Som ni säkert vet, hade Danmark och Ryssland vid den här tiden en långgående tradition att simuntalt (nåja) attackera Sverige, då krig nalkades (Hattarnas Krig undantaget?). Men hur stod sig denna diplomati efter Finska Kriget? Kan tänka mig att relationerna vart hyfsat kalla f.o.m. att Ryssland bytt sida mot Napoleon, men sen då? Att Sverige slet Norge från Danmark torde väl också påverkat maktbalansen (och således Danmarks militära kapacitet) till Dansk nackdel.
Sedan blev ju Sverige, som tur var, aldrig inblandat i något nytt krig men utan att bli alltför kontrafaktiska: Hade det gamla Dansk-Ryska förbundet/alliansen/"goda relationerna" (eller vad man nu väljer att kalla det) gällt i fall något av rikerna hamnat i väpnad konflikt med Sverige, inom - låtsäga - de närmsta 50 åren (alltså 1859)?
Sverige hade ju dessutom tillsatt en riktig miltär på tronen, vilket säkerligen lämnat en del misstankar hos grannländerna (potentiell krigarkung?), en kung som visade (för tiden) något så ovanligt som lite engagemang för riket! Detta måste ju varit illavarslande, Napoleons f.d. högra hand och framgångsrik befälhavare, på tronen i ett sargt men revanchlystet (?) grannland.
Vad tror ni? Överlevde den (anti-svenska) Dansk-Ryska diplomatin Napoleon och början av 1800-talet?