Gustav III - fjant eller skärpt?

[Hexmaster]

Intressant om Gustav III, och kungar i övrigt. Nog känns bilden av historiens kungar igen?

Det enda de gjorde var att hålla hov, skapa och vidmakthålla ceremonier och etiketter, i bästa fall. I värsta fall var de förmätna eller halvgalna fältherrar som kastade sina folk ut i brutala, hänsynslösa och alltför ofta utsiktslösa krig. De bekymrade sig enbart om det egna välståndet och var likgiltiga för det folkets umbäranden och arbete som utgjorde grunden för deras egen makt och glansfulla liv. Bland Sveriges kungar framstod ur denna synvinkel speciellt Gustav III som en särskilt narraktig härskare. Han tycktes mig fjantig, självbespeglande, full av manér och högmod och mordet på honom var om inte en välgärning så dock ingenting att sörja över.

Med åren har jag tvingats att retirera från den ståndpunkten.

http://www.svd.se/kulturnoje/understrec ... 516061.svd

[medundersåte]

Även Horace Engdahl har nyligen behandlat bilden av Gustav III:

http://www.dn.se/kultur-noje/kulturdeba ... g-1.801849

[Possi]

För det första så moderniserade GIII mycket av svensk statsförvaltning, samt såg till att Sverige kom i kapp överiga europa kulturelt.

För det andra hans beslut att stanna kvar och slås vid Svensksund trots att den högre marin och armenledningen starkt avråde honom, är inte ett beslut av någon "fjant" utan någon som var iskall.

Jag gillar Gurra den III

[von Adler]

Han lyckades få till oavgjort mot ryssen - det var det inte många andra som klarade under den tidsperioden.

[Hexmaster]

"Malte Persson ställer sig skeptisk tlll Gustav III:s rykte som krigarkung" - står det åtminstone i ingressen. Men om det är det han vill ha sagt så döljer han det rätt väl, tycker jag.

http://www.expressen.se/kultur/1.148036 ... ustavs-tid

[Rally]

Jag skulle vilja säga att han var skarpt fjantig. Enfaldig. Visserligen så moderniserade han mycket när det gäller statsförvaltningen, och man kan inte underskatta hans betydelse för kulturen. Men, han startade sitt krig mot Ryssland av den enkla andledningen att han ville sälla sig till raden av svenska krigarkungar.

Hans beslut att gå i krig mot Ryssland (som egentligen krävde godkännande från Riksdagen, men där han undgick detta genom att likt Hitler simulera ett ryskt gränsöverfall) stod helt i strid med de bristande förberedelser som örlogsflottan hunnit med. Amiral Ehrensvärd framhöll 1788 att flottan trots den satsning som Gustav III i scensatt ligger på 1780 års nivå när det gäller kvantitet och kvalitet av besättningar.

Alla de misstag och missöden som sker i kriget mot Ryssland kan härledas till Gustav III ogenomtänkta och enfaldiga vilja att bli ihågkommen som en krigarkung.

Vilka är dessa missöden?

Sjöslaget vid Hogland slutade oavgjort men bör tillskrivas som en rysk seger då de lyckades med sin uppgift medan svenskarna inte lyckades med sin.

Sjöslaget vid Reval slutade med en rysk seger mot en dubbelt så stor svensksjöstyrka.

Sjöslaget vid Öland slutade oavgjort trots att svenska styrkan nästan var dubbelt så stor. Ryssarna tjänade på denna tafathet från svenskarna som var ovilliga att gå i direkt strid. Speciell var tafatheten hos konteramiral Lilliehorn, en favorit hos Gustav III, som fegade ur och gav sig inte in i strid över huvudtaget. Han dömdes till döden efteråt för sin feghet men benådades av Gustav III. Under denna tre veckors expedition så insjuknande 3000 svenskar i den Tyfusepedemi som drabbat Karlskrona efter det att svenska sjömän smittats av ryska då flottan tog en rysk fregatt vid slaget vid Hogland.

Viborgska gatloppet slutade i rysk seger då svenskarna trots en heroisk utbrytning ur ett läge skapad av inkompetens från de kungliga bröderna Gustav III och Hertig Karl. Svenskarna förlorade sju linjeskepp och tre fregatter för egen hand. Ryssland kom ut starkare ur den striden än de var när striden började.

Till dessa fadäser kan ju tilläggas den stora tyfusepedemi som lamslår Karlskrona (över 5000 människor dör i en stad med strax över 10000 invånare).

Då räknas inte alla sjömän in som insjuknade. Alltså drabbades en redan kvalitetsfattig flotta av bortfall som måste fyllas ut av bönder och soldater.

[medundersåte]

Med tanke på alla de "fadäser" du målar upp kam det ju tyckas märkligt att kriget trots allt var ganska framgångsrikt. Ryssland tillfogades ett förödmjukande nederlag vid Svensksund och visade sig oförmöget att betvinga svenskarna under kriget.

