,000 Armenians, most of whom were massacred or died from exhaustion. Captured after the war, Reshid bey committed suicide rather than face trial.
Dadrian spoke on the practice of genocide denial and laid out the essential theses of the official Turkish position: that there was no intention to deport or kill Armenians; that the atrocities were beyond the control of the authorities; that the killing was regional not general; that the numbers killed are far lower than Armenians claim, and Turks suffered as much if not more than Armenians; that the unfortunate events were the result of a civil war between Turks and Armenians; and that the events were provoked by Armenian treachery and rebellion. As in his voluminous writings, so in his oral presentation he went on to demonstrate that each of these propositions was false and that staggering amounts of evidence have been published, most convincingly in Turkish and German sources, that show the widespread practice of deportation and massacre and the direct role of the Young Turks.
Hovannisian reminded the workshop that while Young Turks were both the initiators and the dynamic behind the Armenian Genocide, there were also officials and ordinary Turks who refused to participate even at the risk of their own lives. In a paper that discussed intervention and altruism during the massacres, he shared material from hundreds of oral histories of Armenian survivors, many of whom testified to self-sacrificial acts by Muslims. Although others exploited the vulnerability of Armenians to take economic and sexual advantage of their former neighbors, the motivations of those who helped victims ranged from sympathy and pity to the most opportunistic effort at economic betterment. Altruism, however, often successfully competed with economic self-interest.
A final session of the workshop turned to contemporary issues. Baskın Oran (Political Science, Ankara University) used the story of the Armeno-Turkish newspaper Agos to illustrate the revival of Armenian identity in today’s Turkey. Until the appearance of Agos, the Istanbul Armenian community was subjected to attacks in the Turkish media and had few avenues to express its own views to the larger Turkish public. Agos began publication, in Turkish, in 1996

and cautiously attempted to present a Turkish Armenian position different from that of the Armenian diaspora and the Republic of Armenia. On the issue of the Genocide, Agos editor Hrant Dink argued that “Turkish-Armenian relations should be taken out of a 1915 meters-deep well.” That question should be depoliticized and dealt with by historians. In a similar spirit of opening up paths of dialogue between Turks and Armenians, a number of leading public figures established the Turkish-Armenian Reconciliation Commission (TARC) in July 2001. Razmik Panossian (Government, London School of Economics) related the short five-month history of this abortive effort. The principal cause of the failure of TARC, according to Panossian, was not the Genocide issue per se but the commission’s confusion about how to deal with the question. TARC was designed as a private “civil society” initiative with no formal links to governments, largely promoted on the Armenian side by the Armenian Assembly, a Washington-based advocacy organization. Turkish commissioners saw TARC as an alternative to European efforts at recognizing the Genocide through parliamentary resolutions. From the beginning those who had been fighting for recognition, like the Armenian Revolutionary Federation (Dashnaktsutiun), opposed TARC, while the Turkish media was positive or neutral on the commission. Yet none of the Turkish commissioners considered the events of 1915 to be a genocide, while those on the Armenian side did. Instead of dialogue there was an impasse.
In a comprehensive survey of Armenian Turkish relations in the 1990s, Jirair Libaridian explicated the policies of the governments of the Republic of Armenia toward Turkey and their connections to the issue of genocide. Early on President Levon Ter Petrosian, with whom Libaridian worked as a principal advisor, attempted to establish diplomatic relations with Turkey, but even as the two countries nearly reached agreement events such as the conflict over Karabakh prevented formal relations. At first Armenia was willing to separate the issue of genocide from the question of diplomatic relations, but with the coming to power of Robert Kocharian Armenia stated that it would not give up genocide recognition but that it had no territorial claims on Turkey.
Summing up some of the discussion, Libaridian pointed out that “We don’t know everything, and we haven’t decided everything. This is a healthy attitude.” The workshop demonstrated that the very word “genocide” has become a battlefield, but that it is possible to talk sensibly about what happened. Facts can be established; arguments can be made; and the old stories, the “master narratives,” can be changed. While some participants were wary that by explaining the genocide, it might be “explained away,” a distinction can be made between factors that led to the events and the actual policies and decisions that made them happen.

