Quiz: Revolutionernas & Imperialismens tid

[Sensemaker]

Sitting Bull var rätt, men i vilket sammanhang stiftade européer bekantskap med honom? Slaget vid Little Big Horn har jag förstått inte var någon stor nyhet i Europa.

Sensemaker

[Julianus]

Första gången lär ha varit när han turnerade med Buffalo Bills Crkus.

[Sensemaker]

Första gången lär ha varit när han turnerade med Buffalo Bills Crkus.

Jajajmen. Buffalo Bills cirkus' turné i Europa 1887 och framåt var genombrottet för "Vilda Västern" som genre i Europa (hade existerat i USA långt tidigare). En av de mer minnesvärda episoderna var när Annie Oakley 1889 sköt en cigarr ur Vilhelms IIs mun.

Deras föreställningars genomslagskraft var sådan att det än idag påverkar den europeiska bilden av "vilda västern".

Julianus rider vidare.

Sensemaker

[Julianus]

Okay och byter genre dessutom, Från western till gotisk skräck. Det här år inte den äldsta boken i genren men kanske den äldsta som fortfarande är någorlunda läst. I den finns en djävulsk Elvira och ett av världslutteraturens ohyggligaste slut. Vad hette författaren och vad hette boken.

[Sensemaker]

Hm Elvira från den är perioden...

Elvira Madigan var en riktig person (cirkusartist rymde med högadelsman de begick sedan kollektivt självmord) som även förekom i fiktionen -dock inte gotisk roman mig veterligen. Tidsperioden är dock rätt.

Elvira heter en karaktär i boken och operan don Giovanni. Huvudpersonen far bokstavligen till helvetet i slutet, men Elvira är ingalunda särskilt elak i berättelsen, kränkt och halvhjärtat hämndlysten är allt. För övrigt tror jag åtminstone boken är före detta tidsintervall.

I romanen the Monk av Lewis förekommer en figur som heter Elvira, men det är hennes dotter (Emilia? Matilda?) som är djävulsk (eller i alla fall trollkunnig) tror jag. Tidsperiod och genre stämmer.

Elvira Mistress of the Dark eller något hette den kusliga, bystiga värdinnan i en amerikansk serie om skräckberättelser. Är hon baserad på någon?

Sensemaker

[Julianus]

I romanen the Monk av Lewis förekommer en figur som heter Elvira, men det är hennes dotter (Emilia? Matilda?) som är djävulsk (eller i alla fall trollkunnig) tror jag. Tidsperiod och genre stämmer

Dags för undertecknad att skämmas nu. Det är Matilda som är djävulsk. Fast bokstavligen hon är ingens dotter utan förklädd demon sänd av djävulen.
Sensemaker fortsätter.

[Sensemaker]

Ok, vi stannar i gotisk skräck. Vad är vanligaste missförståndet om Poe poem "the Raven"?

Sensemaker

[Sensemaker]

Var det svårt? OK här är handlingen (det är en berättande dikt, det finns en handling). En sörjande änkling sitter och läser när han hör en knackning på dörren. Tankspritt öppnar han och efter ett tag flyger en korp in. Den sätter sig på en byst av Athena i hans rum och säger "nevermore" ("förbi"). Mannen sätter sig nära korpen och tankarna vandrar, korpen säger sitt ord igen. Mannen börjar då tala med korpen och uttrycker sig då så att korpens ord blir ett svar, ehuru ett negativt och kusligt sådant. Han blir arg på korpen, men i slutet av dikten är den fortfarande kvar.

Vad är det folk vanligtvis missförstår av detta?

Sensemaker

[Julianus]

Det jag har hört skulle vara ett vanligt misstag, men haft svårt ar tro på. Är att inte läsarna förstår att korpen skall tolkas symboliskt alternativt som en fantasi hos huvudpersonen. Men skulle det verkligen vara vanligt att läsare inte förstår det?

[Sensemaker]

Det jag har hört skulle vara ett vanligt misstag, men haft svårt ar tro på. Är att inte läsarna förstår att korpen skall tolkas symboliskt alternativt som en fantasi hos huvudpersonen. Men skulle det verkligen vara vanligt att läsare inte förstår det?

Nej Julianus. Det är du som missförstår. Man kan tolka korpen på det viset, men det finns inget som kräver det. Det sker inget i berättelsen som fodrar tolkning som övernaturligt, symboliskt eller hallucinatoriskt. Händelseförloppet är helt logiskt, ur båda perspektiven.

Korpen är ett tamt djur som lärt sig ett ord (man kan lära korpar säga ord) av sin herre. Herren har dött eller flyttat utan korpen eller korpen har rymt. Korpen är ovan att klara sig själv, särskilt i december, och söker sig till en människas boning. Den knackar med näbben (som den lärt sig när den var husdjur), flyger in när dörren öppnas, sätter sig högt upp och gör sitt trick som brukade ge belöning, den säger det människoord som brukade få förra herren att ge den en belöning -hoppas förstås att det skall fungera med den här människan också. När nya människan börjar göra ljud och sedan slutar göra ljud, liksom väntar på ett svar, säger korpen sitt människoljud igen, men håller sig utanför räckhåll för att nya människan verkar bli aggressiv och upprörd.