Sedan finns det väl ingenting som säger att det är Gustav III:s fel att exempelvis konteramiral Lilliehorn inte motsvarade förväntningarna. Klagomål på att i detta fall flottan inte var beredd är väl knappast något unikt för Gustav III:s krig; liknande klagomål var vanliga under hela stormaktstiden både vad gäller armén och flottan. Trots bristerna lyckades man ändå visa upp goda resultat.

Sjukdomar var ett välkänt problem på den tiden. Undgick verkligen ryssarna dessa och är inte det i sådant fall en förklaring till den svenska flottans dåliga prestationer? I vilket fall så har det inte så mycket med Gustav III:s eventuella brister att göra.

För övrigt är det intressant att Gustav III trots förenings- och säkerhetsakten och andra åtgärder för att stärka kungamakten som knappast kan sägas ha respekterat riksdagens makt ändå gjorde så pass långtgående åtgärder för att få det till att Ryssland startat kriget.

[Rally]

Jag antar att du tänker på det andra slaget vid Svensksund (Det första slaget var en stor rysk seger) då svenska skärgårdsflottan vann en förkrossande seger mot sin ryska motsvarighet. Det är utan tvivel en stor seger, och kan mycket väl tillskrivas Gustav III som mot råd beslöt att ta upp striden mot ryssarna igen, uppbackad av Cronstedt. Det var denna seger som gjorde att Gustav III fick den fred han ville ha. En fred som i mångt och mycket återställde läget så som det var innan kriget bröt ut.

Så framgångsrikt kan man ju knappast säga att det var. På det stora hela så förlorade Sverige mest på kriget om man tänker på materiell och manskap. Dessutom drabbades Karlskrona av både farsot och brand under denna tid (branden kan man förstås knappast skylla kriget i sig på, även om det förmodligen var undangömda kruttunnor från beslag tagna utländska skepp av diverse köpmän i staden som förvärrade branden.

[medundersåte]

En fred som i mångt och mycket återställde läget så som det var innan kriget bröt ut.

De landområden som förlorats i Fredrik av Hessens ryska krig och kriget 1741-43 kunde visserligen inte återtas, men Ryssland upphörde som garant för den tidigare svenska författningen. Åtminstone ett av krigsmålen uppnåddes alltså, så det var ju mer lyckat än de föregående krigen mot Ryssland på 1700-talet, för att inte nämna det 1808-09.

[lampros]

En fred som i mångt och mycket återställde läget så som det var innan kriget bröt ut.

De landområden som förlorats i Fredrik av Hessens ryska krig och kriget 1741-43 kunde visserligen inte återtas, men Ryssland upphörde som garant för den tidigare svenska författningen. Åtminstone ett av krigsmålen uppnåddes alltså, så det var ju mer lyckat än de föregående krigen mot Ryssland på 1700-talet, för att inte nämna det 1808-09.

Helbra, instämmer.

Ryssland var alltså före kriget "garant för den svenska författningen"; det kan låta bra i vissa öron men var liktydigt med dominans under den ryska örnen, svensk underkastelse. Ryssland hade avtalsenligt rätt att intervenera i Sverige om vi ändrade vår författning, denna ordning med svag kungamakt och korrupt parlament.

Jag menar, "frihetstid i all ära" - men vi var inte mogna för denna republikanism, vi var inget England som var herre i sitt eget hus, vi var en lekboll för stormakterna; hattar mutades av England och mössor av Ryssland (eller om det var tvärtom).

Gustaf III:s krig var således bra, det gjorde oss mer oberoende än förr. Imponerande var ju att han "kunde kriga", han var inte utbildad till officer som Karl XI och Karl XII. Förvisso begick Gustav en del stilfel som att sitta till häst i sammetsbyxor och lågskor men det förlåter jag honom

[Ragnar Svedje]

Det enda de gjorde var att hålla hov, skapa och vidmakthålla ceremonier och etiketter, i bästa fall. I värsta fall var de förmätna eller halvgalna fältherrar som kastade sina folk ut i brutala, hänsynslösa och alltför ofta utsiktslösa krig. De bekymrade sig enbart om det egna välståndet och var likgiltiga för det folkets umbäranden och arbete som utgjorde grunden för deras egen makt och glansfulla liv. Bland Sveriges kungar framstod ur denna synvinkel speciellt Gustav III som en särskilt narraktig härskare. Han tycktes mig fjantig, självbespeglande, full av manér och högmod och mordet på honom var om inte en välgärning så dock ingenting att sörja över.