While some participants were wary that by explaining the genocide, it might be "explained away," Paul Boghossian (Philosophy, New York University) pointed out that a distinction must be made between causation and justification. Causal claims are descriptive whereas justificatory claims are normative. Pointing to the cause of some event is not necessarily to justify it. Since nothing can justify genocide, no one should fear that an honest investigation of the role of the Armenians in the events of 1915 could lead to a justification of the tragedy that befell them. Commenting on Bloxham's claim that there was a cumulative radicalization of Turkish policy towards the Armenians culminating in deportations and massacres, Boghossian pointed out that there is a distinction between "causes" and "triggers." A cause of an event is something without which that event would not have occurred; whereas a trigger is simply an opportunity for a cause to bring about a given event. Bloxham, he argued, had shown that wartime conditions, rather than causing the massacres of 1915, had merely provided triggers for them. Finally, to those who recoil from the use of the word "genocide" for strategic or emotional reasons, even while acknowledging the terrible events, he said that it was incumbent upon them to come up with their own terms, ones that would not distort the factual reality that have been established by the workshop – that intentional mass killing, directed against a specifically named ethnoreligious people, had been ordered and executed by a government in 1915.
After three intense days of productive discussions, the workshop adjourned to a public session at which, Suny, Michael Kennedy (Sociology, Michigan), Director of the International Institute and Vice Provost of International Affairs, and two journalists from Turkey, Cengiz Çandar and Hrant Dink, gave their impressions of the workshop. Çandar said that the workshop was an “unprecedented scholarly endeavor” and hoped that the findings would be released soon to the public. Dink said that for an Armenian journalist like himself, living in Turkey, it is difficult to speak of genocide. One becomes an enemy of one’s own nation or the state. It is like living on a razor blade. But the Michigan workshop gives hope that this problem can be solved by dialogue between the two peoples. Göçek read Berktay’s reflections on the reception of the earlier Chicago workshop in Turkey and the Armenian diaspora. He cautioned against over-attachment to the word “genocide” and suggested that if the Holocaust was the event that gave rise to the word, then the Armenian killings might be referred to as a “proto-genocide.” Inevitably the work of historians has political implications and effects, but there is a difference between the critical activity of scholars, their search for truth, and more directed political activity, which should be left outside the academy.
Some in the audience were unhappy that the workshop organizers had not allowed more participation of people from the community in the deliberations. After listening to the

increasingly heated discussion between public and participants, Baskın Oran quietly pointed out that the polemical and partisan discussion at the public session illustrates why scholars have to meet by themselves to carry on their indispensable work. The University of Michigan and its International Institute had provided just such a possibility for debate and discussion free from polemic.

Mvh//Artificial

[Ördög]

Günaydin, Artificial!

Jag är ganska trött efter ett antal morgonskift och borde egentligen ligga och sova nu. Men efter att med sömndruckna ögon ha läst igenom ditt senaste inlägg känner jag att jag med några korta meningar måste uttrycka min djupa tacksamhet för att det finns folk som kan diskutera de här frågorna med samma sanningslidelse, samma öppenhet och måttfullhet som du! Om ytterligare några miljoner turkar och armenier var funtade som du skulle världen vara ett bättre ställe att leva på ...

Här på stadsbiblioteket i Helsingfors finns en engelskspråkig bok om Armeniens historia från 70-talet, som jag ibland bläddrat i. Jag minns just nu varken dess titel eller författaren - men överallt i boken har någon turkisk läsare klottrat kommentarer om de osanningar som finns i texten, om armeniernas allmänna lögnaktighet och svekfullhet och lust att begå attentat. Efter honom har boken lästs av en armenier, som förstås har försett de turkiska kommentarerna med sina egna noter av typen "turkiskt svin" och "blodtörstig barbar". Och de försök jag sedan gjort att på nätet hitta opartisk information om vad som egentligen skedde i östra Anatoliet under tiden 1915-23 har till sist lett mig in på debattforum, där inläggen plägar vara avfattade i en liknande ton.

