Strider i Afrika under första världskriget?

[tobbe]

Förekom det några strider mellan Centralmakterna och Ententen i Afrika under första världskriget. Med tanke på att tyskarna hade kolonier där så kanske strider inträffade där.

[Mathias Forsberg]

Togo, Kamerun och tyska Sydvästafrika (dagens Namibia) erövrades relativt snabbt av brittiska, franska och sydafrikanska trupper efter krigets inledning. I tyska Östafrika däremot (dagens Tanzania) höll tyska förband ut nästan hela kriget i en märklig kampanj där en mindre tysk styrka, understödd av afrikanska förband, undvek de numerärt överlägsna brittiska styrkorna närmast hela kriget. De bar t o m sig ett batteri artilleri. Finns en känd bok om detta som heter de gav sig aldrig, tyvärr undslipper mig författarens namn.

Den tyska armén vann några mindre drabbningar mot brittiska styrkor, och lyckades i övrigt undkomma britterna trots att dessa ett flertal gånger trott sig ha inringat tyskarna. De var t o m in och svängde i det naturala portugisiska Östafrika ett tag innan man åter återvände till tyska Östafrika. Den tyska armén uppträdde på det stora hela mycket oortodoxt men korrekt, vilket vann de brittiska officerarnas beundran.

Krigföringen var närmast tidigmodern i sin form. Två stora huvudstyrkor sprang omkring och jagade varandra i ett territorium som var kargt och fattigt på förnödenheter, så en central aspekt i kampanjen handlade om att vägra fienden möjlighet att utnyttja terrängens resurser. De strider som förekom hade mer tendenser av tidigmoderna fältslag än offensiverna i Flandern (som tur var för båda parter).

/Forsberg

[SuperPalle]

Forsberg, kul att veta. Tack.
Hur stor påverkan hade dessa småstrider och herraväldet över dom afrikanska kolonierna i kriget i europa?

Eder
- Palle

[Ereyk]

Forsberg, kul att veta. Tack.
Hur stor påverkan hade dessa småstrider och herraväldet över dom afrikanska kolonierna i kriget i europa?

Eder
- Palle

Främst av allt ledde kriget i Tyska Östafrika till att de allierade fick sätta in enorma resurser för att komma åt de tyska styrkorna. Som mest hade ententen ca 350000 soldater från Storbritannien, Frankrike, Belgien och Portugal (Portugal var f.ö. inte neutralt utan var en del av ententen) i Östafrikakampanjen 1916, då man försökte sätta dit de tyska styrkorna under ledning av Paul von Lettow-Vorbeck, som hade endast cirka 15000 man (varav endast 3000 européer) men tack vare lokalt stöd och en framgångsrik gerillakrigföring lyckades han hålla ententens mångdubbelt större styrkor sysselsatta, man räknar med att 80000 av ententens soldater fick sätta livet till främst p.g.a. sjukdomar. Lettow-Vorbeck kapitulerade slutligen den 23 november 1918 efter att han hade fått höra nyheterna om vapenstilleståndet i Europa.
De tyska kolonierna kunde i längden aldrig försvaras, utan deras syften var att binda upp så många av ententens styrkor så länge som möjligt, vilket man faktiskt lyckades med i Tyska Östafrika där man kapitulerade till slut p.g.a. att tyskarna i Europa hade givit upp och inte för att de själva var tvunga att ge upp.

/Erik, alias Ereyk

[tobbe]

Togo, Kamerun och tyska Sydvästafrika (dagens Namibia) erövrades relativt snabbt av brittiska, franska och sydafrikanska trupper efter krigets inledning. I tyska Östafrika däremot (dagens Tanzania) höll tyska förband ut nästan hela kriget i en märklig kampanj där en mindre tysk styrka, understödd av afrikanska förband, undvek de numerärt överlägsna brittiska styrkorna närmast hela kriget. De bar t o m sig ett batteri artilleri. Finns en känd bok om detta som heter de gav sig aldrig, tyvärr undslipper mig författarens namn.
/Forsberg

Bestod dessa afrikanska förband av folk från lokalbefolkningen i kolonierna? Och var fick tyskarna sina resurser och förnedenheter från?

Tack för det bra svaret förresten.

[Ereyk]

Bestod dessa afrikanska förband av folk från lokalbefolkningen i kolonierna? Och var fick tyskarna sina resurser och förnedenheter från?

I fallet Tyska Östafrika (vet inte hur det var i Togo, Kamerun och Tyska Sydvästafrika) så är svaret ja, endast en femtedel av Lettow-Vorbecks soldater var från Europa, resten hade rekryterats från lokalt håll, precis som att även många av ententens styrkor hade rekryterats från Afrika och inte ifrån Europa.
Tyskarna lyckades klara sig på att de bl.a. plundrade från fiendens förråd för att få tag på vapen och ammunition och att de fick hjälp från en del stammar. Eftersom en stor del av de tyska styrkorna själva var afrikaner, kunde de använda sina kunskaper till att överleva i djungeln vilket gjorde att de inte var lika utsatta som ententens trupper var.