Människan är i sorg och ältar sig sorg vilket driver bort människans vänner. Han försöker läsa för att skingra tankarna men har uppenbara koncentrationssvårigheter och hamnar i sorgset drömmeri. När någon verkar knacka på skyndar han att öppna dörren och ber översvallande om ursäkt redan innan han öppnat dörren, så hungrig är han efter sällskap. Efter ett tag flyger en korp in och säger "aldrig mer" (eller hur man nu översätter "nevermore"), vilket är helt ologiskt i sammanhanget. Människan drar helt korrekt slutsatsen att det är en tam korp som lärt sig ett och endast ett ord av sin förre herre, men att korpen naturligtvis inte förstår vad ordet betyder. Sådan är hans hunger efter sällskap, konversation och efter att få älta sin sorg att han börjar tala till fågeln. Han uttrycker sig så att dess "nevermore" blir ett sorgligt och dystert svar på hans frågor om sin älskade. Hans ältande gör honom arg och frustrerad och han skriker åt fågeln. Berättelsens slut är tvetydigt,

"And the raven, never flitting, still is sitting, still is sitting
On the pallid bust of Pallas just above my chamber door;
And his eyes have all the seeming of a demon that is dreaming,
And the lamp-light o’er him streaming throws his shadow on the floor;
And my soul from out that shadow that lies floating on the floor
Shall be lifted — nevermore! "

men jag själv tolkar det som att människan får skrika av sig och lär sig att tiden inte läker detta sår och att förlusten av hans älskade alltid kommer att vara en skugga över hans själ, men att man kan vänja sig vid smärtan, man kan vänja sig vid skuggan -i alla fall ifall man får uttrycka och bearbeta den. Han har uppnått en sorts katarsis. Han tar korpen som sitt husdjur, som ett sällskap och ett sätt att uttrycka och bearbeta sin sorg. Korpen väljer platsen där han först slog sig ner som sin favoritplats, nära den nya människan men ändå utom räckhåll ifall den blir aggressiv igen.

Missförståndet är alltså att det fodras en övernaturlig, symbolisk eller hallucinatorisk tolkning. Det är inget fel i att tolka berättelsen på något av dessa sätt, men det är inte nödvändigt. Inget övernaturligt, eller ens särskilt märkligt, sker och människa och korp beter sig helt rimligt i enlighet med sin natur och sin situation. Ifall historien blir bättre eller sämre med symboliska, övernaturliga eller symboliska läsningar är en smakfråga.

Julianus kraxar vidare.

Sensemaker

[sveahk]

Mellanspel från min ungdom...en del av Will Elder's klassiska interpretation av Poe's "The Raven" i MAD...

madravencrop.jpg

Hans K

[Julianus]

Jag skulle nog säga att dikten blir bäst när man har tillgång till bägge tolkningarna.Sensemaker tackas för eminent samanfattning.

Nästa fråga kommer här. Lord Nelson är ju bland annat känd för sin förmenta humanitet.Under sin tid i Neapel begick han dock en handling av nästan vedervärdig grymhet. Förmodligen påverkad av två kvinnor.Som kuriosa kan nämnas att det fortfarande diskuteras mellan familjerna,

[Sensemaker]

Jag skulle nog säga att dikten blir bäst när man har tillgång till bägge tolkningarna.Sensemaker tackas för eminent samanfattning.

Nästa fråga kommer här. Lord Nelson är ju bland annat känd för sin förmenta humanitet.Under sin tid i Neapel begick han dock en handling av nästan vedervärdig grymhet. Förmodligen påverkad av två kvinnor.Som kuriosa kan nämnas att det fortfarande diskuteras mellan familjerna,

Hm, jag har för mig att han lämnade ut revolutionärer (krigsfångar) att bli avrättade av kungen av Neapel påverkad av Lady Hamilton och drottningen av Neapel.

Sensemaker

[hasse lindquist]

Vem skrev följande:

"Whatever happens, we have got.
The Maxim gun, and they have not."

Strofen ingår i ett på sin tid mycket läst poem, som lite självironiskt förklarar britternas enorma militära framgångar mot afrikanska och asiatiska stamkrigare. Segrarna berodde måhända inte enbart på brittisk disciplin, tapperhet och framåtanda:

[varjag]

Vem skrev följande:

"Whatever happens, we have got.
The Maxim gun, and they have not."

Strofen ingår i ett på sin tid mycket läst poem, som lite självironiskt förklarar britternas enorma militära framgångar mot afrikanska och asiatiska stamkrigare. Segrarna berodde måhända inte enbart på brittisk disciplin, tapperhet och framåtanda:

Hilaire Belloc, Varjag