Varför försökte vi inte åter ta Finland efter 1809?

[Torbjörn Aronsson]

En liten rättelse: Johan Peter Lefrén var inte längre guvernör på Karlberg vid tidpunkten då han fick i uppdrag att utarbeta en anfallsplan mot Finland. Däremot var han bl.a. president i Krigskollegium, generalbefälhavare i 4:e militärdistriktet och överkommendant för Stockholms garnison.

För egen del fortsätter jag att betrakta Oscar I och Lefrén som representanter för det officiella Sverige. På samma sätt betraktar jag de många civila ämbetsmän och officerare som propagerade för ett anfall mot Finland som representanter för det officiella Sverige.

[Torbjörn Aronsson]

Det finns många som anser att Oscar I förberedde ett krig mot Ryssland under Krimkriget. Jag kan t.ex. citera ur Andreas Tjernelds artikel om Oscar I i Svenskt biografiskt lexikon: "O vidtog nu förberedelser för ett sv deltagande i kriget, men hans revanschplaner omintetgjordes av det snabba fredsslutet."

[Torbjörn Aronsson]

Allan Jansson skriver i Den svenska utrikespolitikens historia. Bd III:3. 1844-1872: "Konungen visste, att både önskan att återvinna Finland och fiendskapen mot Ryssland hade en mycket stark resonans inom folket. Just den meningsriktning, som brukat vara mest högröstad och mest kritisk mot regeringens åtgärder, var också den som var starkast västorienterad och mest ryssfientlig. I samverkan med en stark europeisk koalition mot Ryssland behövde han nog inte riskera alltför stort motstånd från den sidan. Däremot mötte denna politik principiell opposition från konservativa kretsar." (s. 113).

[Boreas]

Finland nämns första gång som potentiellt "lydrike" redan 1050, när kung Anund Jacob lär ha dött under ett "kors-tåg" mot venderna. Nästa gång Finland dyker upp i forn-litteraturen är drygt 100 år senare, när Erik Jedvardsson (Bonde) återvänder från Finland - där han blivit "tagen till kung över venderna" - vartefter han kunde åka hem med "den heliga flaggan". Ni vet den der med "blått botten mot ett gult kors"...

Därnäst etableras i handels-staden Åbo en kyrka och småningom en borg - för att utveckla den katolska kyrkans makt ock kontroll över det sista skottet på Vatikanens välde i Nord-Europa.

Med slutet på den "Stora schismen", år 1247, kunde riks-samlaren Birger Magnusson införliva hela Finland med Svealand och Götaländerna, - ock i hop med "norska, svenska och finska stormen" möta Alexander Nevskij till ett bindande fredskontrakt, där gränsen mellan ryssare och finnar, ortodoxa och katolska, - skulle följa vattenvägen från Harholmen norrut, efter mitten av Nevan, Ladoga ock Onega - till Sulietskji-öarna i Hvita havet. Anno 1250.

Väl hemma i Stockholm kan så Jarlen presentera de tre förenade folk och (forna) kungadömen - när hans son utstyrdes med en i Europa alldeles ny sigill - där ett och samma lejon härskar över tre kronor. Men då är Valdemar Birgersson redan utropat till kung över "De Göter, Svear och Vender" - och hans bror, Bengt Birgersson, sen länge rådd över Korsholm, Björneborg, Åbohus, Tavastehus och Viborg - som "Hertig av Finland".

Därifrån omtalas Finland som ett självständigt, autonomt hertigdöme ända när till Gustav III inför enväldet, efter sägern i Svensksund.

Reaktionen bland finlands gamla adel var givetvis inte odelad positiv till tanken på att bli en vasall-stat ("lydrike") under den svenska kronan. När Gustav III beordrade angrep på Ryssland vägrade som känt ALLA finska officerer att utföra ett sådant "olagligt anfall" mot grannen i öster. Efter segern vid Svensksund fick således kungen inkalla dessa 113 officerer och adelsmän till Stockholm - där en anförare i detta s.k. "Anjala-förbundet", comandantê Hestesko, blev halshuggen.

Commandeur på Sveaborg, C.O. Cronstedt och de övriga 111 överlevde dock kungens harma - men efter mordet på Gustav III blev styrkan och allvaret i den finska adelns önskemål snart tydliga. Man ville ha ett fritt, autonomt monarki - som eget Storhertigdöme.

