Centralamerikafadäsen under 1850-talet

[bigj5]

I min serie om det nordamerikanska aggressionen har turen kommit till 1850-talet, och de södra delstaternas intresse av att inlemma de små staerna i unionen för att vidga slavsamhället att gälla större delar av Amerika.

När USA invaderade Mexiko mot slutet av 1840-talet passade britterna på att återigen besätta Moskitokusten (nuv. Nicaragua) och år 1847 förklarades området för ett brittiskt protektorat. För att förhindra vidare kapplöpning om Centralamerika undertecknade USA och England ett fördrag som förbjöd någondera av staterna att skaffa sig ytterligare territorium i Centralamerika, vilket slöts år 1850. Vilket inte hindrade att de expansionistiska och fascistiska krafterna i USA ändå försökte stjäla mer land i regionen. Ett sådant tillfälle var de s.k. "filibusterkrigen" under 1850-talet.

Redan tidigare försökte nicaraguanerna få bort britterna från sin Atlantkust, men det misslyckades. År 1851 försökte de konservativa flytta huvudstaden till Managua, vilket föranledde de liberala att göra uppror. Med hjälp av en konservativ president i Honduras kunde de konservativa slå ned upproret. Efter ytterligare tre år gjorde liberalerna ett nytt försök att driva bort de konservativa. Dessa sökte hjälp från Guatemalas konservative president och återigen slogs upproret ned. I detta läge sökte liberalerna hjälp utifrån, från USA.

Hjälpen fann man i William Walker, en äventyrare med rasistiska åsikter, för tillfället arbetande på en tidning i Sacramento i Kalifornien. Walker hade gjort sig känd genom att år 1853 ha företagit sig en resa till Norra Mexiko och utropat provinserna Baja California och Sonora till en självständig republik. Tanken var att USA:s militär skulle komma honom till mötes och besätta områdena - vilket de inte gjorde. Mexikanerna satte däremot in trupper mot Walker och hans män och snart var de infångade och satta i fängelse. Sju månader senare var Walker åter i USA. Det var då liberalerna från Nicaragua sökte hans hjälp att störta de konservativa. Genom att lova honom mark och guld gick Walker snart med på idén.

År 1855 seglade Walker tillsammans med 58 äventyrare, "den odödliga amerikanska falangen" (filibusters), iväg mot Nicaragua. Hans mannar slog snart ned de konservativas militär och tillsammans med liberalerna och en ångare lånad av den nordamerikanske miljonären Vanderbilt, erövrades staden Granada. Därefter gjorde Walker sig till överbefälhavare i Nicaragua och avskedade den konservative presidenten och ersatte honom med en liberal president.

Den nya regimen erkändes snabbt av USA. Genom att nationalisera ett bolag ägt av Vanderbilt fick han dess personal på sin sida - men Vanderbilt till fiende. Representanter från de södra slavstaterna kom till Walkers hjälp, både moraliskt och genom att anmäla sig som frivilliga soldater. Efter ett år i Nicaragua fick Walker sig själv erkänd och, genom fusk, vald till president i Nicaragua. Som president ansökte han om ett penninglån utomlands, med hela landet som säkerhet; för det andra konfiskerade han all jord som ägdes av de konservativa, därefter all nicaraguansk mark, för att tilldelas nordamerikanska medborgare; för det tredje skulle engelskan göras till officiellt språk i landet; och för det fjärde återinfördes slaveriet. Därefter deklarerade han att övriga fyra centralamerikanska republiker också skulle inlemmas i Nicaragua.

Snart gick han till angrepp mot Costa Rica. Här ingrep britterna och Cornelius Vanderbilt, som nu beslöt sig för att stoppa Walker. När Walkers trupper inte direkt kunde inta San José, tog de andra länderna till vapen och Salvador, Honduras och Guatemala förklarade Walker och hans regering krig. Kriget rasade under hela 1856 och förstörde stora delar av landet. Under 1857 blev kriget blodigare och flera städer förstördes fullständigt. På våren 1857 var Walker trängd och hans soldater deserterade i massor. Nu började falangen och de återstående liberalerna förlora slag efter slag och i maj samma år gav sig Walker av på ett väntande nordamerikanskt krigsskepp. Han var då inträngd i den lilla kuststaden Rivas. Därefter seglade han till New Orleans, där han välkomnades som en hjälte. I Nicaragua betraktades han som en bandit. Kriget hade kostat många liv, och skulle göra det åratal efteråt p.g.a. den skada landet åsamkades.

I Nicaragua tog de konservativa makten efter Walkers flykt. De liberala var nu avskydda och impopulära bland befolkningen. Under tiden byggde Walker upp en ny falang av äventyrare och i november 1857 återkom han till Nicaragua. Denna gång var de konservativa allt för starka och Walker och hans män tvingades snart åter fly till USA.

Walker gav sig dock inte, efter tre år - 1860 - hade han återigen samlat en skara äventyrare med vilka han avseglade till Centralamerika. Utanför Honduras kust infångades han av en brittisk fregatt och tillfångatogs. Britterna överlämnade Walker till de honduranska myndigheterna och efter en kort rättegång bands han fast framför en kanonmynning, och man brassade av kanonen. Därmed var Walkerepisoden slutligen över. Efter detta innehade de konservativa makten i Nicaragua i över trettio år.
Det var inte sista gången nordamerikaner skulle sprida sin fascistoida terror över Nicaragua och övriga stater i Centralamerika!

MVH
bj5