/Erik, alias Ereyk

[SuperPalle]

Lettow-Vorbeck borde nog platsa till att bli nominerad som vk1:s bäste befälhavare låter det som. Fick han inga utmärkelser?

[Ereyk]

Lettow-Vorbeck borde nog platsa till att bli nominerad som vk1:s bäste befälhavare låter det som. Fick han inga utmärkelser?

Inte vad jag vet. Det måste ha varit ganska svårt för militärledningen i Berlin att skicka utmärkelser till Afrika, igenom fientligt territorium dessutom. Allt land omkring Tyska Östafrika kontrollerades ju av ententen.

/Erik, alias Ereyk

[SuperPalle]

Jo visst, men man tycker ju att han borde fått något slags erkännande. Eller den tyska ledningen kanske inte var medveten om hans bedrifter eller så uppskattade dom kanske dom inte.

//Palle

[Ereyk]

Togo erövrades redan i augusti 1914 av brittiska och franska styrkor utan att ett enda skott hade avlossats, de tyska styrkorna som fanns där insåg att det knappt var lönt att börja slåss. Det var ungefär liknande situation i Kamerun och Tyska Sydvästafrika, även om Tyska Sydvästafrika inte erövrades förrän 1915 av den Sydafrikanska unionen och att det skedde under visst motstånd ifrån vissa tyska farmare och utstationerade soldater. Det var dock inte många dödsoffer det handlade om, och det lugnade ner sig relativt snabbt.

[Kapten_Gars]

De tyska kolonial trupperna "Schutztruppen" bestod av en blandning av svarta och vita soldater. Värt att veta är att bara de europeiska soldaterna hade moderna vapen, de afrikanska soldaterna använde fortfrande det bakladdade svartkrutsgeväret av 1871år modell.

I Tyska Östafrika fanns det 14 kompanier med ca 2600 man, manskapet var afrikanska "askaris" och det fanns även afrikanska underbefäl och ett fåtal afrikanska officerare. Många askaris var veteraner från brittiska armen i sudan som tyskarna fått rekrytera efter krigen där.
Till detta kom "Polizeitruppen" på ca 2000 man där maskap och underbefäl var afrikaner och officerarna europeer.
Till detta kom de tyska nybyggarna som bildade egna kompanier i början av kriget men dessa upplöstes då de inte var lika effektiva som askari-kompanierna. Tyskarna blandaes upp med de afrikanska soldaterna i blandade kompanier eller använde som befäl o dyl. Den arabiska befolkningen bidrog med en "frivillig" kår på åtminstonne 400 man.

En intressant sak är att pga tse.tse flugans härjningar så gick det inte att använda hästar i stora delar av östafrika så all utrustning fick bäras . Ett tyskt kompani hade åtminstonne lika många bärar som soldater, ofta mer. Tyskarna var även rätt välförsedda med kulsprutor, varje kompani hade 2st, det fanns även kulsprutor i förråd för de tyska reservisterna. Artilleriet var det ont om, kanonerna var från 1800-talet eller väldigt lätta snabbskutande pjäser. Senare så användes dels erövrat artilleri, dels kanoner tagna ifrån den tyska kryssaren Köningsberg vars 10,5 cm pjäser var fruktade av de allierade. Desutom så stöddes tyskarna av frivilliga afrikaner sk "rugga-rugga" som ville gör asig förtjänat av bli askari soldater och därför kämpade bredvid de afrikanska kompanierna med vad vapen de kunde få fram.

Togo hade bara ca 600 man polistrupper och föll i stort sett utan kamp.
Kamerun försvarades av 14 kompanier schutztruppen (ca 1600 man) och 1300 polistrupper men tvingades ändå ge upp i februari 1916 efter det att man invaderats av ca 25000 man (inräknat bärare)

Tyska Syd-Väst Afrika (Namibia) hölls av starka europeiska trupper då loaklbefolkningen ansåg mycket opålitlig efter flear uppror där tyskarna mycket brutalt när nog utrotade herero och hottentot folken. Totalt fanns där 3000 man i 12 kompanier, en kamelkår om 500 man och 800 polistrupper. Dessa understöddes av 12 kulsprute batterier och 36 artilleri batteri med 2-3 pjäser per batteri. Dessutom så kunde man mobilisera 6000 man ifrån de tyska nybyggarna. Lojala stammar hade en väpnad styrka på ca 700 man.
Totalt sattes nästan 50 000 man britter och sydafrikaner understödda av 33 000 man afrikanska ickestridande in mot Namibia som tvingades kapitulera i juli 1915.

I Öst-Afrika gick därermot allt fel från början, britterna var övermodiga och räknade med en prommenad seger, bla trodde man att de afrikanska soldaterna skulle göra uppror och man var mer oroade över hur man skulle skydda de vita från de svartas vrede än över hur man skulle besegra tyskarna. Vid Tanga 1914 så kördes de brittiska och indiska trupperna tillbaka i havet trots stor överlägsenhet i manskap och utrustning. Man erövrade 16 kulsprutor, nästa 600 gevär och 600 000 patroner. Å andra sidan så hade man förbrukat 200 000 patroner under själva striden.

