Kolonialpolitiken och dess placering i ”moderländernas” ekonomiska strukturer
Efter att de flesta områdena i Afrika, helt eller delvis, hade ockuperats omkring 1905, skulle kolonialmakterna nu få dem att bli produktiva och lönsamma. Det var ingen lätt uppgift eftersom stora områden hade erövrats främst i syfte att förhindra andra europeiska stater att erhålla dem. En bärande tanke var att överallt få de erövrade folken att själva betala för den administration som européerna inrättade för att styra dem. Överallt sökte européerna att ta ut skatt av befolkningarna – även om sätten till detaljer skilde sig åt så var huvuddragen de samma för samtliga kolonialmakter. Hänsyn måste tas till lokala variationer, befolkningens storlek, administratörernas nationalitet och sociala ursprung, exportmöjligheter och kommunikationer. Tre sektioner kom att bli de viktigaste varigenom det hela skulle genomföras; den afrikanska arbetskraften, jorden och handeln. Inledningen av processen påbörjades vid olika tillfällen beroende på olika omständigheter – inte minst det motstånd som många afrikanska folk gjorde mot att inlemmas i en europeisk koloni. På sina håll tvingades man ta till pacificeringar fram till 1920-talet; i Marocko, Sahel, Tanganyika, Kenya, Sydvästafrika och på andra håll. Detta sköt upp den s.k. infrastrukturens skapande, vanligen förbättrade kommunikationer. Efter första världskriget var en sådan utveckling i gång på de flesta håll. Kraven från ”moderländerna” – ett ord som ironiskt nog började användas under 1920-talet – på avkastningar från kolonierna hördes allt oftare. Detta gick främst ut på att utveckla de s.k. ”exportzonerna” och förse dessa med billig arbetskraft och livsmedel till låga priser. Detta system hade sina rötter bakåt i historien, då de hade utgjort utgångspunkterna i handeln mellan Europa och Afrika under tidigare sekler. Då hade den tidiga kapitalismen haft behov av slavar från just dess exportzoner, vilka i sin tur var beroende av inlandsområden varifrån slavmaterial fanns i tillräckliga kvantiteter. När slaveriet avtog började dessa regioner, ofta låg de direkt vid kusterna, att producera varor som också efterfrågades i Europa, palmolja var en sådan tidig produkt. Också denna växande produktion och handel från 1820-talet hade behov av billig arbetskraft från inlandet. Efterhand började man införa andra grödor; jordnötter, kakao, bananer och ytterligare andra produkter som började finna vägen till den europeiska marknaden. Omkring 1850 började allt fler européer få upp ögonen för den potential som fanns längs Afrikas kuster – krav började ställas på att ”säkra” dessa exportzoner för det egna landets befolkning och dess näringsliv. När efterfrågan på gummi, olja, metaller, tropiska träprodukter och andra, för industrin viktiga produkter, från 1860-talet ökade, ja, då ökade även kraven på kontroll från Europas näringsliv – eller dess kapitalister. Det var en politik som redan tillämpades av britterna i Indien, där hade man efter 1857-1858 års uppror helt tagit över.
Redan från början var de europeiska makterna på det klara med en sak: Allt arbete skulle göras med afrikansk arbetskraft – européerna skulle enbart styra och planera. Denna arbetskraft var oftast tvångsrekryterad – sett ur afrikanernas sida var det ånyo en form av slaveri som började införas efter det att européerna anlände efter 1880. De första vägarna, administrationsbyggnaderna, transporterna och järnvägarna byggdes med hjälp av tvångsarbetskraft. En arbetskraft som samlades in i byarna, eller senare genom att tvinga hövdingarna att skaffa fram den. Där sådana medgörliga hövdingar ej fanns, eller om de satte sig på tvären, utnämndes nya hövdingar av kolonialförvaltningarna eller så byttes de motsträviga ut. En politik som tillämpades överallt i Afrika – och som fick svåra konsekvenser med tiden. Afrikanerna som de nya hövdingarna skulle styra blev misstänksamma, tog parti för de gamla och avsatta ledarna, eller så utbröt blodiga konflikter mellan olika fraktioner som var för eller emot de nya hövdingarna. På så sätt började den social och traditionella ordningen successivt undermineras och ersättas av en osäkerhet som påverkade alla afrikaner under flera generationer. En fråga man kan ställa sig är huruvida dessa ”lojala hövdingar” blev ett ytterligare inslag i det koloniala arv, som nationalismen i Afrika efter självständigheten måste räkna med? Ett arv som utgjorde en ytterligare splittrande, och konfliktskapande faktor som tillsammans med andra faktorer missgynnade en demokratisk och godhjärtad social och ekonomisk utveckling årtionden efter den politiska friheten på kontinenten!
