Amerikanska inbördeskrigets geografi

[HJ]

USA är, och var redan vid tiden för inbördeskriget, ett mycket stort geografiskt område, jämförbart med Europa. Men i kontrast till detta kan noteras att huvudstäderna för de två sidorna var ju Washington respektive Richmond, som faktiskt ligger mindre än 20 mil från varandra, idag en biltur om c:a 2 timmar. Och nästan alla operationer på östkusten handlade om att försöka ockupera fiendens huvudstad med omnejd, och de flesta stora slag utkämpades är inom detta relativt begränsade område. Man lyckades få till två slag vid Manassas (Bull Run) med ett års mellanrum.

Eftersom ingen sida lyckades ta sig kortaste vägen till fiendens huvudstad, utan man gick så att säga längre omvägar ju längre kriget fortsatte, antar jag att det gjorts omfattande försvarsåtgärder och stora styrkor fanns i beredskap för att förhindra att fienden kunde komma till ett snabbt avgörande. Eller?

/Håkan

[von Adler]

Delvis - särskilt i Shenandoah-dalen.

Men framförallt var den tidens infrastuktur kraftigt begränsad.

http://upload.wikimedia.org/wikipedia/e ... y-1861.jpg

Notera att det inte finns någon järnväg som går norr-syd mellan den västra och den östra teatern.

http://upload.wikimedia.org/wikipedia/c ... erview.png
Notera hur kampanjerna följer floder och järnvägar.

[Johan Ekstrand]

Runt Washington D.C. fanns omfattande fortifikationer.

http://en.wikipedia.org/wiki/Washington ... _Civil_War


/Johan

[lampros]

Washington och Richmond låg som sagt nära varandra. Men terrängen medgav dåligt manöverutrymme (skog osv).

För att kringgå fiendens flank drog därför US Grant ut unionens högerflygel västerut och fäste den vid Mississippi (= intagandet av konfederationsfortet Vicksburg, juli 1863). Sedan marscherade han österut och tog Richmond i en kniptång, med samtidig press från Washington av Meade och från sydväst av Sherman.

Så säger i alla fall J. F. C. Fuller att Grants strategi var (Grantbiografin).

[Panzerschreck]

Precis som nämnts så var det väldigt svårt att gå raka vägen till fiendens huvudstad, det betydde i praktiken att man var tvungen att besegra motståndarens armé, något som var lättare sagt än gjort på ett modern slagfält.

Sydstaternas huvudsakliga mål var att vinna genom att inte förlora; de flesta förstod att en erövring av nordstaterna var omöjlig, så målet var att besegra deras arméer, hota huvudstaden och på så sätt besegra nordstatarnas krigsvilja. Detta var nära att hända ett par gånger, främst efter första Bull run 1861 och sedan hösten 1864 innan Atlanta togs av Sherman så att krigsviljan steg och Lincoln kunde vinna presidentvalet.

Nordstaternas huvudsakliga mål var att blockera sydstaternas sjövägar och att applicera överlägsen numär på flera fronter samtidigt så att sydstaterna inte kunde använda sina interna kommunikationer för att föra fram förstärkning där de behövdes som mest, något som inte lyckades väl förens Grant blev överbefälhavare.

Anledningen till att Amerikanska inbördeskriget är så smockfullt av fältslag är därför att de enorma områdena gjorde att man var (med vissa undantag) beroende av underhåll via järnvägar och sjöleder, att dessa var relativt få samt faktumet att befästa städer var sällsynta, blev den stridbara ytan begränsad och fiendes arméer det enda fysiska mål att slå på.

[sapient]

Eftersom ingen sida lyckades ta sig kortaste vägen till fiendens huvudstad, utan man gick så att säga längre omvägar ju längre kriget fortsatte, antar jag att det gjorts omfattande försvarsåtgärder och stora styrkor fanns i beredskap för att förhindra att fienden kunde komma till ett snabbt avgörande. Eller?

/Håkan

Både ja och nej.

Sydstaternas Army of Northern Virginia var ända till sent i kriget stor nog att blockera de flesta av nordsidans rörelser. Men det berodde i huvudsak på doktriner och operationsvillkor, inte på styrkornas storlek i sig eller på några särskilda befästningsåtgärder eller dylikt.

En stor del av krigsföringen i det tidiga skedet byggde på vad vi idag kallar "manöverkrigföring", alltså mer på operativa rörelser än fältslag - helt enligt den doktrin som lärds ut vid West Point och byggde på Napoleons taktik. Fältslag förekom visserligen, men de var sällan särskilt avgörande i strategisk bemärkelse. Endera sidan höll slagfältet, men inga strategiska mål uppnåddes egentligen av någon.

