När Bobrikov blev skjuten
När Bobrikov blev skjuten
Än en gång blottar sig min bristande kunskap om Finlands historia. Jag läste en kort artikel i en uppslagsbok om hur den ryska generalguvenören i Finland Bobrikov blev skjuten av en viss Herr Schauman. Jag förstod det som om att mordet var en reaktion på en förryskningsprocess. Finns det någon som vet hur starka spänningar det fanns i Finland mellan befolkningen och ryssarna vid den här tiden? Var mordet ett utslag av att spänningen blivit så stark att det rent allmänt inte var långt till våldsdåd eller var det mer av en ensam besatt man?
-
Hans Rosenberg
- Medlem
- Inlägg: 152
- Blev medlem: 24 mars 2002, 20:43
- Ort: Stockholm
Även jag vet mindre än jag önskar om denna del av Finlands historia. Jag har en bok, som jag ännu bara läst spridda delar av, men som verkar ge en god bild av förryskningspolitiken i Finland: Niccolo & Nikolaj - Ofärdsårens Finland i Machiavellis perspektiv (Atlantis 1999) av Mårten Ringbom. Enligt honom betraktade Eugen Schauman, Bobrikoffs baneman (jag använder ogärna ordet mördare i detta fall), sin handling som nödvärn, eftersom han ansåg att inga andra möjligheter fanns att tillgå. Filosofiprofessorn Thiodolf Rein kallade det för "kollektivt nödvärn", å hela Finlands vägnar, och enligt Ringbom delades denna uppfattning av en stor del av Finlands folk.
Jag tror och hoppas att våra forumsvänner på andra sidan Östersjön kan utveckla, fördjupa och kanske rätta mitt inlägg; annars rekommenderas, som sagt, ovannämnda bok.
Jag tror och hoppas att våra forumsvänner på andra sidan Östersjön kan utveckla, fördjupa och kanske rätta mitt inlägg; annars rekommenderas, som sagt, ovannämnda bok.
Eugen Schaumans aktion kan beskrivas som en protest mot förryskningspolitiken i Finland i det tidiga 1900-talet.
Först kan vi ta lite bakgrund till detta.
1898 utnämndes Nikolaj Ivanovitj Bobrikov till generalguvernör i Finland. Han var känd som en ivrig rysk nationalist och hade tidigare verkat i de baltiska länderna.
I det förryskningsprogram, som den blivande generalguvernören lade fram för Tsar Nikolaj II före sin utnämning ingick bl.a. följande tankar: S:t Petersburgs säkerhet och militära synpunkter krävde att Finland skulle förryskas. Några lagliga hinder för denna politik fanns inte och kejsaren hade rätt att när som helst ändra sin inställning till den finländska autonomin.
De viktigaste åtgärderna borde därför vara: den finländska armén skulle införlivas med den ryska, de finländska lagarna skulle ändras så att de följde rikets lagar, det ryska språket skulle bli officiellt språk i senaten, ämbetsverken och skolorna. Tullgränsen mellan länderna och det finländska myntet skulle avskaffas. Universiteten och skolorna skulle övervakas och regeringens åsikter skulle framföras i ryska tidningar, som skulle granskas i landet. De ryska undersåtarnas rättigheter i Finland skulle tryggas.
Märkväl att ryssarna inte tidigare hade haft några rättighet i storfurstendömet Finland, trots att Finland var en del av Ryssland. Man hade alltså åtnjutit stora privilegier, som nu Bobrikov skulle slopa.
Genom februarimanifestet 1899 utfärdade Nikolaj II ytterligare förändringar. Enligt detta skulle finländska lagar som berörde hela rikets intressen stiftas av kejsaren och det ryska riksrådet. Lantdagen (den finländska riksdagen före självständigheten) förlorade på så sätt en del av sin lagstiftningsmakt. Den skulle i fortsättningen endast ha rätt att ge utlåtanden om rikslagar.
1900 kom postmanifestet. Detta innebar att de ryska frimärkena blev de enda lagliga. Genom språkmanifestet senare samma år, blev det ryska språket det enda officiella i landet. D.v.s. svenskan och finskan förlorade sina särställningar. Genom detta manifest skulle den bildade klassen förryskas. 1901 kom värnpliktslagen, då den finländska armén upplöstes och blev sammanslagen med den ryska armén.