Tvång förekom på många håll, långt fram i tiden – i en del fall så långt fram som till slutet av kolonialtiden. Vanligen innebar tvånget att man tvingade ett antal människor att arbeta några dagar, men ibland gick det mycket längre. När järnvägen mellan Pointe Noire och Brazzaville, Congo-Océanlinjen från kusten inåt land i franska Ekvatorialafrika byggdes åren 1921-1932, var sammanlagt 127 250 människor ”fysiskt fullgoda manliga arbetare” involverade. De flesta var dessutom tvångsrekryterade. Deras frånvaro från sina hembyar var sammantaget 138 125 år. Officiell statistik uppger att 10 200 av dem dog före 1928, då förhållandena blev något bättre. Trots det dog ytterligare 3900 av dem fram till 1932. Vi bör hålla i minnet att sådana källor alltid tog till i underkant.
Utvecklingen var likartad i Sydrhodesias gruvor. Mellan år 1900 och 1933 dog 3000 afrikanska män i olyckor inom gruvindustrin. Ytterligare 27 000 dog av sjukdomar, orsakade av arbetet.
Sådan rekrytering brukade vanligen maskeras med benämningar såsom ”kontraktsbunden arbetskraft” eller liknande epitet. Detta byggde i sin tur på bestämmelser om att varje ”fysiskt fullgod manlig invånare” måste arbeta under ett visst antal dagar per år. Européerna utgick ifrån att afrikanerna endast arbetade när de fick lön, d.v.s. när de slet för européerna. Annars betraktades afrikanerna som ”lata” eller ”icke sysselsatta” oavsett hur hårt de arbetade i sina egna samhällen – fast då i en kontantlös miljö. I de afrikanska samhällena söder om Sahara existerade det inga pengar i egentlig mening, ehuru samhällena fungerade ganska bra ändå. För de nya vita herrarna innebar vägran att åtlyda uppmaningar att arbeta åt européerna att det samma som att vägra låta civilisera sig. Att lata sig, var helt enkelt straffbart i det nya samhälle européerna skapade i Afrika.
Den samlade arbetsvolymen som på liknande sätt pressades ur afrikanerna är svår att uppskatta, men den var stor. Detta tvångsarbete innebar att den inhemska jordbruksproduktionen minskade. Denna minskning förvärrades ännu mer då de tvångsrekryterade dessutom riskerade sin hälsa, och kanske blev borta för gott från det egna jordbruket. På så sätt skapades ytterligare framtida problem för det afrikanska jordbruket – och i förlängningen kontinentens livsmedelsförsörjning och fortsatta utveckling. Det var inget som endast kännetecknade tiden kring sekelskiftet 1900. I början av 1930-talet klagade generalsekreteraren i det italienska fascistpartiet om att det italienska systemet med tvångsarbetskraft faktiskt var värre än slaveriet. En slav tog man hand om så han kunde arbeta även nästa dag, och dog han så tvingades man köpa en ny slav. I Somalia struntade man i hur hårt människorna tvingades arbeta, blev han oförmögen att arbeta eller om han dog, då skaffade man sig bara en ny – gratis.
Så såg den också ut -kolonialismen när det begav sig!
MVH
bigj5 ;o)
