Dûrion Annûndil skrev: Från slutet av 1600-talet var fransmännen i ledande ställning när det gällde inflytande i Indien. De kontrollerade i stort sett hela östkusten upp till Calcutta, och utövade inflytande (genom god diplomati) över inlandet.
Fransmännen kontrollerade ett par kuststäder utan nämnvärda befästningar, med högkvarter i Pondichery. Frankrike och Storbritannien tävlade om inflytande bland furstendömena i Karnatik. Området i fråga kom inte ens under brittisk kontroll förrän slutet av 1700-talet, och då endast delar av kusten kring Orissa och Karnatik.
Successionsfrågan i bl a Karnatik löstes redan under 1750-talet, och franska officerare stödde armén i såväl Bengalien som Karnatik. De flesta brittisk-franska strider i Indien uppkom till följd av dessa, samt under österrikiska tronföljdskriget (1744 - 1748). Däremot var frågan om herravälde mer eller mindre avgjord redan innan sjuårskriget eftersom britterna vann överallt under 1750-talet.Dûrion Annûndil skrev: Detta förbyttes under Sjuårskriget i Europa, där fransmännen och britterna hamnade i luven på varandra och startade ett kolonialt "världskrig".
Krigen mot Karnatik och Bengalien (inte Mahrattisförbundet) var separata från sjuårskriget, det var bara så att fransmännen passade på att stödja alla anti-brittiska furstar som räckte upp handen i det sönderfallande Mogulriket.Dûrion Annûndil skrev: Robert Clive's seger över Marattförbundet 1757 gör att britternas tidigare svåra situation byts till en stark sådan och under hans ledning erövras i stort sett alla franska stödjepunkter.
Dûrion Annûndil skrev: I freden i Paris 1763 tillfaller de franska delarna Ostindiska kompaniet.
Fransmännen behöll sina kuststäder ända fram till 1954. Däremot förbjöds de att expandera eller befästa sina kvarvarande städer/faktorier.
Bengalien annekterades redan 1756, med viss beskattningsrätt för BEIC. Så pass sent som 1947 kontrollerade man knappt mer än halva Indien/Pakistan. Efter upproret 1857/58 administrerades brittiska Indien direkt under den brittiska kronan som kronkoloni, och med undantag för erövrade områden i väster (Baluchstan) och norr (Kashmir) liksom mindre områden kvarstod övriga områden som traditionella furstendömen under nominell brittisk kontroll. Närmare 600 furstendömen återstod vid självständigheten 1947, dvs ungefär dubbelt som många som fanns i det tysk-romerska riket under tidigmodern tid.Dûrion Annûndil skrev: Frågan är dock hur pass självständigt Ostindiska kompaniet var, om brittiska regeringen utövade något inflytande, eller om kompaniet utövade inflytande regeringen. Jag vet inte mycket om den saken, men efter 1773 underlägger man sig resten av Indien med hjälp av militära medel.
Nästan all kolonisering i Afrika av Tyskland och Storbritannien uppkom genom privata intitiativ (Rhodes, Lüderitz) eller genom utvidgning av redan existerade kustområden (Nigeria, Kapkolonin, Västafrika).Dûrion Annûndil skrev: Ett skäl jag läst till att Afrika erövrades av britterna, var att det till större delen handlade om att säkra sina stödjepunkter till Indien efter Ostindiska kompaniets överlämnande av Indien till brittiska staten. Egypten och Kapkolonin var de viktigaste stödjepunkterna, och de skulle skyddas genom att man slog under sig områden i anslutning därtill - Boerna, Rhodesia, Sudan. Strategiskt såg man nu möjligheten att sammansluta områdena ( i alla fall Cecil Rhodes), endast Tyska Östafrika eller Belgiska Kongo låg i vägen. Detta avhjälptes i och med 1:a Världskriget.
Civilisiatorisk legitimitet var väl snarare ett försvar av den kolonisering som redan ägt rum, snarare än ett legitimerande av den samtida processen? Jämförelsen mellan Nordamerika och Afrika är inte heller särskilt god, eftersom en "Westward push" med nybyggare är något helt annat än att börja administrera tropiska områdens tusentals kilometer bort över havet från moderlandet.Dûrion Annûndil skrev: Sen har vi naturligtvis som redan nämnt prestigen. Och som för att rättfärdiga sitt imperium så skapades tankegångar om "the White Mans Burden" (Rudyard Kipling), "make the world England" och sådant i civilisatorisk arrogans. USA hade ju liknande tankar när de erövrade västern från indianerna. De hade ett närmast religiöst uppdrag här i världen att sprida civilsationen.
/Forsberg