För att undertrycka kritiken mot denna förryskningspolitik infördes sträng censur och mötesfriheten begränsades. Övervakningen av undersåtarna skärptes och Bobrikov drog in tidningar, beslagtog tryckerier, förbjöd möten, upplöste föreningar och landsförvisade motståndsmän.
I Finland kom manifesten som en chock och frivilliga medborgare, främst nyländska studenter, samlade in en protestlista på runt en halv miljon namn som skulle överlämnas till kejsaren. Här kan även nämnas att Eugen Schauman var en av de som deltog i namninsamlingen.
Kejsaren var dock likgiltig till denna namnlista och förkastade den.
Motsånd mot ryssarna organiserades genom att sprida flygblad med protester och tjänstemän avgick istället för att hjälpa ryssarna med sina planer. Även politiska mord skedde på ryska tjänstemän. Främst protesterade finländarna genom att vägra infinna sig till uppbåden till den ryska armén.
I juni 1904 sköt senatstjänstemannen Eugen Schauman generalguvernör Bobrikov. Shauman, som omedelbart efter mordet tog sitt eget liv, tillhörde ingen politiskt grupp utan handlade helt på eget initiativ. Han trodde, liksom många andra, att Bobrikov var orsaken till förryskningstidens olagligheter och ville genom mordet åstadkomma en förändring.
Den ryska politiken mot Finland ändrades dock inte till följd av Bobrikovs död. Den nya generalguvernören fortsatte förryskningspolitiken, men var inte lika omedgörlig som föregångaren.
Först kan vi ta lite bakgrund till detta.
1898 utnämndes Nikolaj Ivanovitj Bobrikov till generalguvernör i Finland. Han var känd som en ivrig rysk nationalist och hade tidigare verkat i de baltiska länderna.
I det förryskningsprogram, som den blivande generalguvernören lade fram för Tsar Nikolaj II före sin utnämning ingick bl.a. följande tankar: S:t Petersburgs säkerhet och militära synpunkter krävde att Finland skulle förryskas. Några lagliga hinder för denna politik fanns inte och kejsaren hade rätt att när som helst ändra sin inställning till den finländska autonomin.
De viktigaste åtgärderna borde därför vara: den finländska armén skulle införlivas med den ryska, de finländska lagarna skulle ändras så att de följde rikets lagar, det ryska språket skulle bli officiellt språk i senaten, ämbetsverken och skolorna. Tullgränsen mellan länderna och det finländska myntet skulle avskaffas. Universiteten och skolorna skulle övervakas och regeringens åsikter skulle framföras i ryska tidningar, som skulle granskas i landet. De ryska undersåtarnas rättigheter i Finland skulle tryggas.
Märkväl att ryssarna inte tidigare hade haft några rättighet i storfurstendömet Finland, trots att Finland var en del av Ryssland. Man hade alltså åtnjutit stora privilegier, som nu Bobrikov skulle slopa.
Genom februarimanifestet 1899 utfärdade Nikolaj II ytterligare förändringar. Enligt detta skulle finländska lagar som berörde hela rikets intressen stiftas av kejsaren och det ryska riksrådet. Lantdagen (den finländska riksdagen före självständigheten) förlorade på så sätt en del av sin lagstiftningsmakt. Den skulle i fortsättningen endast ha rätt att ge utlåtanden om rikslagar.
1900 kom postmanifestet. Detta innebar att de ryska frimärkena blev de enda lagliga. Genom språkmanifestet senare samma år, blev det ryska språket det enda officiella i landet. D.v.s. svenskan och finskan förlorade sina särställningar. Genom detta manifest skulle den bildade klassen förryskas. 1901 kom värnpliktslagen, då den finländska armén upplöstes och blev sammanslagen med den ryska armén.
För att undertrycka kritiken mot denna förryskningspolitik infördes sträng censur och mötesfriheten begränsades. Övervakningen av undersåtarna skärptes och Bobrikov drog in tidningar, beslagtog tryckerier, förbjöd möten, upplöste föreningar och landsförvisade motståndsmän.