När Gustav IV sen sätter både Sveriges och Finlands självständighet på spel - genom att utmana Napoleon - vänder Anjala-adeln igen sej mot sin formella regent - och under-rättar Napoleon om att han är välkommen till Finand - om han råkar intaga Sverige.

Vid freds-slutet i Tilsit, 7/7-1807, fick emedlertid Napoleon möjligheten att få ryska Tsarens accept och välsignelse som en "riktig kejsare", mot att denne fick Finland, som ett personligt, ärftligt och autonomt "Stor-hertig-döme". På kuppen fick Napoleon råda för Sverige, utan att det kostade honom en kula ens...

När Alexander besökte den finska gränsen, 19.februari 1809, var han redan i samförstånd med den finska adeln - och inte minst deras ledande kraft ikring detta sekelskifte, den tidligare admiral och försvarsminister för Sverige-Finland, hjälten från Svensksund och dåvarande komandant å Sveaborg, Carl Olof Cronstedt.

När 15.000 ryssare anlände Sveavorg, 3/5-1808, blev de mottagna med pukor och hornmusik - och en öppen kungsport, där den nye Storhertig av et autonomt Finland, Alexander I, kunde hyllas under "den ryska flaggans skydd".

Så blev alltså Finland ett autonomt monarki, - igen!

[Torbjörn Aronsson]

Jösses, vad är detta, nordiskt mästerskap i desinformation? I så fall har du nog vunnit.

[Wilkman]

Åter ta Finland under Krimkriget?

Under Krimkriget besegrades Ryssarnas fästning på Ålands öarna. Bomarsunds fästning kapitulerade och sprängdes av Britter och Fransmän. De försökte locka Sverige att delta, inte ens det besegrade Bomarsund fick Oskar I att sända svenska trupper för att återta dessa förlorade öar (helt gratis) som man så gärna skulle vilja återinförliva med Svenska riket.
Man vet genom Oskars brev att han inte ansåg det vara en bra ide, så fort isen lade sig skulle ryssen gå över isen och återta Åland, kanske också hota Stockholm - Sverige. Han ansåg att Franska & Brittiska flottan inte skulle stanna för evigt i Östersjön, medan Sverige läge relativt till Ryssland skulle bestå, alltså vi skulle senare ensama tvingas möta Ryssarna..
Oskar I såg verkligheten som den var, till skillnad från kornprins Karl som säkert skulle anfallit Antarktis om fadern så lät honom.


Oskar I verkade för en större och bredare front mot Ryssarna under Krimkriget och flytta kriget norr ut till central Europa. Han ställde som krav att Österrike och de tyska staterna skulle gå med i kriget. Skulle de det så skulle det möta Oskars krav, vilket skulle göra att Sverige/Norge gick med vid sidan om Österike, England, Frankrike & Tyska rikena mot Ryssarna. Kravet möttes aldrig. Denna styrka ansåg han vara vad som behövdes för att i grunden slå Ryssarna rikigt regält, sparka dem ut ur Europa.

Planerna drogs upp, bl a på Gotland där han mötte den franske ÖB:n. Viktigt att notera, striden skulle inte föras i Finland. Sverige hade inte lätt infanteri (jägare) vilket ansågs vara ett måste för operationer i Finland. Dessutom ville han skona Finland från ytterligare ödeläggelser.

Enligt iden skulle Sverige/Norge anfalla över södra östersjökusten med kontinentalmakterna, sedan riktning upp mot St Petersburg.
Oskar I ansåg att Krimkriget var idioti, eftersom det inte skulle göra slut på moskoviternas expansion in i Europa.
Notera, han verkade inte för ett införlivande av Finland i Sverige, utan för ”Finlands separation från Ryssland”. Även Britterna var inne på denna linje, ”vad ville Finnarna” var mycket viktigt även för dem. Detta var ju tiden för nationell tillhörighet, (1856) och folks strävan av att tillhöra sitt land. Finlands självständighet skulle garanteras av de större makterna i Europa, detta var grunden.

