Revolvermän

[Björn Mikael]

Ni på Skalman som hyser intresse för den amerikanska western:

Vem anser ni var den främsta revolvermannen under denna epok? (1860-1900 för enkelhetens skull)

[Lunk]

Har en annan fråga med. hur slutade det hela för andra kända revolvermän och deras ligor?

[Johan Ekstrand]

Tjae nu blir det väldigt OT det här, man borde göra det här till en egen tråd, men det hindrar ju inte mig med att bidraga med vad jag kan. Nu vet jag inte exakt vad du menar med "revolvermän", om du här enbart syftar på "skurkar" eller om det gäller alla som var kända för att vara skickliga med revolvern.


James Butler "Wild Bill" Hickock

Gjorde sig känd som sheriff i Abilene, Kansas samt för att vara oerhört skicklig med revolver. Vid ett tillfälle råkade han döda sin egen vicesheriff, när denne kom springande runt ett gathörn. Hickock drog och sköt innnan han han se vem det egentligen var han sköt på.

Blev mördad av Jack McCall i Deadwood 1876 under ett parti poker. I handel lär han ha haft två åttor, två ess och en dam, alltsedan dess kallat "Död Mans Hand" Dead Man's Hand

Wyatt Earp

Son av en advokat, blev först känd för att ha varit "Deputy Marshall" i både Wichita och framför allt Dodge City. Blev i det närmaste berömd efter att ha flyttat till Tombstone med sina bröder Virgil, Morgan och James för att göra affärer. De blev istället inblandade i Clanton/McLaury-ligans affärer, vilka bestod organiserad boskapsstöld.

Efter diverse tvister med dessa kom det till strid, kanske den mest berömda striden i "Vilda Västerns" historia, nämligen OK Corrall, där åtta personer (Frank McLaury, Tom McLaury, Billy Clayborne, Ike Clanton och Billy Clanton på ena sidan, Wyatt Earp, Morgan Earp, Virgil Earp samt John Henry "Doc" Holliday på den andra) ställdes mot varandra. Billy Clanton samt Tom och Frank McLaury dödades. Billy Clayborne flydde i ett tidigt skede under striden, Ike Clanton lite senare.

Morgan fick en kula i benet och Virgil en i armen. (kan möjligen ha varit tvärtom, minns inte exakt just nu) Wyatt och "Doc" klarade sig helt oskadda.

Som hämnd för detta mördade resterna av Clanton-gänget Morgan Earp. Detta, i sin tur, hämnades av Wyatt Earp genom mord på William "Curly Bill" Brocious, Indian-Charlie och Frank Stillwell. Wyatt Earp var nu efterlyst för mord och tvangs att fly från Arizona.

Han dog 1929.

[Björn Mikael]

Med revolvermän menas dem som var skickliga (eller ansågs skickliga) med revolvern, oavsett vilken sida av lagen de stod på. Just Bill Hickock håller jag som en av de allra främsta inom denna "yrkesgrupp".

Hickock är särskilt intressant då han bevisligen tog tid på sig under eldstriderna, den vanliga uppfattningen att "snabbast vann" får sig en rejäl törn när man studerar hans mest kända duell.

Denna inträffade på torget i Springfield, Missouri, den 21 juli 1865. Motståndaren hette Dave Tutt och anledningen sades vara en spelskuld. De båda männen gick fram mot varandra och när ungefär 70 meter skiljde dem åt drog de sina revolvrar, Tutt drog först enligt ögonvittnen. Tutt var också den som skjöt först, hans skott missade dock. Hickhock höjde sin revolver till ögonhöjd "som om han pekade med ett finger" och dödade Tutt med en kula genom hjärtat.

Hickhock ska också på senare år ha sagt att "snabbhet är nog bra, men det gäller att träffa också".

[varjag]

Instämmer helhjärtat med Hickock! Hollywood har förvirrat begreppen om snabbskytte och prickskytte bortom allt förnuft. EN reflektion jag ofta gjort är att ammunitionen var så pass dyr att få under Vilda Västerns vildaste år - kunde haft råd med den oerhörda ammunitionsförbrukning som övning, övning och mera övning krävde. Knappast någon snabbskytt från WV skulle ha överlevt ett möte med dagens revolverbeväpnade IPSC-skyttar.