I Finland kom manifesten som en chock och frivilliga medborgare, främst nyländska studenter, samlade in en protestlista på runt en halv miljon namn som skulle överlämnas till kejsaren. Här kan även nämnas att Eugen Schauman var en av de som deltog i namninsamlingen.
Kejsaren var dock likgiltig till denna namnlista och förkastade den.
Motsånd mot ryssarna organiserades genom att sprida flygblad med protester och tjänstemän avgick istället för att hjälpa ryssarna med sina planer. Även politiska mord skedde på ryska tjänstemän. Främst protesterade finländarna genom att vägra infinna sig till uppbåden till den ryska armén.
I juni 1904 sköt senatstjänstemannen Eugen Schauman generalguvernör Bobrikov. Shauman, som omedelbart efter mordet tog sitt eget liv, tillhörde ingen politiskt grupp utan handlade helt på eget initiativ. Han trodde, liksom många andra, att Bobrikov var orsaken till förryskningstidens olagligheter och ville genom mordet åstadkomma en förändring.
Den ryska politiken mot Finland ändrades dock inte till följd av Bobrikovs död. Den nya generalguvernören fortsatte förryskningspolitiken, men var inte lika omedgörlig som föregångaren.
Jag kan tillägga att det för ca. 10 år sedan gjordes finlandssvensk film om Eugen Schauman, baserad bl.a. på hans dagboksanteckningar och syskonens berättelser.
Denna film är helt på svenska och kan kanske klassas lite som en dokumentär, eftersom den endast är 30 - 45 minuter lång. Den var iallafall intressant och man får kanske en liten inblick i hur Schauman tänkte när han kom sig för att mörda Bobrikov.
Denna film är helt på svenska och kan kanske klassas lite som en dokumentär, eftersom den endast är 30 - 45 minuter lång. Den var iallafall intressant och man får kanske en liten inblick i hur Schauman tänkte när han kom sig för att mörda Bobrikov.
Eugen Schauman och Bobrikov
alldeles oavsett vad historiens dom maande vara forklarade min mor
for mig att Eugen Schauman var en HJALTE.
Jag har senare aldrig funnit anledning andra den uppfattningen.
for mig att Eugen Schauman var en HJALTE.
Jag har senare aldrig funnit anledning andra den uppfattningen.
Schaumans hjältestatus kan väl diskuteras, men han blev iallafall en symbol för finländarnas kamp mot förtyckarmakten Ryssland. Vare sig hans dåd var hjältemodigt eller bara dumdristigt, så har han sin plats i Finlands historia.
Schauman uppmärksammas i varenda historiabok som handlar just om förryskningstiden och även böcker som enbart handlar om Eguen Schauman har det utkommit ett antal av. Under skoltiden fick var och en bekanta sig med denna person, som är tämligen välkänd över hela Finland, åtminstone i finlandssvenska kretsar.
Schaumans roll som finlandssvensk kunde även betona att finlandssvenskarna faktiskt tjänar Finland och kan vara fosterländska, vilket ofta försöker motbevisas under hela vår historia.
Schauman uppmärksammas i varenda historiabok som handlar just om förryskningstiden och även böcker som enbart handlar om Eguen Schauman har det utkommit ett antal av. Under skoltiden fick var och en bekanta sig med denna person, som är tämligen välkänd över hela Finland, åtminstone i finlandssvenska kretsar.
Schaumans roll som finlandssvensk kunde även betona att finlandssvenskarna faktiskt tjänar Finland och kan vara fosterländska, vilket ofta försöker motbevisas under hela vår historia.
Det är strålande.
Man får tacka ödmjukast för hjälpen. Nu har jag fått hyfsad koll på läget och vet var jag kan leta vidare.
Jonas Ström
Angående det sista stycket i ditt denaste inlägg har jag en fråga. Är det inte så att mycket av den finska nationalismen skapades av finlandssvenskar? Jag tänker på Runeberg och männen i kretsen kring honom bl.a.
Man får tacka ödmjukast för hjälpen. Nu har jag fått hyfsad koll på läget och vet var jag kan leta vidare.
Jonas Ström
Angående det sista stycket i ditt denaste inlägg har jag en fråga. Är det inte så att mycket av den finska nationalismen skapades av finlandssvenskar? Jag tänker på Runeberg och männen i kretsen kring honom bl.a.