Som Panzerschreck skriver, så var syds huvudsakliga mål att "vinna genom att inte förlora", så denna strategiska jämnvikt gynnade dem - men i längden hade de inte heller råd att bara vänta ut nord och försöka avvärja alla anfallsoperationer. Det var detta som inspirerade Lee's bägge misslyckade operationer norr om Potomac-floden.

Särskilt på den östra krigsskådeplatsen, gynnades syd mycket av att "operera på inre linjer", genom att snabbt kunna flytta sina klart underlägsna (i numerär) styrkor och förnödenheter dit de bäst behövdes för stunden.

Det var inte förrän Grant tog över som överbefälhavare som han tvingade igenom en annan doktrin, nämligen att försöka slå motståndarsidans armé i avgörande slag. Något Lincoln hade insett och förgäves försökt få flera andra befälhavare att inse. Men de som inledningsvis förklarade sig beredda att göra så, Hooker och Burnside t.ex. tvekade när det kom till kritan eller avskräcktes av kostsamma misslyckaden som Marye's Heights (Fredricksburg).

Grant tvekade inte och gav inte order om reträtt även när han drabbades av svåra förluster. Något han mötte kritik för, efter flera slag. Han ansågs av många som "en slaktare". Men hans aggressivitet gav också armén större självförtroende och kämpaglöd - särskilt efter "Battle of Wilderness", när de flesta var beredda på att anträda ännu ett återtåg till Washington och nya omorganisationer och istället fick ordern att framrycka mot Richmond.

Även om det ännu skulle ta lång tid att komma dit, och kosta ytterligare tiotusentals liv, så var moralen återställd. Den armé som utkämpade slaget vid Spotsylvania court house var en annan, mentalt sett, än den som tidigare retirerat i liknande lägen. Det berodde dels på Grant, men så klart också på Gettysburg.

Båda dessa komponenter måste man se som avgörande, för att befälen i armén inte minst men också de enskilda soldaterna, verkligen skulle ha en vilja att besegra Sydstaterna militärt. Den förhärskande åsikten bland högre befäl tidigare hade varit att kriget skulle vinnas genom att via manöverkrigföring tvinga sydstaterna till en förhandlad fred och återgång i unionen. Förluster skulle undvikas där det var möjligt och kriget skulle utkämpas gentlemän emellan, utan att orsaka onödigt lidande.

Grant hade förkastat detta synsätt redan tidigare, och flera av hans underlydande chefer - främst Sherman - hade accepterat samma synsätt. Det var ett starkt skäl till hans framgångar på den västra krigsskådeplatsen, som sedan ledde till hans befordran till överbefälhavare.

När det gäller den rena geografin, så bidrog den till att försvåra krigföringen för framför allt nordsidan. Försörjningslinjer krävde endera järnväg eller floder, för att medge operationer med så stora förband som the Army of the Potomac var. Men jänvägsförbindelserna nord/syd var få och bröts ofta upp i striderna och floderna rinner i östlig riktning.

Flera befälhavare, McDowell och McClellan framför allt, fick lägga ned otroligt mycket tid på att organisera underhåll och trossens organisation. Detta var en bidragande orsak till deras "senfärdighet" i krigets inledning. (Men också, i McClellans fall, hans ideologiska reservationer mot en hårdare militär linje.)

Några starkt utbyggda befästningar fanns i regel inte. Washington fick det med tiden, framför allt efter att McClellans operation längs James-floden ("Peninsula campaign") misslyckats och bara ihoprafsandet av den "nya" Army of the Potomac var det enda som lyckades rädda staden undan syds snabba motoffensiv. Richmond fick befästningar framför allt mot öster i samband med Peninsula campaign, som senare byggdes ut när Grant lyckades slå sig fram - men huvuddelen av dem byggdes alltså inte ut förrän det var nödvändigt och fienden befann sig i antågande!

I övrigt var det bara en del fästningar byggda innan kriget eller uppförda tidigt 1861/62 längs kusten, som bemannades med permanenta besättningar.

Däremot förlitade man sig mer och mer på fältarbeten, ju längre kriget led. I vissa fall, som t.ex. Fredricksburg eller Spotsylvania, kunde även ganska enkla sådana eller utnyttjande av befintliga stenmurar et.c. vara fullt tillräckliga för att tillsammans med fördelaktig terräng, orsaka otroliga förluster vid stormningsförsök.