[Björn Mikael]

Ja det är en intressant tanke huvida de verkligen övade så mycket. Att en av westerns revolvermän skulle få svårt att överleva mot en modern revolverskytt är också en bra fråga. Den moderne skytten har ju också en fördel med bättre vapen, ammunition mm så jämnförelsen blir svår att göra på ett rättvist sätt. MEN..det är något helt annat att skjuta på en passiv måltavla som inte hyser något större intresse att skjuta tillbaka än att ställas inför en man som exempelvis Hickock, jag tror att nerverna spelar den absolut störta rollen i alla eldstrider av den typen.

[Lunk]

Att dra snabbt är väl ändo en fördel. ju snabbare du halar fram pistolen, desto mer tid på dig att sikta innan din motståndare skjuter.

[frodeh]

Med revolvermän menas dem som var skickliga (eller ansågs skickliga) med revolvern, oavsett vilken sida av lagen de stod på. Just Bill Hickock håller jag som en av de allra främsta inom denna "yrkesgrupp".

Hickock är särskilt intressant då han bevisligen tog tid på sig under eldstriderna, den vanliga uppfattningen att "snabbast vann" får sig en rejäl törn när man studerar hans mest kända duell.

Denna inträffade på torget i Springfield, Missouri, den 21 juli 1865. Motståndaren hette Dave Tutt och anledningen sades vara en spelskuld. De båda männen gick fram mot varandra och när ungefär 70 meter skiljde dem åt drog de sina revolvrar, Tutt drog först enligt ögonvittnen. Tutt var också den som skjöt först, hans skott missade dock. Hickhock höjde sin revolver till ögonhöjd "som om han pekade med ett finger" och dödade Tutt med en kula genom hjärtat.

Hickhock ska också på senare år ha sagt att "snabbhet är nog bra, men det gäller att träffa också".

En anekdote fra tungtvannssabotasjen illustrerer også dette, at dueller ikke nødvendigvis handler om hurtighet.
(Utdrag fra rapport til SOE):

I therefore turned round, drew my pistol and
fired one shot from my Colt .32. I saw to my joy
that the German only had a Luger and I realized
that the man who emptied his magazine first at
that distance would lose, so I did not fire any
more but stood there as a target at 150 feet range.
The German emptied his magazine at me, turned
and started back. I sent a bullet after him. He began
to stagger and finally stopped, hanging over
his ski-sticks.

Det slår meg at slike utfall sikkert ikke var uvanlig i det ville vesten.

[varjag]

Ja det är en intressant tanke huvida de verkligen övade så mycket. Att en av westerns revolvermän skulle få svårt att överleva mot en modern revolverskytt är också en bra fråga. Den moderne skytten har ju också en fördel med bättre vapen, ammunition mm så jämnförelsen blir svår att göra på ett rättvist sätt. MEN..det är något helt annat att skjuta på en passiv måltavla som inte hyser något större intresse att skjuta tillbaka än att ställas inför en man som exempelvis Hickock, jag tror att nerverna spelar den absolut störta rollen i alla eldstrider av den typen.

Helt rätt - i en livshotande situation - spelar nerverna en huvudroll. Men 'övning,övning,övning' att dra,sikta och skjuta mot ett mål - ger en färdighet som revolvermannen aldrig får. Under mina 'pistolerics-år' var jag ganska händig med både revolver och pistol - det var få veckor jag inte avlossade 400 patroner eller mera, före en tävling - ofta bortåt 800 skott. IPSC-skyttet har skakat fram och finslipat talanger - till vilka Wilda Western - inte hade något motstycke.

[frodeh]

Ja det är en intressant tanke huvida de verkligen övade så mycket. Att en av westerns revolvermän skulle få svårt att överleva mot en modern revolverskytt är också en bra fråga. Den moderne skytten har ju också en fördel med bättre vapen, ammunition mm så jämnförelsen blir svår att göra på ett rättvist sätt. MEN..det är något helt annat att skjuta på en passiv måltavla som inte hyser något större intresse att skjuta tillbaka än att ställas inför en man som exempelvis Hickock, jag tror att nerverna spelar den absolut störta rollen i alla eldstrider av den typen.