Jovisst, Runeberg skrev ju exempelvis Fänrik Ståhls sägner, som handlar om 1808-1809 års krig och hjältemodiga soldater. Detta är ett av de verk som inverkat störst på nationalismen i landet. Dessutom skrev Runeberg texten till nationalsången, som alltså kom först på det svenska språket.
Johan Wilhelm Snellman var den som fick kejsaren att upphöja det finska språket till samma status som svenskan på 1870-talet. Dessutom är han en av fäderna till det moderna finska skriftspråket. Snellman ansåg att man måste höja det nationella medvetandet bland de finskspråkiga för att få landet fritt från Ryssland.
Dessa två var kanske de viktigaste, men därtill finns ett stort antal finlandssvenska författare och konstnärer som hjälpte till att ena landet mot övermakten.
Johan Wilhelm Snellman var den som fick kejsaren att upphöja det finska språket till samma status som svenskan på 1870-talet. Dessutom är han en av fäderna till det moderna finska skriftspråket. Snellman ansåg att man måste höja det nationella medvetandet bland de finskspråkiga för att få landet fritt från Ryssland.
Dessa två var kanske de viktigaste, men därtill finns ett stort antal finlandssvenska författare och konstnärer som hjälpte till att ena landet mot övermakten.
I helgen så sändes en intervju med Jörn Donner på SR P1 där de bl.a. kom in på detta ämne. Jag lyssnade bara med ett öra men som jag förstod det så är Donner intresserad av just finlandssvenskarnas stora roll i byggandet av den finska nationalismen. Det programmet kanske det kan vara värt för intresserade att lyssna på.
Om vi hoppar lite längre fram i tiden och till Mannerheim så undrar jag om han kunde finska överhuvudtaget? Jag har läst att han talade svenska och ryska men inte hittat något om hans finskakunskaper.
Om vi hoppar lite längre fram i tiden och till Mannerheim så undrar jag om han kunde finska överhuvudtaget? Jag har läst att han talade svenska och ryska men inte hittat något om hans finskakunskaper.
Bobrikov
Schaumann skjot ihjal en symbol for forryskningen av det finska folket.
Var det inte Mao Ze Dong som talade och sade;
'all politisk makt vaxer ur en gevarspipa'
Var det inte Mao Ze Dong som talade och sade;
'all politisk makt vaxer ur en gevarspipa'
-
Kvaen-Jukk
- Medlem
- Inlägg: 110
- Blev medlem: 3 april 2002, 16:44
- Ort: Österbotten
Finnarna borde vara tacksamma för att deras språk och kultur har fått utvecklas till vad de är idag. Men man ser ingen tacksamhet, istället motarbetas det svenska språket på nästan alla fronter i Finland idag, åtminstone inofficiellt. Om några tiotal år finns det inga svenskar här längre. Man brukar säga att den sista svenskatalande personen i Finland om hundra år är en gammal tant i Närpes, Österbotten.Haegg skrev:I helgen så sändes en intervju med Jörn Donner på SR P1 där de bl.a. kom in på detta ämne. Jag lyssnade bara med ett öra men som jag förstod det så är Donner intresserad av just finlandssvenskarnas stora roll i byggandet av den finska nationalismen. Det programmet kanske det kan vara värt för intresserade att lyssna på.
Mannerheim kunde finska, men eftersom det inte var hans modersmål gick det väl lite knaggligt ibland. Det finns en rolig historia om att när han tackade soldaterna efter kriget så sa han "Minä keitän täitä", vilket betyder "Jag kokar loppor" (han menade alltså säga "Minä kiitän teitä" = "Jag tackar eder").Haegg skrev:Om vi hoppar lite längre fram i tiden och till Mannerheim så undrar jag om han kunde finska överhuvudtaget? Jag har läst att han talade svenska och ryska men inte hittat något om hans finskakunskaper.
Finsk nationalism och finlandssvenska insatser - parallell
Diskussionen här fortsatte från Schaumann-Bobrikov till att fastslå, att mycket utav det finska nationalmedvetandet skapades av svenskspråkiga finlandssvenskar, vilket kan tyckas vara en paradox.