Om Finland skulle vilja (vilket han säkert antog), skulle Finland kunna ingå i en Union med Sverige / Norge, men som Oskar sade, om norrmännen inte är lätta att styra, så är Finnarna direkt olydiga. De behövde alltså segla in i svensk union under eget segel. Men det var en senare fråga.
Det viktigaste var att driva moskoviterna tillbaka till ”Moskva”, ut ur Europa.

Svensk – Rysk pakt?
Vissa pinsamma fakta hade precis i detta tillfälle framkommit, de var rykten men snart skulle de publiceras. Det hela låg till så, att dokument visade att Oskars far hade en hemlig överenskommelse med Tsaren att de skulle stödja varandra med trupper i det fall någon av dem blev störtade av sitt eget folk. Svenskarna undrade ju, hade ”Oskar I liknande överenskommelser med Ryssarna”? Detta torde också ha gjort att Oskar ville bryta med sin fars ryssvänlighet och mer publikt visa att han minsann var en riktig svensk, med allt rysshat som då ingår. Spelet för galleriet skall kanske inte glömmas.

Oskar orienterade sig i västlig riktning och gjorde allt han kunde för att tydligt visa detta.
Novembertraktaten var det tydligaste exemplet dvs Brittisk och Franskt militärt garanterat skydd i det fallet då Ryssarna skulle anfalla Sverige / Norge.
Vissa samtida och nutida bedömare trodde/tror att Oskar låtit sig luras av Fransmännen och Britterna att direkt namnge hotet (Ryssland) i traktaten, men så var det nog inte, då detta var Oskars sätt att klart markera hans dynastis nya inställning till Ryssarna och brytningen med hans fars Ryssvänlighet.
Sedan kom svensk brittisk önskan om Ålands demilitarisering som drevs igenom vid fredsförhandlingarna för Krimkriget. Dessa åtgärder var både internationellt riktade men också en demonstration för hemma opinionen.


Wilkman

[Boreas]

Jösses, vad är detta, nordiskt mästerskap i desinformation? I så fall har du nog vunnit.

Kan du peka på något konkret?

[Torbjörn Aronsson]

Jösses, vad är detta, nordiskt mästerskap i desinformation? I så fall har du nog vunnit.

Kan du peka på något konkret?

Jag vet knappt var jag ska börja, men du skriver t.ex.:

"Väl hemma i Stockholm kan så Jarlen presentera de tre förenade folk och (forna) kungadömen - när hans son utstyrdes med en i Europa alldeles ny sigill - där ett och samma lejon härskar över tre kronor. Men då är Valdemar Birgersson redan utropat till kung över "De Göter, Svear och Vender" - och hans bror, Bengt Birgersson, sen länge rådd över Korsholm, Björneborg, Åbohus, Tavastehus och Viborg - som "Hertig av Finland".

Därifrån omtalas Finland som ett självständigt, autonomt hertigdöme ända när till Gustav III inför enväldet, efter sägern i Svensksund."

Var kommer denna uppgift ifrån? Matti Klinge skriver t.ex. i Blick på Finlands historia (2000) att "Under medeltiden, då Finland var en del av det svenska konungadömet hade landet ingen särställning som skulle ha avspeglat sig i skild förvaltning, skilda lagar eller något tillägg till konungatiteln." (s. 23).

[Torbjörn Aronsson]

Vidare skriver du:
"När Gustav III beordrade angrep på Ryssland vägrade som känt ALLA finska officerer att utföra ett sådant "olagligt anfall" mot grannen i öster. Efter segern vid Svensksund fick således kungen inkalla dessa 113 officerer och adelsmän till Stockholm - där en anförare i detta s.k. "Anjala-förbundet", comandantê Hestesko, blev halshuggen."

Vägrade verkligen alla finska officerare att anfalla grannen i öster och var dessa officerare verkligen inte fler än 113? Bara de indelta infanteriregementena i Finland uppgick till 6 stycken. Uppskattningsvis fanns det ca 25 officerare på varje regemente vilket gör ca 150 officerare. Tillkommer officerarna vid 2 infanteribataljoner, kavalleriet, artilleriet, de värvade förbanden och flottan. F.ö. var J.H. Hästesko överste.

[Torbjörn Aronsson]

Sedan skrev du:
"Efter segern vid Svensksund fick således kungen inkalla dessa 113 officerer och adelsmän till Stockholm - där en anförare i detta s.k. "Anjala-förbundet", comandantê Hestesko, blev halshuggen. Commandeur på Sveaborg, C.O. Cronstedt och de övriga 111 överlevde dock kungens harma..."

