Nationalism och Bismarck

[Dedalo83]

Just nu läser jag en text om Preussen och Bismarck om hur han lyckades "ena" tyskland genom krig och erövring. Men min fråga är: vilken betydelse hade nationalismen då?

[lampros]

Svar: stor, större än idag. Idag är det mer allmäneuropeiska drag som styr. Visst kan radikalhögerpolitiker få en och annan röst på nationell agenda men i stort tycks nationalismen inte ge så mycket. Dock kan den öka i kommande val, man ska aldrig säga aldrig.

[Dedalo83]

Tack för svaret men... kan du utveckla lite mer ditt svar?

[lampros]

Utveckla, hur då? En väg till kunskap är att ställa rätt frågor. Att kunna specificera vad det är man vill veta. Att kunna säga "X och Y kan jag men jag skulle vilja veta mer om Z".

På 1800-talet var iaf nationalismen en kraft att räkna med. Det var "vi tyskar mot fransmännen". Idag, tre krig senare, är fiendskapen Tyskland-Frankrike överspelad, man är goda vänner.

Se på Italien under samma tid, det enades med nationella argument. "Låt oss ena Italien, de italiensktalande till en sammanhållen stat". Dessförinnan var det som i Tyskland flera stater (Sardinien, Piemonte osv) Tyskland bestod av Bayern, Preussen osv.

Om vi ser till Sverige under 1800-talet så var nationalismen en kraft att räkna med även här. En viss Verner von Heidenstam diktade om "Sverige", ja inte bara han, många skrev t ex förslag till ny nationalsång. Med rätt eller orätt var "Sverige" ett politiskt begrepp på den tiden. Här skriver jag mer i frågan:

http://lennart-svensson.blogspot.com/20 ... hoger.html

[Dedalo83]

Det var inte så svår att utveckla! Du gjorde bra! Nu fick jag lite mer information än bara "nej" och lite information från nutiden. Tack så mycket!

[cats]

Just nu läser jag en text om Preussen och Bismarck om hur han lyckades "ena" tyskland genom krig och erövring. Men min fråga är: vilken betydelse hade nationalismen då?

Jag skulle säga att det är en fråga som är ganska svår att besvara.

Bismarck var i första hand Preussare, i andra hand tysk. De nationalistiska krafterna, påverkade av filosofer som Herder och Fichte, betraktades med en viss skepsis av kanslern, även om han var skicklig nog som politiker att utnyttja dem. Bismarck var inte revolutionär i den bemärkelse att han ansåg att den enande kraften skulle komma nerifrån, från folket. Det som var den filosofiska tanken med nationalismen, att den skulle stärka nationen på grund av att människor skulle vissa en större altruism mot staten. Den enande faktorn enligt de tyska filosoferna skulle vara språket.

Bismarck tillhörde själv eliten, son till en preussisk godsägare och officer, och var inte som t.ex. Garibaldi i Italien en man av folket. Någon populist var han verkligen inte, snarare en man som hade förmåga att använda den makten han fått efter sina syften. Att Tyskland enades, var inte så mycket för att de andra delarna av riket tjänade på det, som att de mer eller mindre blev övertagna av Preussen.
'
En annan sak är sedan hur hans namn användes senare under världskrigen, och i synnerhet av Hitler för att vädja till nationalistiska känslor. Men det var främst i början av nazisternas väg till makten. När de väl hade fått sin makt, städades Bismarck undan ganska effektivt in i skåpet. Möjligen för att Hitler inte ville ha konkurrens om vem som skulle kommas ihåg som den största tysken genom tiderna.

[cats]

Jag håller på att läsa Peter Englunds "Krigets skönhet och sorg" (igen) och där finns ett avsnitt om hur skyttegravarna inreddes, och vad som var populärt att hänga på väggarna. Englund skriver att ett av de populäraste ordstäven att ha på väggarna var: "Vi tyskar fruktar inget annat än Gud och vårt eget artilleri"

Vad Englund inte skriver är att det är en travesti på Bismarks ord som löd "Vi tyskar fruktar inget annat än gud". Ett uttalande som blev flitigt utnyttjat av tyska nationalister under och före första världskriget. Vad man däremot också för det mesta glömmer är fortsättningen av citatet, som lyder ungefär: " Och det är denna fruktan för gud som gör att vi älskar och värdesätter freden".
Hela citatet passade inte för att ena landet i krigsansträngningar och egga till patriotism, och därför var det bättre att lämna bort sammanhanget.

Jag tycker det är ett utmärkt exempel på hur sk. landsfäder utnyttjats av eftervärlden i nationalistiska syften.

[La Capolista]

Så, i grund och botten utnyttjade Bismarck den tyska nationalismen för att stärka sin egen (och Preussens) ställning?

Vilken betydelse hade nationalismen i enandet av Italien då?

[cats]

Det är en intressant fråga. I Italien har vi Bismarks motsvarighet i Garibaldi. Som också utnyttjades av italienska nationalister för att ena landet. Som symbol blev Garibaldi betydligt mera användbar än sin tyska motsvarighet i.o.m. att han kunnat användas av både vänsterfolk royalister och fascister. Jag skall återkomma om likheter och olikheter mellan de båda landsfäderna senare, när jag hinner och har något annat och skriva på än den här j....à läsplattan

(ursäkta att jag inte såg frågan tidigare)

[cats]

Så, i grund och botten utnyttjade Bismarck den tyska nationalismen för att stärka sin egen (och Preussens) ställning?