Men det slår mig att det finns en parallell i grannländerna.
Polen och Litauen.
Den polske nationalskalden Adam Mickiewicz är faktiskt även Litauens nationalskald.
Hans stora epos som är obligatorisk utantilläxa för polska elever börjar "Litauen, du mitt fosterland..."
På den tiden var ju Litauen i union med Polen (eller om man är elak och cynisk - tillhörde Polen; trots att unionen är från början ett vackert exempel på broderskap mellan två grannfolk som inte alls är närbesläktade, men med tiden blev det allt mera spänt; och det var nog Polen och polskheten som tog för sig. Jag kan gott förstå att många litauer kände/känner bitterhet.).
Mickiewicz skrev på polska, det brukliga är naturligtvis att undermedvetet och rutinmässigt översätta ord som Litauen och "litauer" till Polen och polacker.
Men han skriver faktiskt om Litauen och berättar om litauiska
killars öden och äventyr; t.ex. den småhumoristiska om de tre litauiska bröderna som skulle ut och skaffa sig en hustru på var sitt håll i världen, fast var och en av dem kom tillbaka med en polska framför sig i sadeln.
Kort och gott. Mickiewicz ses som nationalskald ÄVEN i Litauen!!!
Men det slår mig att det finns en parallell i grannländerna.
Polen och Litauen.
Den polske nationalskalden Adam Mickiewicz är faktiskt även Litauens nationalskald.
Hans stora epos som är obligatorisk utantilläxa för polska elever börjar "Litauen, du mitt fosterland..."
På den tiden var ju Litauen i union med Polen (eller om man är elak och cynisk - tillhörde Polen; trots att unionen är från början ett vackert exempel på broderskap mellan två grannfolk som inte alls är närbesläktade, men med tiden blev det allt mera spänt; och det var nog Polen och polskheten som tog för sig. Jag kan gott förstå att många litauer kände/känner bitterhet.).
Mickiewicz skrev på polska, det brukliga är naturligtvis att undermedvetet och rutinmässigt översätta ord som Litauen och "litauer" till Polen och polacker.
Men han skriver faktiskt om Litauen och berättar om litauiska
killars öden och äventyr; t.ex. den småhumoristiska om de tre litauiska bröderna som skulle ut och skaffa sig en hustru på var sitt håll i världen, fast var och en av dem kom tillbaka med en polska framför sig i sadeln.
Kort och gott. Mickiewicz ses som nationalskald ÄVEN i Litauen!!!
Mannerheim var en mycket språkkunnig man. Svenska var hans modersmål, ryska lärde han sig i armén (han deltog bland annat i kriget Ryssland - Japan). Tyska och franska var andra språk som han behärskade. Finskan var väl inte den bästa, men han fick iallafall fram sina budskap.
Finlandssvenskarnas stora roll i den nationella upplysningen bland finskspråkiga var främst på grund av att de var den bildade klassen under 1800-talet. Alla högre professorer, lärare och tjänstemän talade det svenska språket och det var också dessa som medverkade i uppkomsten av nationalismen i Finland.
Trots att många av finlandssvenskarna, främst då i Nyland, för 100-200 år sedan tillhörde de högre klasserna så finns denna överhöghet inte längre. Visst finns det rika finlandssvenska direktörer, men dessa är få till antalet jämfört med de finskspråkiga. Ännu idag florerar dock uttryck som "svenskspråkiga bättre folk" och "pappa betalar" bland de finskspråkiga.
Finlandssvenskarnas stora roll i den nationella upplysningen bland finskspråkiga var främst på grund av att de var den bildade klassen under 1800-talet. Alla högre professorer, lärare och tjänstemän talade det svenska språket och det var också dessa som medverkade i uppkomsten av nationalismen i Finland.
Trots att många av finlandssvenskarna, främst då i Nyland, för 100-200 år sedan tillhörde de högre klasserna så finns denna överhöghet inte längre. Visst finns det rika finlandssvenska direktörer, men dessa är få till antalet jämfört med de finskspråkiga. Ännu idag florerar dock uttryck som "svenskspråkiga bättre folk" och "pappa betalar" bland de finskspråkiga.