"Commandeur" C.O. Cronstedt var vid tidpunkten för Anjalaförbundets verksamhet i Finland i verkligheten major och ledamot av utredningskommissionen i Karlskrona och hade således inte så stora möjligheter att vara med i Anjalaförbundet ens om han velat. Kommendant på Sveaborg blev han först 1801. Se t.ex. Herbert Lundhs artikel om Cronstedt i Svenskt biografiskt lexikon.

[Torbjörn Aronsson]

Sedan skriver du:
"När Gustav IV sen sätter både Sveriges och Finlands självständighet på spel - genom att utmana Napoleon - vänder Anjala-adeln igen sej mot sin formella regent - och under-rättar Napoleon om att han är välkommen till Finand - om han råkar intaga Sverige."

Sverige befann sig 1808 i ett mycket besvärligt utrikes- och handelspolitiskt läge. Det gällde att navigera sig fram mellan å ena sidan Frankrike, Danmark och Ryssland, å andra sidan England. Dessa makter accepterade inte neutralitet, och man kunde när som helt vänta invasioner både i söder, väster och öster. En allians med Frankrike var aldrig ett alternativ för Gustaf IV Adolf, men därifrån till att aktivt utmana Napoleon är steget långt. Allt detta har på ett förtjänstfullt sätt utretts av Martin Hårdstedt i Finska kriget 1808-1809. Sedan fanns det knappast någon "Anjala-adel" 1808.

[Torbjörn Aronsson]

Vidare skriver du:
"När Alexander besökte den finska gränsen, 19.februari 1809, var han redan i samförstånd med den finska adeln - och inte minst deras ledande kraft ikring detta sekelskifte, den tidligare admiral och försvarsminister för Sverige-Finland, hjälten från Svensksund och dåvarande komandant å Sveaborg, Carl Olof Cronstedt."

Carl Olof Cronstedt hade i maj 1808 gett upp Sveaborg till Ryssarna, och var alltså i februari 1809 inte längre kommendant på Sveaborg. Vidare hade han aldrig varit försvarsminister för Sverige-Finland, och han var aldrig någon ledande kraft för den finska adeln. Han var ganska föraktad både i Sverige, Finland och Ryssland efter att han gett upp Sveaborg. Han levde i stillhet på sitt gods resten av sitt liv och fick t.ex. aldrig något ryskt ämbete eller ryska hedersbetygelser, förutom en inmatrikulering på Finlands riddarhus. Se t.ex. Sveaborgs gåta av Wilhelm Odelberg.

[Torbjörn Aronsson]

Åter ta Finland under Krimkriget?

Oskar I ansåg att Krimkriget var idioti, eftersom det inte skulle göra slut på moskoviternas expansion in i Europa.
Notera, han verkade inte för ett införlivande av Finland i Sverige, utan för ”Finlands separation från Ryssland”. Även Britterna var inne på denna linje, ”vad ville Finnarna” var mycket viktigt även för dem. Detta var ju tiden för nationell tillhörighet, (1856) och folks strävan av att tillhöra sitt land. Finlands självständighet skulle garanteras av de större makterna i Europa, detta var grunden.

Om Finland skulle vilja (vilket han säkert antog), skulle Finland kunna ingå i en Union med Sverige / Norge, men som Oskar sade, om norrmännen inte är lätta att styra, så är Finnarna direkt olydiga. De behövde alltså segla in i svensk union under eget segel. Men det var en senare fråga.
Det viktigaste var att driva moskoviterna tillbaka till ”Moskva”, ut ur Europa.

Wilkman

Ange gärna källor till detta. Oscar I höll sina planer för sig själv, och det blir då inslag av att göra saker sannolika i dessa resonemang. Hur som helst var det knappast någon vits med att erövra Finland för att sedan lämna det vind för våg, utan det var frågan om att få ett Finland som ingick i den svenska intressesfären istället för den ryska.

Eva Helen Ulvros har denna uppfattning om Oscar I:s planer i Oscar I: en biografi (2007): "Krimkriget såg kungen som en möjlighet att blanda sig i storpolitiken och revidera Sveriges utrikespolitik. Ett närmande till västmakterna stod på programmet, vilket var en önskan som backades upp av liberala krafter i landet, och som det hägrande slutmålet stod en återerövring av Finland." (s. 247).