Von Lettow-Vorbeck har själv skrivt om kriget i boken Heia Safari som går att hitta i svensk översättning på bibliotek med gamla samlingar. (Ligger troligtvis i magasin.)

Von Lettow-Vorbeck var en av absolut en av krigets främsta befähavare, skicklig taktiker, en god organisatör och en föredömlig ledare som var älskad av sina "askaris" pga sin rättvis behandling av dem (något som stod i stor kontrast till hur britter, belgare mfl behandlade sina svarta soldater). Han lämnade reichwehr 1930 eftersom han var övertygade anti-nazist och hatade Hitler passionerat. Det är troligt att bara hans berömmelse hindrade att han försvann in i något KZ läger eller tvingades begå "självmord". Förlorade nästan allt under/efter kriget något som fick hans tidigare motståndare (och senare vän) den sydafrikanske general Jan Smuts att ordna en hjälpinsamlig bland de sydafrikanska officerar som kämpat mot Lettow-Vorbeck. Von Lettow-Vorbeck dog 1964 i stort sett bortglömd.

/Daniel

[Mörner]

Väldigt intressant det Ereyk skriver om.... Men jag måste tyvärr ställa frågan: vilka är dina källor?! Jag har själv aldrig sett dessa fakta, men finner dem samtidigt inte orealistiska... Jag tror personligen inte på fakta som är "vedertagen".

Tack på förhand
/Carl Mörner

[tobbe]

Intressant det här och två frågor till har jag
Hur kom det sig att afrikanerna kämpade med så bra moral med tyskarna som ockuperade deras land?

Hur var terrängen i öst-Afrika?

[Kapten_Gars]

Vad gäller belöningar så fick von Lettow-Vorbeck "Pour le Merit", tysklans finast utmärkelse(vet dock ej när han fick den). Efter återkomsten till tyskland så blev han befodrad till general. Han var då mycket populär och fick en segerparad i Berlin. Han utnyttjade sin popularitet till att medverka i bildanda och leda av en frikår som hjälpte till att effektivt krossa de röd spartakisterna i Hamburg.

Terrängen i Öst-Afrika är varierad. I norr är terränge buskstäpp och grästäpper med bergsområden kring Kilemanjaro och bränsbergen mot Kenya. Kusten har ett regnnskogbälte och de finns ett par mindre regnskogsområden inne i landet. I öst är det savann. I söder, träsk marker krig floderna samt svann och lit djungel. Britterna anföll nästa uteslutande från Kenya eftersom Rhodesia saknade infrastrukturen för större operationer. Belagrna kundelikaledes bara operera med små strykor från kongo och dessa hindras länge av en liten men effektiv flottilja av kanonbåtar på tanganyika sjön.

Varför afrikanerna stred så väl för tyskarna? En svår fråga att besvara eftersom det finns väldigt få afrikanska källor. Dels så var ju koloni uppdelad i stamområden så det fanns ingen enhetlig national känsla och tyskarna reryterade ur olika stammar. Dels så hade tyskarna gått över till ett allt mer civiliserat förhållningsätt i området efter inledande fummel och ett par brutala och mycket blodiga krig mot ett par stammar i början på 1900-talet. Viss sjukvård tillhanshölls som begränsade de tropiska sjukdomarna härjningar mm. Sedan så rekryterade man ur de lokala krigar grupperna och behandlade dessa stolta rekryer med en för period högst ovanlig respekt, att vara askari blev ett tecken på att man var en av de bästa krigarna och något åtråvärt. Tex kom en äldre och mycket erfran askari-sergant fram till Lettow-Vorbeck chockad över att en fången engelsk officer hade slagit honom rakt i ansiktet, något som ingen tysk officer hade gjort så länge han hade varit i tjänst.

Dessutom så var som tidigare sagt en hel del av askaris inte från området utan sudaneser eller zulus som inte hade anant yrke än soldatens och där yrket gick i arv.

Tyskarna hade ju också bidragit till att den stora handeln med slavar till sudan och arabvärlden hade upphört vilket gav dem in hel del pr poäng. Dar es Salaam och Zanzibar hade ju varit stora utskeppninghamanr för slavarna som skulle stilla arbaernas stora behov av slavar. Brittiska flotta hade visserligen burit tyngsta lasset men tyskarna hade knäckt de lansbaserade slavhandlarna för gott när några av dem nästan lyckades köra ut det tyska Öst-afrika kompaniet på 1880-talet.

Bra befäl torde också ha spelat in. Vet inte om jag gjort mer än fått fram lite pusselbitar till ett svår löst pussel men hoppas att det varit till hjälp.

/Daniel

[Kapten_Gars]

Det finns uniforma information och en hel del teckningar och målningar på http://www.traditionsverband.de/

/D