Med åren har jag tvingats att retirera från den ståndpunkten.

http://www.svd.se/kulturnoje/understrec ... 516061.svd

Jag anser nog att Gustav III var en fjant, och generellt sett en av våra sämsta regenter. Min irritation över Gustav III blir inte mindre av att det är PK att gilla honom och varenda känd svensk som skall uttala sig i media om sin "favoritkung" väljer just Gustav III för att det är politiskt korrekt att gilla honom och för at dylika uttalanden gynnar den egna karriären.

En regent för ett litet land i Europas utkanter har nedanstående prioriteringslista att rätta sig efter.

1. Bevara freden.
2. Uppräthålla Lag och Ordning i landet (rättvisa och likhet inför lagen, inte lugn och ro genom terror).
3. Genom diplomati och handel skapa vänskapliga band med våra grannländer.
4. Främja näringsliv och handel.
5. Öka läskunnighet och allmän bildning hos folket.
6. Främja kulturen.
7. Övrigt.

Punkt tre har lagts till för tydlighets skull, men egentligen ingår den under punkt 1.

Gustav III startade av fri och egen vilja ett angreppskrig av det mest simpla och usla skäl som tänkas kan: sin egen plats i historien. Vidare satsade han på kultur, vilket var bra. Men i vilka proportioner och till priset av vad? Var Operan verkligen vad Sverige behövde vid den tiden?

Det enda riktigt bra som Gustav III gjorde var statskuppen år 1772, den gjorde slut på den sk demokrati som innebar att riksdagen medlemmar var marionetter och mutades av Frankrike, Ryssland, England mfl. Den som betalade bäst fick sin vilja fram (oftast Frankrike). Den tiden har av outgrundliga skäl getts namnet Frihetstiden in svensk historia, men borde av naturliga skäl hetat något annat.

[Rally]

Man kan ju fråga sig om detta verkligen var ett hot som behövdes undanröjas med hjälp av ett oförberett krig, eller om det var fåfänga som var skurken bakom dramat. Jag tror mycket mer på det sistnämnda.

[Gutekrigaren]

Jag anser nog att Gustav III var en fjant, och generellt sett en av våra sämsta regenter. Min irritation över Gustav III blir inte mindre av att det är PK att gilla honom och varenda känd svensk som skall uttala sig i media om sin "favoritkung" väljer just Gustav III för att det är politiskt korrekt att gilla honom och för at dylika uttalanden gynnar den egna karriären.

Hur ofta uttalar sig kända svenskar om "favoritkungar" och finns det ens något enda fall där någons karriär gynnats av att vederbörande sagt Gustaf III på denna sällsynta fråga? Du får ursäkta, men det här var bland de mest skrattretande påhitt jag hört på Skalman. Om vi för skojs skull påstår att Horace Engdahl skriver sin artikel i syfta att vara PK (detta idiotiska begrepp...), finns det nåt karriärsteg till för den karln att ta?

För övrigt vore det verkligen inte Gustaf III:s fel om du nu hade haft rätt.

En regent för ett litet land i Europas utkanter

...var inte Gustaf III. Han var regent för ett land som i många avseenden fortfarande var en större makt, i synnerhet i kungens egna ögon.

****************************************

Det är lätt hänt att dikotomin fjant-skärpt blir till nåt slags infantil diskussion om kultur eller krig, där det man gillar bäst avgör vad man betraktar kungen som. Vad som slår mig när jag läser Lönnroths Den stora rollen är snarare att kungen var en rätt kass förhandlare, med mer önsketänkande och visioner än insikt. Det inställda överfallet på Danmark 1783 och mötena med Katarina II är det jag bygger detta på, eftersom jag ännu inte är klar med boken...

Mvh Petter

[Rally]

Det är lätt hänt att dikotomin fjant-skärpt blir till nåt slags infantil diskussion om kultur eller krig, där det man gillar bäst avgör vad man betraktar kungen som. Vad som slår mig när jag läser Lönnroths Den stora rollen är snarare att kungen var en rätt kass förhandlare, med mer önsketänkande och visioner än insikt. Det inställda överfallet på Danmark 1783 och mötena med Katarina II är det jag bygger detta på, eftersom jag ännu inte är klar med boken...

Alltså med andra ord enfaldig.

[Ragnar Svedje]

Hur ofta uttalar sig kända svenskar om "favoritkungar" och finns det ens något enda fall där någons karriär gynnats av att vederbörande sagt Gustaf III på denna sällsynta fråga?

Svar: Ja. Om svaret vore Gustav II Adolf hade vederbörande riskerat rasiststämpeln vilket skulle inverka negativt på karriären så att träffa helt rätt och säga Gustav III blir alltså något som påverkar positivt.

En regent för ett litet land i Europas utkanter

...var inte Gustaf III. Han var regent för ett land som i många avseenden fortfarande var en större makt, i synnerhet i kungens egna ögon.

Sagt med andra ord. Han var regent för en liten och obetydlig randstat i Europas utmarker men trodde sig vara något helt annat.