Det är därför inlägg såna som dina känns som - ursäkta klichén - en stråle av ljus i ett tjockt mörker ... Teshekkür edirim!

[Jorsalfar]

Jeg har lest på et engelskspråklig forum at tyrkerne skal ha drept rundt en million Armenere i et folkemord.Den ene gruppen(greske og armenske forummere) mente at dette hadde hendt mens tyrkerne var overbevisst om at noe slikt ikke hadde hendt.

Hva tror dere?Jeg er helt usikker selv.Har vi noe historisk bevis på at det skjedde( ikke at jeg tviler på det men visst det folkemordet er sant så synes jeg virkelig at tyrkerne bør innse at det har hendt og ikke prøve å nekte det).

[CvD]

Jeg har lest på et engelskspråklig forum at tyrkerne skal ha drept rundt en million Armenere i et folkemord.Den ene gruppen(greske og armenske forummere) mente at dette hadde hendt mens tyrkerne var overbevisst om at noe slikt ikke hadde hendt.

Hva tror dere?Jeg er helt usikker selv.Har vi noe historisk bevis på at det skjedde( ikke at jeg tviler på det men visst det folkemordet er sant så synes jeg virkelig at tyrkerne bør innse at det har hendt og ikke prøve å nekte det).

Utdrag från NE:s artiklar om Turkiet och Armenien:

I skuggan av kriget regisserade myndigheterna 1915 med stöd av muslimsk lokalbefolkning ett folkmord på över 1 milj. armenier och 100 000-tals övriga kristna. Därmed försvann en mångtusenårig armenisk kultur i Mindre Asien.

Före 1914 var armenierna den dominerande folkgruppen i området, som dock kännetecknades av stor etnisk mångfald. Efter armeniernas massflykt – i skuggan av våldsamma och blodiga uppgörelser med turkiska armén och grannfolken i samband med första världskriget – är det numera endast i republiken Armenien som armenierna är i majoritet.

Trots att den ryska maktutövningen hårdnade avsevärt under 1800-talets senare del, delvis som en följd av armeniernas nationella uppvaknande, sågs ändå tsarens förryskningspolitik som ett mindre ont i förhållande till den allt hänsynslösare turkiska behandlingen av armenierna. Denna kulminerade i ungturkarnas folkmord på mellan en och två miljoner turk-osmanska armenier under åren 1915–20.

Folkmordet har ägt rum mao.

[Magnus Lindström]

Armenierna verkar inte så populära, Timur Lenk ska ha begravit dem levande.

[Jorsalfar]

Takk for svaret.

Alle mener at folkemordet hendte bortsett fra visse tyrkere på det forumet.Jeg synes at det er ille at tyrkerne fornekter det.

[Stefan Lundgren]

Takk for svaret.

Alle mener at folkemordet hendte bortsett fra visse tyrkere på det forumet.Jeg synes at det er ille at tyrkerne fornekter det.

Jag tänker passa på att meddela en sak innan jag går ut i "tjänst", det finns en tråd om det redan. Men jag hinner inte leta reda på tråden själv. En sak att jag är övertygad till 80 procent att det har förekommit en tråd tidigare om massmorden i Armenien.

Stefan

[Thomas Johansson]

Jodå det har i allra högsta grad hänt, dock har inte dessa händelser fått den uppmärksamhet i förhållande till sin proportion som de förtjänat.

Turkiet brukar bli lika arga varje gång det här nämns. Nu väntar jag bara på att en turkättad person ska komma hit och skälla och idiotförklara folk, brukar hända när detta diskuteras.

[Frogman]

Bor stora minoriteter av Armenier i Frankrike, Libanon och Amerika Förenta Stater, dom emigrerade tidigt till dessa
länder. Frågan är varför dom emigrerade, pogromer hemma?