Helt rätt - i en livshotande situation - spelar nerverna en huvudroll. Men 'övning,övning,övning' att dra,sikta och skjuta mot ett mål - ger en färdighet som revolvermannen aldrig får. Under mina 'pistolerics-år' var jag ganska händig med både revolver och pistol - det var få veckor jag inte avlossade 400 patroner eller mera, före en tävling - ofta bortåt 800 skott. IPSC-skyttet har skakat fram och finslipat talanger - till vilka Wilda Western - inte hade något motstycke.

Her er en som har trent en del:

http://www.m90.org/./gallery/video/fastshooter.wmv

[Hans]

Är inte den kända westernduellen i huvudsak en myt? De två kåbojsarna som sakta går mot varandra i en öde stad med med suggestiv musik i bakgrunden. Skott i ryggen på sumpiga barer och andra former av bakhåll var väl det sättet de flesta dog i förtid på. Och då hjälpte inte snabbhet eller precision - misstänksamhet och försiktighet var de stora livräddarna.

Eller är jag för cynisk nu?

MVH

Hans

[varjag]

Inte alls Hans - du är helt realistisk! Men hur farao - passar man in killar som John Wayne och Yul Brunner i förrädiska bakhåll? Då blir det ju inga hjältar - bara lömska mördare.....! Min personliga favorit i tolkningen av rollen som 'revolverman' eller Hired Gun - som jag fann övertygande - var Jack Palance som 'Wilson från Cheyenne' - i Shane. Han drack bara kaffe och slaktade bara oskyldiga bönder.

[Björn Mikael]

Intressant rapport från SOE, jag känner till en episod från westernepoken som liknar denna, den inträffade i Deadwood, Dakota, året var 1876.

Revolvermannen och spelaren "Turkey creek" Jack Johnson kom i gräl med två män inne på en saloon, det hela slutade med att de beslutade om att "göra upp" invid stadens begravningsplats. Jack Johnson var den som anlände först och stod och väntade på att de övriga två skulle uppenbara sig. De båda andra hade spänt på sig vars två två revolvrar och begav sig nu till samma plats. När hans båda motståndare anlände började dessa omedelbart att beskjuta Johnson från ett avstånd av ca. 50 meter, samtidigt som de gick fram mot honom. När de kommit fem-sex meter hade de tömt den första revolvern och började skjuta med den andra. Johnson hade ännu inte skjutit ett skott. På 30 meters håll dödade han den förste av dem med en kula, han lät den andre komma några meter närmare och dödade sedan även honom med ett skott.

Denna historia visar tre saker:

1) Det är mycket svårt att träffa någonting när man (vi får väl anta att dessa båda var det) är berusad.

2) Att skjuta samtidigt som man går framåt är svårt.

3) Den som tar tid på sig och siktar går oftast levande ur skottväxlingarna.

[Donkeyman]

EN reflektion jag ofta gjort är att ammunitionen var så pass dyr att få under Vilda Västerns vildaste år - kunde haft råd med den oerhörda ammunitionsförbrukning som övning, övning och mera övning krävde. Knappast någon snabbskytt från WV skulle ha överlevt ett möte med dagens revolverbeväpnade IPSC-skyttar.

Jag undrar på en annan sak, som säkert någon av alla vapenkunniga på Skalman kan utveckla lite vidare:

Var verkligen ammunition och vapen på den tiden så bra att man kunde förvänta sig hög precision i skjutandet även om man tränade aldrig så mycket.

[Björn Mikael]

Vapnen och ammunitionen var vid denna tid, med moderna mått mätt, undermåliga. Innan enhetspatronen slog igenom (början av 1870-talet) laddades revolvrarna precis som en mynningsladdare, dvs med tändhatt, krut och kula i varje enskild revolverkammare. Om man inte var noga med laddningen var det lätt hänt att vapnen klickade eller, i värsta fall, exploderade. Av denna anledning var det vanligt att man bar två revolvrar, en i reserv i fall den första inte fungerade.

Enhetspatronen löste mycket av detta problem, den var dock inte felfri, krutet var fortfarande svartkrut, något som skickade ut stora mängder gråvit rök. Här kan man finna ytterligare en anledning till varför det lönade sig att ta tid på sig vid det första skottet, röken gjorde det svårt att se motståndaren vid de efterföljande skotten. Svartkrutet var också mycket benäget att suga åt sig fukt.