[Boreas]

Vidare skriver du:
"När Gustav III beordrade angrep på Ryssland vägrade som känt ALLA finska officerer att utföra ett sådant "olagligt anfall" mot grannen i öster. Efter segern vid Svensksund fick således kungen inkalla dessa 113 officerer och adelsmän till Stockholm - där en anförare i detta s.k. "Anjala-förbundet", comandantê Hestesko, blev halshuggen."

Vägrade verkligen alla finska officerare att anfalla grannen i öster och var dessa officerare verkligen inte fler än 113? Bara de indelta infanteriregementena i Finland uppgick till 6 stycken. Uppskattningsvis fanns det ca 25 officerare på varje regemente vilket gör ca 150 officerare. Tillkommer officerarna vid 2 infanteribataljoner, kavalleriet, artilleriet, de värvade förbanden och flottan. F.ö. var J.H. Hästesko överste.

Hästesko var i alla fall överste för regimentet i Åbo - och den ända av dom 113 som avrättades, i Stockholm, hösten 1788. Deras myteri hade ju sabbat kungens angrepp på Ryssland samma sommar.

De övriga 112, fick alltså resa hem igen - till Finland. Minnet om Anjala-förbundets ledare, överste Hästesko, och hans offer tog de emedlertid med sej...

[Torbjörn Aronsson]

Vidare skriver du:
"När Gustav III beordrade angrep på Ryssland vägrade som känt ALLA finska officerer att utföra ett sådant "olagligt anfall" mot grannen i öster. Efter segern vid Svensksund fick således kungen inkalla dessa 113 officerer och adelsmän till Stockholm - där en anförare i detta s.k. "Anjala-förbundet", comandantê Hestesko, blev halshuggen."

Vägrade verkligen alla finska officerare att anfalla grannen i öster och var dessa officerare verkligen inte fler än 113? Bara de indelta infanteriregementena i Finland uppgick till 6 stycken. Uppskattningsvis fanns det ca 25 officerare på varje regemente vilket gör ca 150 officerare. Tillkommer officerarna vid 2 infanteribataljoner, kavalleriet, artilleriet, de värvade förbanden och flottan. F.ö. var J.H. Hästesko överste.

Hästesko var i alla fall överste för regimentet i Åbo - och den ända av dom 113 som avrättades, i Stockholm, hösten 1788. Deras myteri hade ju sabbat kungens angrepp på Ryssland samma sommar.

De övriga 112, fick alltså resa hem igen - till Finland. Minnet om Anjala-förbundets ledare, överste Hästesko, och hans offer tog de emedlertid med sej...

Har du provat att kontrollera med källor innan du skriver något? Hästesko avrättades inte hösten 1788 utan 1790. Processen blev långdragen och det var inte förrän efter krigets slut 1790 som Gustaf III avkunnade dom i saken. Då hade två av konspiratörerna, Göran Magnus Sprengtporten och Johan Anders Jägerhorn, flytt till Ryssland. Totalt dömdes 9 till döden men 8 benådades. Av dessa benådades generalmajor Armfeldt till arrest under lindriga former. Fr. F. Klingspor tilläts att rymma. Övriga fick fängelse. Se Den stora rollen: Kung Gustaf III spelad av sig själv av Erik Lönnroth, s. 242.

Anjalamännens myteri i augusti 1788 sabbade inte Gustaf III:s fälttåg juni-juli 1788 utan var till stor del en följd av att detta fälttåg gick dåligt. Se t.ex. Svensk militärmakt: Strategi och operationer i svensk militärhistoria under 1500 år av Lars Ericson, s. 95-130.

Erik Lönnroth beskriver Anjalamännens konspiration som en huvudlös improvisation där en handfull energiska män som Göran Magnus Sprengtporten och Johan Anders Jägerhorn tagit ledningen och drivit konspirationen mycket längre än vad den stora massan av officerskåren hade tänkt och önskat. Den finska separatismen kunde inte finna gensvar utanför en mycket liten krets av missnöjda. Det fanns en motvilja mot Gustaf III, men ingen vilja att spränga riket. (a.a. s. 178).