Vilken betydelse hade nationalismen i enandet av Italien då?

Man skulle kunna säga att det var två till synes olika ledare kom att spela en viktig roll för den nationalistiska rörelsen i Europa under 1800-talet. Otto von Bismarck i Tyskland (1815-98) och Giuseppe Garibaldi i Italien(1807-1882). Båda kom att bli frontfigurer i sina respektive länders enande till nationalstater. Även om de var långt ifrån de enda länderna i Europa vid den här tiden som hade starka nationalistiska strömningar, kom deras nationalism att påverka det kommande århundradet Europa på ett mycket framträdande sätt.

Som privat personer var Bismarck och Garibaldi mycket olika. Bismarck var tredje sonen till en tysk godsägare och officer, och hade aldrig en tanke på en folklig framtoning. Hans styre var ett styre som kom uppifrån, inte som de nationalistiska filosoferna menade, ett folkligt sammanhängande gemenskap som gör nationen stark. Han var antirevolutionärt inriktad, och mycket misstänksam mot den liberalnationalistiska rörelsen i Tyskland, som han uppfattade som revolutionär, även om han inte var sen att utnyttja den för sina egna syften. I synnerhet under de två krigen som utkämpades för att stärka Tysklands gränser. Kriget mot Danmark, och kriget mot Frankrike.

Garibaldi var en handelssjöman, en man av folket, som blev revolutionär inom Risorgimentorörelsen som kämpade för Italiens enande. Han hade en folklig förankring i sin kamp, på ett sätt som Bismarck aldrig hade, eller ens strävade efter. Bismarck var en stram ämbetsman som gärna gick i uniform vid officiella tillfällen, även om han aldrig gjort millitär karriär. Garibaldi var en färgstark figur ofta iklädd exotiska dräkter, med en kraftig antydning av sexualitet. Trots olikheterna blev båda efter sin död, i sina respektive länder, kultfigurer som användes i politiska syften på en mängd olika sätt.

Kulten kring Bismarck spred sig till en början både bland konservativa och nationalistiska liberaler. Hans namn förknippades med höjdpunkten av nationens långa och strävsamma kamp, ända sedan romarnas tid, fram till modern tid. Fram till 1918 var varje missnöjesyttring med ”riket” en förolämpning mot Bismarck ”Den mest tyska av alla tyskar”. Kulten av honom användes för att ena landet inför och under de krigsansträngningar som första världskriget förde med sig. Efter kriget blev Bismarcks Tyskland, en påminnelse om vad man förlorat, och användes för att visa att parlamentarism inte förde med sig den framgång, utan att det var en stark ledare som behövdes.

Både Bismarck och Garibaldi användes flitigt av de fascistiska och socialnationalistiska rörelserna i sina hemläder efter första världskriget. Mussolini i Italien gjorde en pilgrimsresa till Garibaldis grav strax innan sin marsch mot Rom, och förkunnande där att han skulle avsluta den av Risorgimentorörelsens påbörjade revolutionen. Garibladi blev ett mångsidigt politiskt verktyg för många grupperingar. Samtidigt som han framställdes jämlik med den första kungen Vittoro Emanuele II, det vill säga som en maktfaktor, kunde han användas som en förebild för alla de som kämpade mot ett orättvis och förtryckande styre i egenskapen av revolutionär. Inte ens militära motgångar behövde nödvändigtvis tära på Garibaldis status som landsfader, eftersom det inte främst var genom militära medel som Italiens enhet åstadkommits. Landet hade främst enats genom lyckade politiska pakter. Betecknande nog med Bismarcks Tyskland, och med Frankrike.

Risorgimentorörelsen förlorade så gott som alla militära slag de utkämpade. Ändå nådde de sitt mål om ett enat Italien. Trots det, eller kanske tack vare det, kom Garibaldi att bli mycket mera användbar nationell symbol än den auktoritära Bismarck i Tyskland. Garibaldikulten har kunnat användas av många olika nationella inriktningar. Högerrörelsen, fascisterna, men också vänsterpolitiska rörelser, och demokratiskt inriktade grupperingar, alla har funnit olika sätt att rida på Garibaldis rykte som landsfader.

Som symbol för nationalism och landet, var inte Bismarck lika flexibel. Bismarck kom att betyda mycket för den nationalistiska rörelsen före första världskriget, och under nazisternas maktövertagande i Tyskland. Efter det var det inte längre så intresserant att framhålla Bismarcks storhet. Hitler önskade ingen konkurrens i frågan om vem som skulle kunna kallas ”den främsta tysken genom tiderna” när han själv väl hade fått makten. Efter det tonade han ner Bismarcks historiska betydelse. Vänstern igen har aldrig funnit något intresse av en nationell kult kring Bismarck i Tyskland.

Efter andra världskriget igen falnade det allmännna intresset för Bismarck till ett minimum. Även om det nog fortfarande finns sådana som ser upp till den forna järnkanslern som en landsfader, är det av naturliga orsaker inte längre politiskt riktigt att överhuvudtaget lyfta fram nationella symboler i Tyskland.